Gästkrönika VI: Fotbollskriget
Joel Åberg har rest runt i Centralamerika och USA för att förstå fotbollens roll i samhället.
SAN SALVADOR. För de fotbollsfantaster som följde och fortfarande minns det svenska herrlandslagets kvalresa till 1970-års världsmästerskap i Brasilien finns nog bara positiva känslor kvar. Inte undra på det! Ove Kindvall sprutade in mål och Ronnie Hellström agerade levande mur i mål. Men det var inte Sveriges VM-kvalresa som skulle bli synonymt med 1969. Neil Armstrong får ursäkta ett par minuter, men den 14 juli 1969 startade ”La Guerra del Fútbol”, fotbollskriget, mellan Honduras och El Salvador. Jag åker till San Salvador för att begripa hur fotbollen kunde var gnistan som startade ett krig, men också för att förstå hur relationen mellan länderna ser ut idag.
Den 26e juni 1969 spelade El Salvador och Honduras en tredje och avgörande VM-kvalmatch i Mexiko City. Det tänkta dubbelmötet resulterade i varsin vinnare och den avgörande bataljen fick spelas på neutral plan. När domare Abel Aguilar Elizalde blåste igång matchen såg det ut som vanligt på kortsidorna. Sjungande ditresta fans, kanske en aning mer hatiskt laddade än vanligt, fyllde varsin sektion. Men det var på långsidorna som fans, journalister, och hedersgäster lyste med sin frånvaro. För att mer eller mindre undvika ett krig separerade drygt fem tusen poliser landslagens supportrar. Polisens taktik fungerade i Mexiko City, men relationen var redan såpass ansträngd och besprutad av tändvätska att situationen var ohållbar. Två veckor senare blåstes fotbollskriget, eller “hundratimmarskriget” som det är mer känt som för lokalbefolkningen, igång.
Jag reser runt i El Salvador för att få ökad förståelse kring fotbollskriget. Jag anländer till bussterminalen i San Salvador där ett tjugotal bussar står redo att ta folk till destinationer runt om i landet. Försäljare går runt och erbjuder alla världens hemlagade drycker och resesnacks, men det finns också ungdomar som är sugna på att prata. När jag ber dessa ungdomar förklara bakgrunden till fotbollskriget får jag större förståelse. Uppemot 300,000 el salvadoranska bönder flyttade över gränsen till Honduras för bättre förutsättningar. Men när den ekonomiska situationen försämrades i Honduras agerade de styrande som så många andra under historiens gång gjort: de hittade en gemensam fiende för att få bort fokus från de egna snedstegen. Regeringen började lägga fokus på bönderna från El Salvador som kommit och tagit över deras land. Jordreformer genomfördes och fördelar för bönder från Honduras blev verklighet. Honduras ville inte bara skicka hem de bönder som flyttat över gränsen, utan många kände likaså hemlängtan när gräset på andra sidan inte var lika grönt längre. Men El Salvador kände sig varken sugna, likaså inte kapabla, att ta tillbaka flera hundratusentals människor och relationen förvärrades.
Men trots besöket i El Salvador kände jag mig inte helt övertygad kring orsakerna. I och med den låga prioritering svenska medier lägger på Centralamerika är det svårt att hitta svenska experter och journalister i området. Till slut kommer jag i kontakt med Erika Brenner som bott i Centralamerika i flera år. Hon menar att det inte var så enkelt som ungdomarna i San Salvador berättade. ”Det var inte förrän under tidigt 1990-talet (1994 tror jag) som gränserna helt definierades”, berättar Brenner. Vad som tillhörde Honduras och El Salvador var otydligt och gränserna omdefinierades ofta till sin fördel.
Relationen mellan El Salvador och Honduras var inte sund och om saker inte kunde bli värre lottades dessa fiender att mötas i VM-kvalet till 1970-års världsmästerskap.
8 juni 1969 Tegucigalpa, Honduras
Honduras 1 – 0 El Salvador
När det El Salvadoranska landslaget anlände till Honduras huvudstad möttes man knappast av jubel och uppskattning, utan av hat och kraftiga protester. Ländernas politiska aktioner hade inte bara påverkat ländernas relation till ohållbar, utan också bidragit till den knappa sömn El Salvadors landslag fick natten innan det första mötet. Rutor till spelarhotellet krossades och trummor ekade hela natten lång, och det var knappast föga förvånade att bortalaget såg allt annat än pigga och sugna på fotboll när domaren blåste igång matchen.
12 juni 1969 San Salvador, El Salvador
El Salvador 3 – 0 Honduras
Hur Hondurasfansen hade behandlat det el salvadoranska landslaget hade inte gått obemärkt förbi. På liknande sätt stördes Honduras landslag natten innan den andra matchen. En hätsk stämning infann sig på arenan och som eldades på av att El Salvadors fotbollsförbund inledde landskampen med att bränna upp Honduras landslagsflagga på arenan. Den mentala fördel Honduras haft i första mötet var som bortblåst. Vinden hade vänt. El Salvador vann med 3-0, under en tid då målskillnad inte ansågs vara tillräckligt avgörande. En tredje och avgörande match skulle senare spelas i Mexiko.
