MLS: Årets lag 2010
Efter mycket funderande och knåpande har "Årets lag" för säsongen 2010 plockats ut.
Det ska sägas redan här inledningsvis att jag har sett mycket färre MLS-matcher den här säsongen jämfört med förra, detta såklart beroende på det idiotiska beslutet från MLS:s sida att begränsa matchstreamningstjänsten på sin hemsida enbart till användare i USA och Kanada. Förra säsongen såg jag tre-fyra matcher per omgång, i år har jag sett kanske två-tre per månad. Således är det med betydligt mindre tyngd jag kan ta ut en elva av den här typen, så var nådiga i kritiken ifall en och annan uttagning kanske är diskutabel!
Som synes använder jag en 3-5-2-uppställning i år, detta eftersom det var ont om framstående ytterbackar men ett överflöd av bra mittfältare. I den bästa av världar hade jag kört med en 4-4-2-uppställning med en diamant på mittfältet, precis som ifjol, men nu får vi helt enkelt hacka i oss att det blev så här.
Målvakt: Kevin Hartman, FC Dallas
Här hade jag länge tänkt att välja danske Jimmy Nielsen från Sporting Kansas City (tidigare Kansas City Wizards), för han har gjort en briljant debutsäsong i MLS och har radat upp helt tokiga räddningar, i regel viktiga sådana också. Han faller dock lite på att hans lag inte gick till slutspel, och därför ger jag målvaktsposten till Kevin Hartman från finalförlorarna FC Dallas. Inte nog med att Hartman har stått för en lysande säsong mellan Dallas stolpar, han har dessutom på ett imponerande sätt rest sig ur askan efter att ha tradats bort av just Kansas efter att de inte kommit överens om en kontraktsförlängning.
Back: Tim Ream, New York Red Bulls
Det är inte många gånger jag har sett en fotbollsmatch och blivit tagen av hur bra en mittback är. Precis det var dock vad som hände när jag såg Tim Ream för första gången. Det var i öppningsmatchen på Red Bull Arena då Red Bulls träningsspelade mot brasilianska Santos och Ream spelade från start i mittförsvaret. Ream visade upp ett oklanderligt försvarsspel i kombination med en kyla och konstruktivitet med bollen som vilken italiensk landslagsback som helst hade applåderat. Ream spelade varenda minut för Red Bulls under säsongen, detta under hans första säsong som professionell spelare, och borde nog enligt mig ha fått utmärkelsen ”Rookie of the Year”.
Back: Jámison Olave, Real Salt Lake
Colombianen Jámison Olave fick priset “Defender of the Year” i år och då kan jag inte hålla honom utanför min elva. 29-årige Olave gör sin tredje säsong för Real Salt Lake och han har en gjuten plats i deras mittförsvar. Han är typ lika bred som han är lång och får nog därför de flesta anfallare att önska att de hade satsat på en civil karriär istället för fotbollen. Det måste på ren svenska göra skitont att möte Olave! Tack vare sin storlek är han också ett användbart vapen på offensiva fasta situationer.
Back: Drew Moor, Colorado Rapids
Det går absolut att ha åsikter om uttagningen av Moor i en sån här ”Bäst i år”-elva, men jag kände att jag ville ha med någon representant från ligamästarna och på grund av mördande konkurrens i övriga lagdelar väljer jag att peta in Drew Moor i den här trebackslinjen, detta trots att han tappade markeringen på David Ferreira vid dennes mål i finalen. Det ska dock sägas att det sannerligen inte är någon belastning för det här laget att ha Moor i backlinjen, för det är en vanligtvis riktigt stabil pjäs och han spelade samtliga minuter för Rapids den här säsongen, från första minuten i seriepremiären till sista övertidsminuten i finalen mot Dallas (som för övrigt var laget han hämtades från förra sommaren). Det är onekligen statistik som inger respekt!
Högermittfältare: Landon Donovan, Los Angeles Galaxy
Donovan finns ju med i elvor av den här typen redan innan man satt sig för att knåpa ihop dem. Det är inte för att han är ett stort namn, utan för att han år efter år efter år presterar på precis så hög nivå som kan förväntas av en Designated Player och fullfjädrad A-landslagsstjärna. Med sina sexton assists vann han i år assistligan ganska klart och han gjorde även sju mål. Om man sedan bara för en stund drar sig till minnes övertidsmålet mot Algeriet i VM så går det inte att förneka att Donovan är en helt jävla sensationellt bra spelare.
Innermittfältare: David Ferreira, FC Dallas
Det vore tjänstefel att utelämna årets ”MVP”-pristagare i det här laget. Inför förra årets säsong, innan det att Ferreira hämtats in, pratades det i amerikansk media om att Dallas var i stort behov av en ”nummer tio”. Ferreira lånades då in från Dallas brasilianska samarbetsklubb Atlético Paranaense och gjorde en strålande debutsäsong och i år har han varit ännu lite bättre. Man kan inte begära mer av en nummer tio än det Ferreira gör på planen och utan hans storspel hade aldrig Dallas tagit sig till final.
