Lagbanner

Redaktören funderar: Fallen Alan Gordon och Igor Kostrov

Ofta i diverse mediala sammanhang brukar det sägas att fotbollsspelare är som handelsvaror numera. MLS:s ligastruktur gör dock att detta stämmer i än större utsträckning där än i t.ex. Europa, något som Torontos anfallare Alan Gordon och den moldaviske mittfältaren Igor Kostrov har fått erfara på mycket påtagliga sätt under det senaste året.

Även den icke MLS-frälste vet att MLS är en liga som fungerar väldigt annorlunda jämfört med vad vi är vana vid i Europa. Detta kan ge upphov till en del egendomliga situationer för spelarna, vilket är vad som ska behandlas i den här texten.
 
Alan Gordon draftades av Los Angeles Galaxy som nummer 53 totalt i MLS SuperDraft 2004 och kom att spela för Galaxy fram till augusti 2010 (borträknat två lånesejourer i Portland, då spelandes i andradivisionen). I augusti 2010 tradades han till lokalkonkurrenten Chivas USA i utbyte mot allokeringspengar (pengar som kan användas till att betala övergångssummor eller läggas till lönebudgeten) och spelade där säsongen ut. I november lämnades han oskyddad i expansionsdraften och valdes han av Vancouver, men tradades omedelbart tillbaka (inom ett par timmar bara) till Chivas tillsammans med Alejandro Moreno (även han ursprungligen vald i expansionsdraften) i utbyte mot en plats i truppen för en utländsk spelare. Tillvaron var därmed oförändrad för Gordon och han tillhörde fortfarande Chivas tillsvidare. Men så, fyra dagar innan ligapremiären, tradades han till Toronto i utbyte mot mittfältaren Nick LaBrocca. Därmed hade Gordon, åtminstone på pappret, bytt klubb fyra gånger på åtta månader (Galaxy – Chivas, Chivas – Vancouver, Vancouver – Chivas, Chivas – Toronto).  
 
I och med MLS:s ligastruktur, där spelarna ägs av ligan och lagen bara köpslår med rättigheterna till spelarna snarare än spelarna som fysiska personer, har egentligen inte spelarna något att säga till om vad gäller byten av lag. I teorin kan ett lag mot spelarens uttryckliga vilja trada honom till ett annat lag och spelaren har då inget annat val än att gilla läget och börja spela för sitt nya lag, allt annat skulle kunna ses som ett avtalsbrott i och med att han skrivit kontrakt med MLS och då accepterat de regler som gäller. Att scenarier likt detta förekommer ser man ibland exempel på. Just tidigare nämnde Alan Gordon sade i en tv-intervju efter flytten till Toronto att ”the trade was kind of a shocker and I wasn’t prepared for it”, och det kan man ju förstå när det plötsligt står klart att man ska flytta från Los Angeles till Toronto, två städer som ligger sisådär 350 mil och tre tidszoner från varandra. Ett annat exempel på en spelare som öppet vädrade sitt missnöje över att bli tradad är anfallaren Kei Kamara, som under sommaren 2009 tradades till Kansas från Houston. Houston var den säsongen ett topplag i Western Conference medan Kansas låg i botten av Eastern Conference, och det var just det som Kamara var missnöjd med. I en intervju sa han ”I worked with the team so hard to help put the team in playoff position, and now - and I don't have anything against Kansas City - you're sending me into a team that's not in playoff position. I sacrificed everything for the team for them to put me in a position like this? I'm unhappy about it.” Det är inte svårt att tycka att det är förkastligt att spelare kan tvingas att byta lag mot sin vilja, men samtidigt är spelarna förhoppningsvis medvetna om att de kan råka ut för sånt när de skriver kontrakt med MLS. Är de inte medvetna om detta har de inte läst på ordentligt (alternativt inte läst kontraktets detaljer) och då har de enbart sig själva att skylla. Man kan dessutom hamna i betydligt jobbigare situationer än de som Alan Gordon och Kei Kamara råkade ut för.
 