26 juni 1969 Mexiko City, Mexiko
El Salvador 3 – 2 Honduras
El Salvador vann den avgörande bataljen i Mexiko City med 3-2. Om relationen var ansträngd innan matchen var den knappast bättre efter. Dagen efter bröt Honduras sina diplomatiska förbindelser med El Salvador och drygt två veckor senare utbröt fotbollskriget. Fyra dagar av flygbombningar, förflyttade marktrupper, och nidramsor följde. ”De ska få igen för 3-0”, ”Den som vill ta Honduras, den kan bara luras”, och ”Vi är Honduraner, inga bananer” var bara några av de ramsor som Hondurasbefolkningen sjöng i avsky till sin granne i väst.
Det är snart ett halvt sekel sedan El Salvador och Honduras bröt förbindelser och deltog i ett fullskaligt krig mot varandra. Jag reser runt i landet med förväntningen att grannländer som varit i krig så sent som år 1969 fortfarande hyser starkt hatiskt agg mot varandra.
När jag pratar med lokalbefolkningen i San Salvador berättar de att de inte har något direkt avsky till Honduras. Jag får dock berättat för mig att det firades friskt i Honduras när de slog ut El Salvador i kvalet till 2010-års världsmästerskap. Samma personer berättar dock att de skulle gjort samma sak om resultatet var det motsatta. I El Salvador och Honduras ser man främst varandra som en fotbollsrival. Erika Brenner förklarar varför relationen inte är värre. ”Fotbollskriget var inte speciellt blodigt och jag tror inte det var speciellt traumatiserande för befolkningen”, berättar hon. Särskilt hos den unga delen av befolkningen som inte var med när detta inträffade. Erika berättar att ungdomarna i länderna snarare är mer sammansvetsade än någonsin tidigare. ”Tvärtom tror jag att befolkningarna, speciellt de unga, på var sida av gränsen delar samma problem: fattigdom, våld, och små möjligheter”. Hon tillägger dock att åsikterna troligtvis är annorlunda om du frågar folk kring landsgränserna. Men det beror likaså på nuvarande konflikter. ”I Honduras finns det en hel del gruvor som förorenar böndernas och fiskarnas vatten. Detta förstör dessa människors inkomstmöjligheter som behöver leta nya områden. Fiskare från Honduras behöver resa längre sträckor, ibland in i El Salvador för att fiska, men detta tillåts inte”, berättar hon. Detta har resulterat i sammandrabbningar mellan honduranska fiskare och den el salvadoranska marinen.
Erika Brenner frågar en av sina lokala kontakter i området vad denne tycker om Honduras och vad en vinst i fotboll mot grannlandet betyder: ”Känslorna mellan El Salvador och Honduras har lugnat ner sig. Nu är det som när vilka två grannländer möter varandra som helst. I El Salvador är den främsta rivalmötet när vi spelar mot Mexiko. Där är hatet ömsesidigt”.
Uppfattningen jag fick i San Salvador kring att relationen verkar läkt, med undantag från i gränsområdena, verkar överensstämma med det Erika Brenner och hennes kontakter berättar. Men att det skulle vara lugna matcher länderna emellan när det kommer till fotboll stämmer inte. ”I El Salvador och Honduras är fotboll religion”, berättar hon. Fotbollen betyder allt för länderna och ett derby är derby. Jag tror det är ungefär är som när Finland och Sverige spelar hockey - två starka länder inom sporten”, tillägger hon. Eller som när Sverige och Danmark spelar fotbollsmatch mot varandra, tänker jag. ”Under de fem år jag bodde i El Salvador hörde jag aldrig något negativt om Honduras”.
Efter att ha tagit en buss till flygplatsen i San Salvador och avslutat de hemlagade bananchips jag lurades på landar jag i Sverige ett dygn senare. I väntan på att bagagebandet ska gå igång börjar jag reflektera kring det jag upplevt. De förväntningar jag reste in med överensstämde inte med de svar jag åkte därifrån med. Det är knappt femtio år sedan Honduras och El Salvador var i ett fullskaligt krig mot varandra. Idag är relationen nästintill läkt och tvärtom knutit länderna närmare varandra. Denna utveckling är fantastisk att se. Men precis som när Sverige och Danmark spelar fotboll, eller när Sverige och Finland spelar hockey mot varandra står mycket på spel. Särskilt i länder där sport är som en religion. Med det sagt tycker jag att det är helt rätt att det fanns mer än en honduran som firade lite extra spektakulärt när landet slog ut El Salvador i kvalet till VM 2010. För fotboll är känslor. Om kampsången ”Vi är honduraner, inga bananer” fick en nytändning vet jag inte, men det är en lågoddsare.
Del I: Costa Rica – Bakgrunden till den costaricanska framgångssagan
Del II: Adrian Villegas
Del III:Belize – fotbollen ska rädda turismen
Del IV:Jaime Rivera
Del V: USA vs Mexiko – rivalmötet