Innermittfältare: Osvaldo Alonso, Seattle Sounders FC
En till småkontroversiell uttagning kanske, men det var förskräckligt svårt att ta ut den defensive mittfältaren i det här laget. Den tidigare så självskrivne Shalrie Joseph från New England har haft något av en mellansäsong, delvis beroende på personliga problem. Sen är det också knepigt att ta ut just en defensiv mittfältare när man inte ser fullt så många matcher som man skulle önska. Kubanen Alonso får platsen för att det jag sett av honom under säsongen har varit fantastiskt bra och han är utan tvekan en av de absolut bästa defensiva mittfältarna i ligan.
Innermittfältare: Dwayne De Rosario, Toronto FC
När jag tidigare satt och tyckte mig ha satt ihop ett ypperligt fyrmannamittfält slog det mig att jag glömt att ta med Dwayne De Rosario. Eftersom han inte gick att utelämna samt att det inte gick att peta någon av de fyra redan uttagna fick jag utöka mittfältet med en plats. Han har länge varit en av de bästa offensiva mittfältarna i ligan, men i år var en exceptionellt bra säsong även med hans mått mätt. Hans sexton mål är personligt rekord för honom och han är verkligen helt ovärderlig för Toronto. Under säsongen har han gnällt på att han tycker att han har för dåligt betalt i förhållande till hans betydelse för laget, något han bl.a. visade genom att låtsas skriva på en check (eller om det möjligen skulle föreställa ett nytt kontrakt) i samband med ett målfirande. Detta var såklart högst osnyggt gjort, men det vore inte fel av Toronto att ge honom ett Designated Player-kontrakt, inte minst med tanke på hur illa deras nuvarande Designated Players presterar.
Vänstermittfältare: Sébastien Le Toux, Philadelphia Union
Le Toux spelade förra säsongen i Seattle och gjorde då inte mycket väsen av sig. Han plockades av Union i expansionsdraften och det är något som de sannerligen inte ångrar med facit i hand. Le Toux har verkligen burit det halvrisiga Philadelphialaget på sina axlar och fjorton mål och elva assists är helt makalöst bra. Det ska bli mycket intressant att se om Le Toux kan bibehålla en någotsånär liknande nivå framöver eller om han är en ”one hit wonder”.
Anfallare: Chris Wondolowski, San Jose Earthquakes
Anfallet var nog den lättaste lagdelen att ta ut, här har jag helt enkelt tagit ligans två målfarligaste spelare. Till att börja med har vi skyttekungen Chris Wondolowski från San Jose som kom från ingenstans och blev målfarligast i ligan. Tidigare har Wondolowski varit en väldigt slätstruken anfallare som legat på runt fem mål per säsong, så exakt vad som har hänt i år kan man verkligen fråga sig. Lite intressant statistik om Wondolowski är att 72 % av hans totala antal mål under karriären kom under årets säsong, och då ska man veta att det här var hans sjunde säsong som professionell spelare. Precis som med nyss nämnde Le Toux ska det bli spännande att se om Wondolowski kan leva upp till de numera högt ställda förväntningarna framöver.
Anfallare: Edson Buddle, Los Angeles Galaxy
Buddle är en rutinerad och beprövad målskytt som med stormsteg närmar sig hundra gjorda MLS-mål. I år ledde han skytteligan under lång tid, men fick i slutet se sig passerad av Wondolowski. I början av säsongen gjorde Buddle mål på allt och det gav honom en plats i USA:s VM-trupp. Kort och gott en oerhört bra och pålitlig MLS-anfallare.
Tränare: Hasse Backe, New York Red Bulls
Det här känns ju nästan lite risigt eftersom Red Bulls ”bara” gick till kvartsfinal och man kan tro att det är någon slags patriotism som ligger bakom uttagningen av Backe. Faktum är dock att jag verkligen vill lyfta fram Backe och det jobb han har gjort i New York. Förra året kom de sist i ligan med nio poängs marginal och underpresterade på ett nästan provocerande sätt. I år vann de Eastern Conference och släppte där in i särklass minst mål, han har vågat satsa på rookies som Tim Ream och Tony Tchani och spelet är ljusår bättre än förra säsongen. Backe har alltså gjort ett strålande jobb och förtjänar all cred i världen!
Förra årets lag:
Donovan Ricketts (Los Angeles Galaxy)
Tim Ward (Chicago Fire)-Wilman Conde (Chicago Fire)-Tyrone Marshall (Seattle Sounders FC)-Jair Benítez (FC Dallas)
Fredrik Ljungberg (Seattle Sounders FC)-David Ferreira (FC Dallas)-Shalrie Joseph (New England Revolution)-Brad Davis (Houston Dynamo)
Omar Cummings (Colorado Rapids)-Landon Donovan (Los Angeles Galaxy)
