Min favorit-MLS-elva
Johan Dykhoff tar ut en elva bestående av MLS-spelare sedan säsongen 2009. Bland spelarna kan nämnas MLS-historiens bästa målskytt, en tidigare extremt skadebenägen mittback, en gammal argentinsk OS-landslagsman och en viss gammal irländsk landslagsstjärna.
Jag har följt MLS sedan säsongen 2009 och har därmed stiftat bekantskap med jag vet inte hur många hundra, kanske rentutav tusen, spelare som har kommit och gått till ligan. Ofrånkomligen blir det så att man tar vissa spelare till sig och därför har jag nu försökt ta ut en elva bestående av mina favoritspelare under alla dessa år som MLS-entusiast. Det är förstås en svår uppgift och sannolikheten att jag har glömt någon spelare som borde vara självskriven är stor, men jag har gått igenom mängder med gamla trupper, startelvor och statistiklistor och landat i den elva som presenteras nedan. Jag har även valt en tränare och tagit ut en avbytarbänk. Formationen är en klassisk 4-4-2, med en kanske inte fullt så klassisk diamantuppställning på mitten.
Målvakt: Tim Melia
Jag är ett stort fan av osannolika framgångssagor, vilket ni kommer märka genomgående i den här elvan. Tim Melia är inte den målvakt i MLS som jag har blivit mest imponerad av. Jag tycker att han är lite för kort och aningen fladdrig, men den vändning som hans karriär tog vid förhållandevis hög ålder är smått otrolig. Tim Melia är född 15 maj 1986 och uppvuxen på Long Island. Han spelade collegefotboll på inte speciellt hög nivå, nämligen NCAA Division II och III, och det hör inte till vanligheterna att spelare därifrån får några karriärer värda namnet i MLS (om de ens får chansen där). Melia inledde den professionella karriären med två säsonger som reserv i Rochester Rhinos i det som då hette USL First Division följt av några säsonger som reserv i Real Salt Lake och det numera nedlagda Chivas USA i MLS. Under sommaren 2014 släppte Chivas USA honom och han kom då att ansluta sig till MLS:s så kallade Goalkeeper Pool, som är som en vikariepool för målvakter i MLS. Där finns några av ligan kontrakterade målvakter som lagen kan vända sig till om det krisar på målvaktsfronten. Tim Melia ingick där i ungefär ett halvår och blev under denna period inkallad av Sporting Kansas City, FC Dallas och D.C. United, dock utan att någon gång få speltid. I en intervju i MLS:s officiella podcast, tror jag att det var, berättade Melia att han under den här perioden hade tankar på att lägga av eftersom fotbollskarriären inte tycktes vilja ta fart.
Tydligen imponerade Tim Melia dock på Kansas under sin tid där för han blev värvad av dem inför säsongen 2015, detta som tilltänkt reserv bakom den landslagsmeriterade chilenaren Luís Marín. Marín presterade dock inte särskilt bra under inledningen av säsongen och därför bänkades han varpå Tim Melia fick chansen och han tog den med båda händerna. Melia höll nollan sex gånger på sina första tio matcher, kom med i "Veckans lag" flera gånger och har inte släppt platsen som förstamålvakt i Kansas sedan dess. 2017 blev Melia utsedd till ligans bästa målvakt och kom med i "Årets lag". Han är alltjämt förstemålvakt i Kansas och är nog väldigt glad att han inte lade handskarna på hyllan under sin tid som Goalkeeper Pool-målvakt.
