Lagbanner
Intervju med Mark Verso, "Säsongens lag"-anfallare i PDL
Mark Verso (rödsvart tröja), här spelandes för Stanford.

Intervju med Mark Verso, "Säsongens lag"-anfallare i PDL

Johan Dykhoff intervjuar Mark Verso, anfallare i FC Golden State Force som kom med i "Säsongens lag" i Premier Development League den gångna säsongen efter att ha öst in poäng.

Årets Premier Development League-säsong avslutades för ett par veckor sedan, då Charlotte Eagles besegrade Thunder Bay Chill i finalen med 2-1. Premier Development League, eller PDL som jag kommer kalla den framöver i den här texten, är en amatör-/semiprofessionell liga som spelas under sommarmånaderna där en stor andel av spelarna till vardags studerar och spelar collegefotboll. PDL fungerar då som ett sätt för dem att hålla igång och spela fotboll även under somrarna, detta utan att förlora deras "college eligibility" vilket hade varit fallet om ligan hade varit professionell, och en lång rad nuvarande och före detta MLS-spelare har gjort en eller ett par säsonger i PDL innan den professionella karriären tog vid.

Jag har tidigare år alltid försökt komma i kontakt med MVP-pristagaren i PDL för att göra en intervju med honom. I år valde jag att frångå det men jag har likväl intervjuat en spelare som var mycket framträdande den gångna PDL-säsongen. Det handlar om Mark Verso, en 22-årig anfallare som ursprungligen kommer från Los Angeles. Mark har de senaste två PDL-säsongerna spelat med stor framgång för FC Golden State Force från Glendora, som ligger knappt fyra mil öster om centrala Los Angeles. Ifjol gjorde han tolv mål och en assist på åtta grundseriematcher och det följde han upp med att göra tretton mål och fem assists på tretton grundseriematcher i år. I år kom han också med i "Säsongens lag" i PDL och bildade anfallstrio med skyttekungen och MVP-pristagaren Brian White från New York Red Bulls U-23 och den Tobenna Uzo från Myrtle Beach Mutiny. I den här YouTube-videon kan man se lite highlights från Marks två säsonger i FC Golden State Force.

FC Golden State Force vann i år sin division (Southwest Division i Western Conference) en poäng före Fresno Fuego och gick sen och vann Western Conference efter att i slutspelet ha besegrat Calgary Foothills FC, Portland Timbers U23s och avslutningsvis nyss nämnda Fresno Fuego i finalen. I det nationella slutspelet som följde därefter, där de fyra mästarna från respektive conference deltog, tog det dock stopp mot de blivande finalförlorarna Thunder Bay Chill. Thunder Bay Chill kommer från Thunder Bay, Ontario i Kanada och där har bl.a. den svenske mittbacken Axel Sjöberg, idag i Colorado Rapids, spelat.

Mark Verso studerade på anrika Stanford University mellan 2013 och 2016 och spelade under sina tre första år för deras fotbollslag. De fotbollsmässiga framgångarna uteblev dessvärre på Stanford, åtminstone i officiella matcher, och på 37 officiella matcher gjorde Mark bara en poäng i form av en assist. På grund av invecklade NCAA-regler förbjöds Mark från att spela sitt fjärde och sista år på Stanford och han får heller inte spela det på California Polytechnic State University, där han nu studerar.

Mark har en tre år äldre bror vid namn Eric som också var en duktig fotbollsspelare. Eric spelade mellan 2012 och 2015 på Stanford och gjorde på 72 matcher 13 mål och 19 assists. Under sitt sista år var han näst bäst i hela NCAA Division I vad gäller assists. Den enda som bräckte honom var tysken Fabian Herbers, som idag spelar för Philadelphia Union i MLS. Eric draftades som nummer 34 totalt inför MLS-säsongen 2016 av Montreal Impact men fick inget kontrakt med dem. Han skrev istället på för Houston Dynamos samarbetsklubb Rio Grande Valley FC Toros i USL, men gjorde bara fyra korta inhopp för dem under fjolårssäsongen och bestämde sig efter säsongen för att lägga av. Varför berättar Mark nedan i intervjun.