Den moldaviske mittfältaren Igor Kostrov skrev på för dåvarande Kansas City Wizards (numera Sporting Kansas City) i februari förra året, detta efter att ha provspelat tidigare under försäsongen. Han kom senast från spel i en israelisk klubb vid namn Hapoel Be’er Sheva. Hans sejour i Kansas blev ganska precis tre månader lång, sedan waivades han (kontraktet bröts omedelbart) för att göra utrymme för andra spelare. Kostrov stod då alltså klubblös, och huruvida han även stod utan lön beror på om hans kontrakt var ett s.k. ”guaranteed contract”. Om så inte var fallet, vilket statistiken talar för, hade han alltså flyttat över halva jordklotet, kört tre månaders försäsongsträning med Kansas för att sedan tvingas lämna laget och blivit av med sin lön. Var Kostrov spelar idag är högst oklart och man kan tycka att Kansas behandling av honom är på gränsen till osmaklig, men han är långt ifrån den enda spelaren i MLS som råkat ut för detta på senare år. Förutom den klart jobbiga sociala situationen att plötsligt bli arbetslös är det heller inget bra för den fortsatta karriären att bli klubblös, med allt vad det innebär i form av utebliven träning och inga spelade matcher. Extra jobbigt blir det förstås när man som Kostrov flyttat från ett annat land och det visar sig att flytten var helt i onödan, men det kan även vara besvärligt för inhemska spelare som när t.ex. mittfältaren Jack Jewsbury efter åtta år i Kansas tradades till Portland två veckor innan årets premiär. Huruvida Jewsbury tar med sig fru och barn upp till Portland vet jag förstås inte, men det är helt klart ett bekymmer som spelarna måste tackla i situationer som dessa. Samtidigt är det som sagt upp till spelarna som skriver kontrakt med MLS att se till att vara medvetna om att de i värsta fall kan hamna i situationer av den här typen. De har inte tvingats att skriva kontrakt med MLS och de har heller inte blivit lurade eller bedragna varken av sitt lag eller av MLS om de blir tradade.
 
Det är lite förvånande att spelarna, trots underskriften av det nya kollektivavtalet mellan spelarfacket och MLS inför fjolårssäsongen, inte har bättre förhållanden än så här. Personligen kan jag tycka att man borde sätta en gräns för hur många gånger en spelare kan tradas under en viss tidsperiod, antingen om det bestäms i kollektivavtalet eller som en reglering från ligan kring spelarövergångarna. Att som Alan Gordon tradas/draftas fyra gånger på åtta månader känns lite väl mycket. Jag tycker att detta i kombination med möjligheten att waiva spelare gör det väldigt förlåtande för lagen att köra skitvärvningar. Om man värvar in en spelare under försäsongen och märker att han är mycket sämre än man trott ursprungligen kan man enkelt göra sig av med honom och sen leta vidare efter en ny spelare. Saker och ting har tack och lov blivit bättre på den här fronten jämfört med tidigare i och med det nämnda nya kollektivavtalet, fler spelare har nu garanterade kontrakt än tidigare och reglerna kring att waiva spelare har blivit hårdare (till exempel måste man waiva spelare innan ett visst datum för att spelaren inte ska räknas mot lagets lönebudget och spelare som har spelat ett visst antal år i ligan har automatiskt garanterade kontrakt). Kanske skulle man även i framtiden kunna ge spelarna någon slags vetorätt när det gäller att tradas, men i dagsläget känns det väldigt osannolikt med tanke på ligastrukturen.
 
MLS kommer troligen inte under någon överskådlig framtid att likna europeiska ligor till strukturen och på många sätt är det väldigt bra, t.ex. att de i typisk amerikansk idrottsanda aktivt jobbar för en jämn liga genom att låta den gångna säsongens sämsta lag välja först i draften. Vad gäller spelarnas arbetsförhållanden bör man dock i någon form försöka närma sig Europa, inte bara för att undvika öden av typen Igor Kostrov utan även för att förhindra att spelare ”vänder i dörren” och väljer bort spel i MLS när de blir varse om de otrygga arbetsförhållandena. Det vore oerhört synd om MLS går miste om kvalitetsspelare på grund av icke fotbollsrelaterade faktorer som dessa!

Johan Dykhoff@johandykhoff342011-05-02 09:00:00
Author

Fler artiklar om USA