Intervju med Aurélien Norest, mittback och lagkapten i Umeå FC
Johan Dykhoff intervjuar fransmannen Aurélien Norest, mittback och lagkapten i Superettanlaget Umeå FC som har ett förflutet som collegespelare i USA.
Nu när det knappt spelas någon fotboll någonstans i världen får man hitta annat att skriva om och därför kommer jag nu framöver publicera ett gäng intervjuer med personer som har någon form av koppling till nordamerikansk fotboll. Först ut är fransmannen Aurélien Norest, som är mittback eller defensiv mittfältare och även lagkapten för Superettan-nykomlingen Umeå FC.
Aurélien Norest föddes 1 september 1992 i Aubergenville, strax väster om Paris. Hans koppling till nordamerikansk fotboll består av att han mellan 2011 och 2014 studerade på och spelade fotboll för MidAmerica Nazarene University i Olathe, Kansas. I idrottssammanhang går skolan under namnet MidAmerica Nazarene Pioneers och de tillhör collegeidrottsförbundet National Association of Intercollegiate Athletics (NAIA). Norest var extremt framgångsrik som fotbollsspelare på collegenivå. Faktum är att han i en nyhetsartikel från våren 2015 kallades "the most decorated individual player in the 13-year history of MNU Men's Soccer". Exempelvis fick han sina två sista år på college priset som conferencens MVP och även den bästa defensiva spelaren. De två åren kom han även med i "Årets lag" i NAIA.
Efter collegekarriären inledde Aurélien Norest sin professionella karriär i Islands motsvarighet till Superettan. Han skrev inför säsongen 2016 på för Vestri, en klubb från staten Ísafjarðarbær längst upp i nordväst på Island. Norest kom att göra två säsonger med Vestri och därefter hamnade han via en inte helt spikrak väg, som han beskriver längre fram i intervjun, i Umeå FC som då var hemmahörande i Division 1 Norra. Hans första säsong i Umeå, d.v.s. säsongen 2018, slutade de femma och ifjol gick det ännu bättre. Umeå slutade tvåa, vilket innebar kvalspel till Superettan och där lyckades man besegra Frej efter totalt 3-3 och fler gjorda bortamål. Norest var lagkapten under uppflyttningssäsongen och skrev i december på en förlängning över även kommande säsong.
När den svenska fotbollssäsongen drar igång så att Aurélien Norest och hans lagkamrater i Umeå FC får mäta sig med de övriga Superettanlagen vet ingen i dagsläget. Det senaste budet är att premiären är uppskjuten till juni. I vilket fall var Aurélien väldigt bjussig som ställde upp på en intervju och berättade om sin fotbollskarriär fram till dags dato. Ett stort tack skickas också till Umeås kanslichef Markus Wikström som hjälpte mig att få kontakt med Aurélien. Nu över till själva intervjun.
Till att börja med – berätta lite om din barndom och vilken roll idrott och i synnerhet fotboll spelade i ditt liv som liten.
- Jag började spela fotboll när jag var 5 år gammal i en förort till Paris. Fotbollen gav mig möjlighet att lära känna spelare och ledare med annan bakgrund än jag, vilket jag tror gav mig en bra grund för resten av livet. Fotbollen var även en belöning för mina prestationer i skolan. Mina föräldrar sa alltid till mig att om jag presterade bra i skolan så fick jag satsa på fotbollen. Därmed fick jag motivation att sköta min skolgång för att kunna följa min passion. Hela tiden varje dag var det enda jag kunde tänka på när jag skulle få gå till fotbollsplanen för att träna med min klubb. Det var det som gjorde dagarna roliga. Jag växte upp med fotboll från 5 till 18 års ålder. Upp- och nedgångarna kan påverka en på olika sätt. Man kan antingen ge upp eller fortsätta kämpa. Jag älskade sporten för mycket för att ge upp, så jag fortsatte kämpa mig förbi hinder i form av skador och det har skapat mig en stark karaktär.
Hur fick du möjlighet att flytta till USA och vad betydde åren där för din utveckling både på och utanför planen?
- Jag blev inbjuden till Nike Academys "The chance"-uttagning i England. Jag var en av de sista tjugo spelarna från Frankrike som var kvar i uttagningen, men kom inte med bland de sista sex som nådde hela vägen. Efter det blev jag inbjuden av en agentur till Clairefontaine för att spela inför amerikanska tränare under tre dagar. Det tog mig ett tag innan jag accepterade den förfrågan. Jag tänkte "Jag spelar i Frankrike, jag är 17 år gammal, jag spelar med äldre åldersgrupper ibland, varför ska jag lämna?". Men efter att ha funderat i några dagar och pratat med mina föräldrar kom jag fram till att det här var en möjlighet som handlade om mer än bara fotboll och att flytta till ett annat land. Jag kunde ta en examen, lära mig ett nytt språk och satsa på min spelarkarriär. Så jag åkte till Clairefontaine, fick erbjudanden från tre olika universitet och accepterade ett av dem.