Högerback: Tim Ward
Det här är en riktig doldis och den här uttagningen är mer en fråga om nostalgi än något annat, även om jag faktiskt blev imponerad av Ward som spelare när det begav sig. Den första MLS-matchen jag någonsin såg var FC Dallas – Chicago Fire i premiäromgången 2009. I den matchen spelade Tim Ward 90 minuter som högerback för Chicago och både i den här och kommande Chicagomatcher under säsongen kom jag att bli rätt förtjust i Wards högerbacksspel. Han såg inte så mycket ut för världen men hängde ofta och gärna med i offensiven och skapade oreda för motståndarnas vänsterförsvar. Tim Ward var i yngre år en stor talang och spelade massvis med U-landskamper, från U16- upp till U23-nivå. Tyvärr blev seniorkarriären inte vad han och många hade hoppats på. Det som kom att bli hans sista match på professionell nivå ägde rum 2012, då han spelade för San Jose Earthquakes och bara var 25 år gammal. Skador satte stopp för fortsatt spel och idag är han assisterande tränare på Parkland College i Champaign, Illinois.
Mittback: Ike Opara
Den här uttagningen har vissa likheter med uttagningen av Tim Melia. I likhet med Tim Melia är det rätt osannolikt att Ike Opara nu är så framstående i MLS som han är, men skillnaden är att Opara i unga år ansågs extremt talangfull. Ike Opara kommer ursprungligen från Durham, North Carolina och spelade collegefotboll för talangfabriken Wake Forest University. Han var på den tiden också U20-landslagsman för USA. Han valdes som nummer tre totalt i 2010 års MLS SuperDraft av San Jose Earthquakes och sågs av experter som redo att spela i MLS omedelbart. Det gjorde han också och gjorde mål i både match nummer två och tre i MLS. Båda målen var på nick, vilket inte är någon slump eftersom Opara har blivit känd för att vara en av ligans bästa huvudspelare. En mindre smickrande egenskap som Opara, åtminstone i början av den professionella karriären, blev känd för var sin oerhörda skadebenägenhet och det är därför det idag är lite osannolikt att han rankas som en av ligans bästa mittbackar. Ike Opara gjorde som sagt professionell debut 2010 och utöver den säsongen har han fått säsongerna 2011, 2014 och 2015 förstörda av skador. Bland skadorna kan nämnas en allvarlig fraktur i foten i mars 2014 och en avsliten hälsena i april 2015. Hälseneskadan gjorde att Opara övervägde att ge upp fotbollskarriären. Alla dessa skador gjorde att Opara på sina sex första professionella säsonger bara spelade 62 matcher, ett antal som nog hade varit ungefär det tredubbla ifall han hade haft mer tur med hälsan. Efter tre säsonger med San Jose tradades Opara inför säsongen 2013 till Kansas. Sedan säsongen 2016 har turen vänt för Opara, som sedan dess har fått vara skadefri och visat vad han går för. 2017 blev han utsedd till "Defender of the Year" i MLS, något han upprepade förra året då han hade blivit tradad till Minnesota.
Mittback: Tim Ream
Den Saint Louis-bördige Tim Ream stiftade jag för första gången bekantskap med våren 2010 i invigningsmatchen av Red Bull Arena, d.v.s. New York Red Bulls nuvarande arena. Tim Ream var då en nyligen draftad mittback från Saint Louis University, där han förvisso hade varit bra men han valdes först som nummer 18 i det årets MLS SuperDraft. Invigningsmatchen spelades mot Santos, med bl.a. en ung Neymar i laget, och New York Red Bulls vann matcehn med 3-1. Jag blev vansinnigt imponerad av Ream i den här matchen, inte minst tack vare hans oerhörda lugn med bollen och fina passningsspel. Med tiden skulle det visa sig att Ream hade brister i sitt spel också, exempelvis vad gäller snabbheten och att han ibland hade för stor tilltro till sitt passningsspel och sin förmåga att vara konstruktiv i pressade lägen. Hans kvalitet räckte hur som helst till en flytt till England där han har spelat i nio säsonger nu. Först gjorde han fyra säsonger i Bolton, där han två av säsongerna blev utsedd till "Årets spelare", och nu spelar han för Fulham sedan säsongen 15/16. Räkna med att det kommande Saint Louis-laget i MLS kommer försöka värva Tim Ream för att på så sätt få in en riktigt vass lokal förmåga i truppen.