Nu har ni fått er en liten introduktion till vem Mark Verso är och vi går därför vidare till intervjun, som Mark var vänlig nog att ställa upp på. För den som undrar kan jag nämna att den Dominic Oduro som omnämns i intervjun inte är den mångårige MLS-spelaren som idag spelar för Montreal Impact, utan en tio år yngre ghanansk spelare med samma namn och som tidigare har spelat för bl.a. FC Nordsjælland, IK Frej och Manchester Citys ungdomslag. Han blev inför årets säsong draftad av Seattle Sounders FC men fick inget kontrakt med dem.

Till att börja med – berätta lite grann om din barndom och vilken roll sport och fotboll i synnerhet spelade i ditt liv som barn.

- Större delen av min barndom kretsade kring sport. Efter skolan gick jag från en träning till en annan och sen ytterligare en annan. Sporten gav mig något att se fram emot och var en motivation till att få bra betyg i skolan. Fotbollen spelade en särskild roll under min barndom eftersom min pappa var min tränare under många år och fotboll blev snabbt min favoritsport. Min bror och jag spelade ofta matcher mot varandra på gräsmattan bakom vårt hus, vilket gjorde det än mer speciellt att spela tillsammans på high school och college.

Hur fick du möjligheten att studera på och spela fotboll på Stanford?

- Min bror gick första året på Stanford när jag påbörjade rekryteringsprocessen. Mina erfarenheter av att spela med honom två år tidigare på St. Francis High School var något verkligt speciellt och jag hoppades att få spela med honom igen. Vår förståelse för varandras spel och synkronisering var fantastisk, vilket var anledningen till att jag trodde att vi skulle bli ett perfekt radarpar. Med anledning av det kombinerat med den höga nivån på utbildningen på Stanford och deras idrottsliga framgångar var jag såld på att gå där.

Bret Simon var ursprungligen den som rekryterade mig och hade väldigt höga tankar om mig, vilket var anledningen till att jag bestämde mig för Stanford medan jag var på väg att göra 20 mål ens säsong för Chivas USA:s U18-lag, där jag spelade med ett år år äldre killar. När Jeremy Gunn ersatte Bret Simon som tränare var jag dock tvungen att starta om processen från början. Efter att ha avslutat säsongen med Chivas USA som skyttekung i Western Conference ville Gunn att jag skulle börja på Stanford och det såg jag mycket fram emot.

Hur skulle du summera din tid på Stanford och vad den betydde för din utveckling på och utanför fotbollsplanen?

- Min tid på Stanford kan delas in i två kategorier. Jag älskade den akademiska atmosfären. Studenterna är extremt intelligenta och vänliga, lärarna var angelägna att hjälpa studenterna att lära sig och spenderade gärna tid med sina studenter. Faciliteterna håller världsklass och det finns enorma mängder resurser tillgängliga. Kurserna var tunga, men större delen av tiden var intressant och tankeväckande. Jag utvecklades oerhört mycket som person och som student och jag är väldigt tacksam över möjligheten att ha fått gå på Stanford.

Mina fotbollsmässiga erfarenheter var inte lika positiva. Mina lagkamrater är fantastiska människor och spelare och jag måste berömma dem för de uppoffringar de gjorde och det arbete de lade ned. De förtjänade verkligen sina framgångar. Jag var dock tvungen att avstå från mitt sista år som spelare och hade bytt skola tidigare om det inte hade varit för det akademiska.