I USA upptäcker man en annan sida av fotbollen. Trots att det är collegenivå förstår man vad professionalism är, exempelvis vad gäller det medicinska teamet och utrustningen. Man får också lära sig en annan spelstil. Jag har alltid varit en hårt arbetande spelare men där måste man alltid pusha sig för att bli snabbare och starkare. Jag hade en mycket bra collegekarriär. Jag fick flera MVP-utmärkelser och kom med i ”Årets lag” i hela USA. De här framgångarna skapade intresse för mig, så jag blev inbjuden till provspel med några professionella klubbar. Dessvärre tog det vid tre olika provspelstillfällen stopp på grund av att jag ansågs för kort för att vara mittback och även att klubbarna skulle behöva betala för mitt visum. Då förstod jag att jag skulle behöva byta kontinent, för vad jag kunde erbjuda var inte vad nordamerikanska tränare letade efter.
Efter dina collegeår, hur hamnade du på Island alla ställen?
- Efter att jag insett att jag behövde flytta spelade jag en säsong i PDL i London, Ontario. Det var mitt tredje och sista år med klubben Forest City London. När jag spelade där hörde jag talas om ett företag vid namn Soccerviza som arrangerar provspel inför massvis av tränare från hela världen. Jag deltog vid en av deras combines och efter några dagar fick jag ett erbjudande från en klubb på Island. Jag accepterade inte erbjudandet direkt för jag hade knappt hört talas om att fotboll spelas på Island, men efter en stunds funderande tänkte jag att det kunde vara en bra möjlighet att starta något nytt i Europa. Så jag hamnade på Island för jag såg det som språngbräda för att få igång min professionella karriär.
Hur hamnade du i Umeå efter dina två säsonger med Vestri?
- Vid den tidpunkten var det en kontakt som berättade att en klubb i Sverige letade efter en spelare som jag. Den klubben var Syrianska. Jag åkte dit för en veckas provspel och spelade träningsmatcher mot Djurgården och AFC. När jag var där kontaktade en gammal lagkamrat från Kanada vid namn Alex de Carolis mig och berättade att han spelade i samma liga, i Umeå FC. Han pratade med tränaren Andrée Jeglertz som såg min match mot Djurgården. Han sa att han var intresserad och att om jag inte skrev på för Syrianska så kunde jag få komma till Umeå för att provträna. Jag fick ett erbjudande från Syrianska, men av flera olika anledningar var jag inte övertygad om att det var rätt klubb för mig så jag nobbade erbjudandet och åkte till Umeå. Umeåtränaren ville värva mig som defensiv mittfältare och inte mittback. Jag accepterade den utmaningen och spelade min första hela säsong som defensiv mittfältare.
Hur mycket visste du om Sverige och svensk fotboll innan du flyttade hit?
- Jag visste inte mycket ärligt talat. Jag visste bara att det förmodligen är det land i Skandinavien med högst nivå på fotbollen. Några gamla lagkamrater hade tidigare pratat om det som ett tufft land att spela i och att de fyra högsta divisionerna håller skaplig nivå.
Säsongen 2019 var en framgångsrik sådan för Umeå. Hur skulle du sammanfatta fjolårssäsongen och er väg till uppflyttning?
- Förra årets säsong är helt klart minnesvärd, inte bara tack vare uppflyttningen utan av flera anledningar. Inför säsongen tippades vi komma åtta. Det fanns mycket frågetecken kring oss för vi ansågs ha ett orutinerat lag. Flera spelare som hade varit i Umeå FC länge hade bytt klubb eller lagt av, så folk trodde inte riktigt på oss. Vi stötte på både med- och motgångar, både inom klubben och i form av externa faktorer. Vad som gjorde det till ett bra år var att vi tog oss an ett hinder åt gången och som en grupp klarade vi det. Vår grupp, vår sammanhållning och vårt uppträdande mot varandra i alla led var något alldeles speciellt och var direkt bidragande till vår framgång.
Hur trivs du vid sidan av fotbollen i Umeå?
- Jag brukar alltid säga att Umeå är en stor småstad. Det är inte en storstad, men det finns allt man behöver för att roa sig och leva ett bra liv. Jag har tidigare bott i en storstad och trivs även med att bo i mindre städer för det är en annan livsstil utan kriminalitet, stress och sådant.
Rekommenderar du andra franska spelare att flytta till Sverige om de får chansen?
- Jag rekommenderar franska såväl som andra spelare att komma till Sverige om möjligheten dyker upp. Det är ett land där fotbollen spelar en viktig roll och man kan verkligen utvecklas som spelare här.
Hur skulle du beskriva dig själv som spelare för dem som inte har sett dig spela?
- Jag skulle beskriva mig själv som en hårt arbetande spelare som föregår med gott exempel och som har ett bra passningsspel. Större delen av mitt liv har jag spelat mittback, så där känner jag mig mest bekväm, men jag kan även spela defensiv mittfältare och högerback. Enligt mig har jag nått dit jag har nått tack vare hängivenhet, hårt arbete och att inte ge upp när det tar emot.
Ifall man vill se mig spela så finns här klipp från mina två senaste säsonger, då jag spelade defensiv mittfältare respektive mittback.
Avslutningsvis, när säsongen 2020 väl drar igång – vad har du och laget för mål?
- Som alltid är målet att spela varje match den första halvan av säsongen och få så många poäng som möjligt utan att fundera på om vi möter större eller bättre klubbar. Det är en ny säsong och alla börjar med noll poäng. Efter det får vi se vad som behöver göras under den andra halvan av säsongen.