Vänsterback: Seth Sinovic
Likt på den andra ytterbacksplatsen tar jag här ut en offensivglad men inte så känd spelare. Sinovic inledde proffskarriären med ett ganska mediokert 2010 i New England Revolution. Han blev waivad efter sin rookiesäsong och provtränade sig sen till ett kontrakt med sin hemstads klubb Sporting Kansas City inför säsongen därpå och skulle komma att bli kvar där i hela nio säsonger. På dessa säsonger gjorde han 210 grundseriematcher, ett (!) mål och tolv assists. Ingen poängmaskin således, men en lojal och pålitlig spelare som man också gillar för att han var så glad för att få spela hemma i Kansas City. Tyvärr släppte Kansas honom efter förra årets säsong. Nu är han tillbaka i New England, där jag förväntar mig att han kommer vara reserv bakom Alexander Büttner och troligen även DeJuan Jones. Kanske kan dock Sinovic vikariera som mittback och högerback om det kniper, men jag tror att han inte kommer få mycket speltid i år och efter säsongen kan det nog bli så att han lägger skorna på hyllan. Om jag får som jag vill kommer han dock få återvända till Kansas och avsluta karriären där.
Högermittfältare: Mauro Rosales
Argentinaren Mauro Rosales kan nog en del känna igen från hans sejour i Ajax och att han var en del av det argentinska OS-guldvinnande laget från Aten 2004. Bland Rosales lagkamrater i den turneringen kan nämnas Fabricio Coloccini, Javier Mascherano, Gabriel Heinze, Carlos Tévez och Javier Saviola. Rosales karriär i Ajax lyfte aldrig riktigt och därför flyttade han hem till Argentina och River Plate i februari 2007. Efter tre säsonger gick hans kontrakt med River Plate ut och han blev då klubblös. I början av 2011, efter ett halvårs klubblöshet, fick han komma och provträna med Seattle i MLS och han imponerade tillräckligt för att få ett kontrakt. Han skrev på ett kontrakt med en årslön på $42,000, vilket var nära minimilönen i MLS vid tillfället. Rosales visade snabbt att han var ett fynd som hette duga. Under sin första säsong gjorde han fem mål och tretton assists på 26 matcher, vilket gjorde att han fick utmärkelsen "Newcomer of the Year" i MLS. Han imponerade också stort med sitt slit och sin inställning på planen och hade jag fått bestämma hade han fått en plats i den säsongens "Årets lag". Rosales fick föga förvånande förlängt kontrakt och utsågs dessutom till lagkapten. Inför säsongen 2014 blev han tradad till Chivas USA och han blev därmed en del av det som skulle komma att bli den klubbens sista säsong någonsin. Vistelsen blev bara 21 matcher lång, varpå han vände norrut igen för spel i Vancouver. Han gjorde en och en halv säsong i Vancouver innan han flyttade till Dallas till säsongen 2016. Där hade han svårt att slå sig in i startelvan och han återvände till Vancouver till säsongen därpå, där han bara gjorde enstaka inhopp. Han avrundade karriären 2019 med en kortare sejour i moderklubben Alumni de Villa María.
Defensiv mittfältare: Osvaldo Alonso
Kubanen Osvaldo Alonso gjorde sitt första år i MLS säsongen 2009, alltså samma säsong som jag började följa ligan. Då spelade han för expansionslaget Seattle och han kom senast från Charleston Battery i det som då hette USL First Division. I seattle kom han att spela hela tio säsonger och gjorde sig ett namn som en stenhård, stundtals ful men extremt nyttig spelare på innermittfältet. Bland framgångarna som Alonso nådde i Seattle kan nämnas en ligatitel, fyra cuptitlar, en grundserietitel och en uttagning i "Årets lag". Efter säsongen 2018 fick inte Alonso förlängt kontrakt med Seattle och sedan dess spelar han för Minnesota United, där han också gör ett förtjänstfullt jobb på innermittfältet. Alonso fyller dock 35 i år och har nog inte så lång tid kvar på karriären med tanke på sin spelstil. Likt de flesta andra kubaner som har spelat i MLS avvek Alonso från en landslagstrupp för att söka asyl i USA. Alonso gjorde det under Gold Cup 2007 när det kubanska landslaget befann sig i Houston, vilket innebar slutet på hans landslagskarriär men starten på hans mycket framgångsrika karriär i USA.
