Bästa möjliga start för Chicago Fire
På ett ganska välbesökt Pizza Hut Park i Frisco, Texas fick Chicago Fire bästa tänkbara start på 2009 års MLS-säsong. Efter en på det stora hela mycket jämn match mot FC Dallas var det Chicago som drog det längsta strået och kunde vinna med 3-1. Matchen bjöd på två riktigt snygga mål, ett av vardera lags storstjärna, Kenny Cooper i Dallas och Cuauhtémoc Blanco i Chicago.
Efter veckor, eller till och med månader, av fascinerande läsning och intensivt surfande om MLS var det så äntligen dags att se min första match. De enda rörliga bilder jag hade sett av tidigare av MLS bestod av diverse Youtubemontage med snygga mål och eurotrance. Inget som helst fel i detta förvisso, kombinationen snygga mål och upplyftande musik av någon okänd DJ från typ Magdeburg är fullständigt lysande tycker jag. Likväl så är hela matcher en helt annan grej, så det var med stort engagemang jag såg fram emot att stanna uppe till klockan jättemycket och på allvar bekanta mig med min nya favoritliga.
Till en början hade jag tänkt titta på Houston Dynamo - Columbus Crew, det två lag som delat på de tre senaste säsongernas MLS-titlar. Dock insåg jag efter fem-sex minuters tittande att det inte hade funkat att titta på hela matchen eftersom streamingen höll oerhört låg klass, man kunde tro att det var kirgizistanska ligan som visades. Tur då att jag inte stängde av och gick och lade mig, utan såg att det en halvtimme efter denna matchs avspark spelades två andra MLS-matcher, nämligen FC Dallas - Chicago och Kansas City Wizards - Toronto FC. Valet föll som tidigare nämnt på den förstnämnda matchen och det var med facit i hand ett mycket klokt beslut.
Varför blev det då denna match? Anledningen till min MLS-fascination är dels ligan i stort, hur saker och ting fungerar och sköts (jag förstår i dagsläget lååångt ifrån allt), och dels de individuella spelarna, eller rättare sagt vissa av dem. I denna match skulle några sådana spelare som jag skulle tycka att det vore kul att se medverka. De jag kom att tänka på utan att ha sett laguppställningarna var, i Chicago, den maliske mittbacken Bakary Soumare som förra året blev uttagen i årets lag, och i Dallas kändes den colombianske mittfältaren David Ferreira, den holländske vänsteryttern Dave van den Bergh samt anfallaren Kenny Cooper, tidigare i Manchester United, intressanta att följa. Efter att ha sett laguppställningarna insåg jag att även den gamle mexikanske storstjärnan Cuauhtémoc Blanco spelar i Chicago, och förstås är en profil. Förra året blev han, likt lagkamraten Soumare, uttagen i årets lag men även utsedd till MVP i All Star-matchen förra året då West Ham besegrades med 3-2. Blanco började dock denna match på bänken. Även Dallas argentinske lagkapten Pablo Richetti hade varit kul att se, men han var avstängd.
Så till själva matchen. Den ägde rum på arenan med det oerhört genuina namnet Pizza Hut Park och bland det första kommentatorerna sa var något i stil med ”Vi tackar Dr Pepper för att vi kommer att kunna sända denna match utan reklamuppehåll”. Detta gav mig förstås kalla kårar ända in i själen. Om det är så att det förekommer avbrott i matcherna p.g.a. reklamavbrott så är det förstås en s.k. bitch slap gentemot allt vad fotbollen står för. Men hur som helst, jag tackar också Dr Pepper för att det inte förekom reklamavbrott under spelets gång, synd bara att läsken i fråga är odrickbar… Matchen började med helt okej spel från båda parter och det tog bara åtta minuter innan det skulle bli mål, och vilket mål det var! Kenny Cooper fick bollen på egen planhalva, ett par meter från mittlinjen, och gjorde ett försök att överraska Jon Busch i Chicagomålet med en lobb. Detta gick alldeles utmärkt, Busch var förvisso på bollen med styrde den bara i nätet. Mål från typ 50 meter efter åtta minuter, ett rätt hyfsat sätt för MLS att presentera sig för mig. Fortsättningsvis var matchen väldigt jämn, inget av lagen var rädda att anfalla med många spelare. Dock var t.ex. David Ferreira och Brian McBride, den tidigare Fulhamanfallaren som nu spelar i Chicago, ganska bleka inledningsvis. McBrides anfallskollega däremot, Patrick Nyarko från Ghana, var rätt pigg och skapade en del oro i Dallasförsvaret med sin snabbhet. Tyvärr verkar just hans snabbhet vara allt han besitter, någon vidare teknik eller förståelse för hur det är smart att löpa kunde inte skönjas. En intressant detalj med Nyarko är att han draftades från fotbollslaget på Virginia Polytechnic Institute and State University, mer känt som Virginia Tech, där historiens (hittills, får man nog tyvärr säga) värsta skolmassaker ägde rum våren 2007. Hade det gått än värre den dagen så hade alltså Nyarko inte deltagit i denna match. Cooper var i 35:e minuten nära att utöka ledningen med ett skott från straffområdeslinjen som gick precis över ribban, men i anfallet efter var det istället Chicago som kvitterade. Nyarko avancerade framåt med bollen och strax utanför straffområdet passade han ut till vänster där vänsteryttern Justin Mapp stormade fram och krutade in 1-1 i bortre hörnet. Efter detta hände inte mycket mer i chansväg i första halvlek och lagen gick till vila med oavgjort resultat.