Offensiv mittfältare: Christian Gómez
Mauro Rosales landsman Christian Gómez hann jag bara uppleva en säsong av och den var inte särskilt imponerande. Dock var han en av de enskilt starkaste anledningarna till att jag började följa MLS. När jag under senhösten och vintern 2008 började snöa in på MLS var Gómez en av de spelare jag, via YouTube-klipp och videosnuttar på ligans hemsida, fastnade för. Gómez var en typisk argentinsk "nummer 10". Han är bara 1,73 lång men hade väldigt fin teknik, bra blick för spelet och en överjävlig högerfot som han använde både för att göra mål själv och att spela fram sina lagkamrater. Han peakade i MLS några år innan jag började följa ligan. Han kom med i "Årets lag" 2005, 2006 och 2007 och fick MVP-utmärkelsen 2006, detta när han spelade för D.C. United. Hans framgångar och hans sköna spelstil nådde dock mig och var som sagt en starkt bidragande orsak till att jag började följa MLS. Min första säsong som MLS-entusiast blev Gómez sista i ligan. Sen gjorde han ett år i Miami FC i den provisoriska ligan USSF Division 2 och därefter flyttade han hem till Argentina. Vad som är lustigt med Gómez är att han lade av så sent som ifjol, då han var 44 år gammal. Han flyttade hem till Argentina vid 36 års ålder och kom att spela ytterligare nio (!) säsonger efter hemkomsten.
Vänstermittfältare: Landon Donovan
Kommentar överflödig. Vänsterytter var förvisso inte Donovans bästa position men han löser det.
Anfallare: Robbie Keane
Robbie Keane är den bästa Designated Player-värvningen i MLS:s historia om man frågar mig. Eller vad sägs om fyra raka "Årets lag"-uttagningar, en MVP-titel, tre ligatitlar samt "håll käften"-statistiken 83 mål och 45 assists på 125 grundseriematcher? Dyra Designated Player-värvningar är sällan de spelare i MLS som ligger mig närmast om hjärtat, men Keane föll jag pladask för när han var i Galaxy. När han kom till Galaxy var han inte äldre än 31 och därmed kunde de ta del av hans oerhörda kvalitet under lång tid.
Anfallare: Chris Wondolowski
Likt den tidigare nämnde Tim Melia var Chris Wondolowski inte mycket till talang i yngre år, men han har kämpat på och blivit en väldigt framträdande spelare i MLS. Wondolowski är till och med snäppet mer framgångsrik än Melia eftersom han är MLS:s bästa målskytt genom tiderna och har gjort 35 A-landskamper för USA, bland annat i VM 2014. Wondolowski spelade collegefotboll för Chico State University i NCAA Division II och valdes av San Jose Earthquakes som nummer 41 i 2005 års MLS Supplemental Draft, alltså inte ens SuperDraft utan den draft som hölls efteråt när de spelare som ansågs mest talangfulla redan hade valts. Spelare som draftas så sent har tur om de ens får ett kontrakt i MLS och ännu mer osannolikt är det att de blir startspelare. Att en sådan spelare blir MLS-historiens bästa målskytt är så osannolikt att det gungar till i huvudet när man tänker på det. Chris Wondolowski inledde proffskarriären med en säsong i San Jose, där han bara fick göra två korta inhopp. Sen följde han med till Houston i och med klubbens flytt dit, men sen återuppstod Earthquakes igen till säsongen 2008 och halvvägs genom säsongen 2009 blev Wondolowski tradad tillbaka till San Jose i utbyte mot Cam Weaver. Efter en ganska slätstruken första halva säsong tillbaka i San Jose exploderade Wondolowski säsongen 2010 och vann skytteligan med 18 mål på 28 matcher. Wondolowski har därefter fortsatt på det sättet, med säsongen 2012 som den stora höjdpunkten då han med 27 mål tangerade det dåvarande rekordet för antal mål under en MLS-säsong. Den säsongen fick Wondolowski även MVP-utmärkelsen. Wondolowski har gjort ett tvåsiffrigt antal mål varje säsong sedan 2010 och ifjol övertog han förstaplatsen på listan över MLS-historiens bästa målskyttar. Rekordet slog Wondolowski i en hemmamatch mot Chicago Fire då han gjorde fyra mål, vilket var personligt rekord i den professionella karriären. Wondolowski står i skrivande stund på 159 gjorda mål i MLS-grundserien. I år är tänkt att bli hans sista säsong i karriären, så vi får hoppas att säsongen drar igång så att han ökar på det där rekordet ytterligare lite till. En osannolik framgångssaga som sagt, men otroligt kul att ha fått följa.
Tränare: Jesse Marsch
Dagen innan julafton 2014 utsågs Ali Curtis till ny Sporting Director i New York Red Bulls. Knappt hade Curtis hunnit få upp sitt namn på dörren till sitt New York Red Bulls-kontor innan han hade blivit New York-fotbollens mest avskydda person. 7 januari fattades nämligen det kontroversiella beslutet att sparka tränaren Mike Petke. Den omåttligt populäre Petke, som ursprungligen kommer från södra Long Island och som under sin spelarkarriär spelade närmare 170 matcher för New York Red Bulls och det som tidigare hette MetroStars, hade tränat New York Red Bulls under 2013 och 2014 och gjort det med stor framgång. 2013, då Petke utsågs till huvudtränare efter att Red Bulls jakt på ett mer etablerat tränarnamn hade misslyckats, vann New York Red Bulls MLS-grundserien och kammade således hem sin första titel någonsin i klubbens historia. Året därpå åkte Red Bulls ut mycket knappt i semifinalen mot de blivande finalförlorarna New England Revolution. Att sparka Petke var således inte bara impopulärt på grund av hans sedan långt tidigare vunna anseende bland supportrarna utan också överraskande med tanke på de fina resultat han hade presterat som tränare. Som Petkes ersättare valdes Jesse Marsch, en då 41-årig tidigare mångårig MLS-spelare som ursprungligen kommer från Racine, Wisconsin. Marsch hade varit klubblös sedan november 2012 då han fick sparken av Montreal Impact och hade från det fram tills att han fick jobbet som New York Red Bulls nya tränare bland annat synts och hörts i videoklipp och podcasts som expert på MLS:s officiella hemsida.
Trots den extrema uppförsbacke som Jesse Marsch inledde i kom han att nå stora framgångar i Red Bulls och få över fansen på sin sida. Totalt kom det att bli tre och en halv säsong i klubben, där han dels vann flest matcher av alla tränare i klubbens historia och dels vann grundserien 2015. Han gjorde även spelare som Kemar Lawrence, Tyler Adams, Aaron Long och Tim Parker till toppspelare i MLS. Sommaren 2018 lämnade Marsch New York för att bli assisterande tränare i Red Bull Leipzig. Sedan dess har han jobbat sig vidare i Red Bull-familjen och idag är han huvudtränare för Red Bull Salzburg.
Avbytarbänk: Faryd Mondragón, A.J. DeLaGarza, Omar Gonzalez, Dax McCarty, Mauro Díaz, Roger Torres, Bradley Wright-Phillips