Det var en klart sevärd första halvlek. Mycket jämnt var det, hyggligt bra med chanser från båda lagen och bra spel dessutom. Till förgrundsfigurerna hörde Bakary Soumare, Patrick Nyarko, Kenny Cooper och Chicagos guatemalanske högerytter Marco Pappa. Däremot var t.ex. Dave van den Bergh, sina två A-landskamper för Holland och dryga 200 matcher i Eredivisie till trots, tämligen osynlig. Även McBride var som sagt inte speciellt delaktig, men det skulle ändras något till andra halvlek.
Bara efter tre-fyra minuters spel efter pausen fick Chicago straff. Ett inlägg från högerkanten studsade efter lite kalabalik upp på Dallas högerback Drew Moors arm och straffen var solklar. McBride klev fram och satte bollen till vänster om Darío Sala i Dallas mål och ställningen var därmed 1-2. Kort därpå fick Dallas inom ett par minuter två frisparkar i bra lägen. Den första sköts av Cooper rakt i muren, den andra likaså av van den Bergh men dennes retur styrdes precis utanför vänster stolpe till hörna. Dallas trummade på och Drew Moor var nära att ta revansch efter handsen då han i 71:a minuten nickade i stolpen efter en hörna. Soumare var återigen på rätt plats och kunde rensa undan. Soumare var enligt mig bäst på plan. Han är en rejäl pjäs, 193 cm lång, så i alla typer av dueller är han att räkna med. Dessutom är han väldigt placeringssäker. Det skulle inte förvåna mig om han dyker upp i någon europeisk klubb på hyfsad nivå om några år. Även hans mittbackskollega, colombianen Wilman Conde, gjorde en bra match, även om en lite väl stor del av den tillbringades liggande på rygg på gräsmattan i ”fruktansvärda” smärtor. I 78:e minuten byttes tidigare nämnde Blanco in för Chicago och han var direkt nära att lobba in 3-1, men Busch lyckades backa några steg och kunde med nöd och näppe greppa bollen. Kort därpå var Jeff Cunningham, Kenny Coopers anfallskollega, nära att kvittera då han på pass från van den Bergh nickade i ribbkrysset. Ytterligare någon minut senare fick Dax McCarty, högerytter i Dallas som är oerhört lik Sunderlands Paul McShane, ett mycket bra läge på halvvolley då han kom först på en andraboll men han sköt högt över. Det sista som hände i matchen var att Steve Purdy i Dallas rev ned John Thorrington någon meter utanför straffområdet och borde ha blivit frilägesutvisad, men av oklar anledning blev det bara gult kort. På frisparken klev Blanco fram och som om det vore det enklaste i världen skruvade han upp bollen i det vänstra krysset. Just detta är en sak som jag verkligen gillar med MLS. Det finns en del spelare som odiskutabelt har passerat toppen på sin fotbollskarriär, likt den 36-årige Blanco, men som ändå kan stundtals dominera tack vare sin överlägsna teknik, bolltouch och spelförståelse. Jag kan dra en parallell till en match i Royal League för ett antal år sen då Kalmar mötte FC Köpenhamn och Fábio Augusto hade fullständig lekstuga med t.ex. Tobias Linderoth och de övriga landslagsmeriterade spelarna på FCK:s mittfält. Jag menar inte att Fábio Augusto är en bättre spelare än Linderoth, men det är coolt när någon lätt avdankad spelare, gärna från ett land som är förknippat med offensiv och teknisk fotboll dyker upp i någon ”konstig” liga och då och då fullständigt leker med de inhemska förmågorna. Blancos 3-1-mål var det sista som hände och en mycket bra och sevärd match var till ända och mitt intresse för MLS har sannerligen inte minskat i och med denna match. Tvärtom, jag övervägde faktiskt att titta på ytterligare en match i natt, någon av dem som började halv fyra, men jag insåg att lite sömn nog skulle göra mig väl. Däremot ska jag nu ikväll titta på matchen mellan Los Angeles Galaxy och D.C. United. I de sistnämnda spelar min favoritspelare i MLS, den argentinske mittfältaren Christian Gómez, så det kommer att bli ruskigt kul att se.
God bless America!
Matchfakta
FC Dallas - Chicago Fire 1-3 (1-1)
Mål: 1-0 Kenny Cooper (9), 1-1 Justin Mapp (38), 1-2 Brian McBride (51, str.), 1-3 Cuauhtémoc Blanco (93).
Laguppställning, Dallas: Sala, Moor-Purdy-Torres-Wagner, McCarty-Ferreira-Guarda (Avila, 69)-van den Bergh, Cunningham-Cooper
Laguppställning, Chicago: Busch, Ward-Conde-Soumare-Segares, Pappa (Blanco, 79)-Pause-Thorrington-Mapp (Woolard, 79), McBride-Nyarko (Rolfe, 73)
Domare: Baldomero Toledo
Publik: 15,905
Man of the Match: Bakary Soumare, Chicago