Min fotbollskarriär på Stanford startade dåligt efter att min bror blivit skadad och ansågs vara "värdelös" av Jeremy Gunn. Jag fick chansen från start i en match, men jag fick allt mindre speltid efter att min pappa, som också är fotbollstränare, skickat ett mail till Jeremy Gunn med förslag baserade på statistik. Trots att min pappa bad om ursäkt till Gunn ansåg han sen att vår familj inte stod bakom fotbollen på Stanford, vilket ledde till att jag fick knappt med speltid oavsett hur bra jag spelade.

En annan sak med fotbollen på Stanford under Jeremy Gunn var att laget jobbade extremt hårt och var bra organiserade defensivt, vilket hjälpte mig att utvecklas försvarsmässigt och detta gynnade också våra försvarsspelare. Vårt anfall var dock på samma sätt väldigt uppstyrt, på så sätt att vi hade bestämde mönster som tränaren ville att vi skulle hålla oss efter under matchen, särskilt långa passningar på djupet. Jag tror inte att det gynnade min utveckling eftersom att skicka bollen långt kom på bekostnad av tekniskt uppbyggnadsspel. Konkurrensen på träningen hjälpte mig dock att utvecklas.

Nämn några av dina gamla Stanfordlagkamrater som stod ut och som har nått den professionella fotbollen.

- Jordan Morris var förstås den starkast lysande stjärnan i gruppen. Jordan har fantastisk snabbhet och styrka, vilket är det han är känd för. Han är också oväntat kvick och hans blick för spelet glöms ofta bort.

Brandon Vincent hade jag spelat mot som ungdomsspleare och han orsakade alltid blåmärken på grund av sina tacklingar och sin hårdhet. De bitarna av hans spel försvann inte i college, men han har sedan dess lagt till fantastiska inlägg och ett stenhårt skott till sin repertoar. Han är en fantatsisk spelare med landslagskvalitéer.

Ty Thompson hade en väldigt kort professionell karriär och hans bror Tommy spelar idag för San Jose Earthquakes. Han var en av mina favoritspelare i college, för han krigade som ingen annan. Han var outtröttlig och var så snabb att man aldrig visste var han var. Om man inte var på tårna kunde han plötsligt ha tagit bollen och satt av i motsatt riktning.

Brian Nana-Sinkam är atletisk och har bra snabbhet och styrka. Även om man får honom på fel fot är han svår att komma förbi för han kan komma tillbaka så snabbt och använda sin styrka för att hålla en i schack. Han är grym i luften och en väldigt bra försvarsspelare. 

Eric Verso kommer jag berätta mer om senare.

Din bror bestämde sig nyligen för att lägga av som professionell fotbollsspelare. Kan du berätta om hur hans fotbollskarriär var efter att ha lämnat college?

- Tråkigt nog drog min bror på sig en skada under college som han aldrig riktigt kom tillbaka från. Hans professionella karriär tog slut redan innan den började. Han var en fantastisk spelare på college som var mycket skicklig en mot en, hade fantastisk blick och han var oftast den bäst tränade spelaren i alla lag han spelade i.

Hur fick du möjligheten att spela för FC Golden State Force? Hur hamnade du på deras radar inför fjolårets PDL-säsong?

- Jag fick chansen att spela för Golden State genom att min bror kände tränaren förra året, Jon Spencer. Jon hade sett mig spela eftersom han kommer från södra Kalifornien och trodde att jag skulle kunna förstärka laget. Efter att ha presterat bra förra året kontaktade Alex Lujan, som är klubbens Director of Football, mig någon månad eller två inför årets säsong efter att tränaren och klubbägaren Bob Friedland frågat om jag var intresserad av att spela med dem den här sommaren. Eftersom det var ett lag som jag gillade att spela för och många bra spelare skulle komma tillbaka var jag glad över att få spela med dem även i år.

 Hur var årets PDL-säsong för dig personligen och för FC Golden State Force som lag?

- Min PDL-säsong var väldigt jämn. Jag gillade att spela med mina skickliga lagkamrater och även om det var stor spelaromsättning hade jag alltid några talangfulla spelare runtomkring mig som Dominic Oduro, José Miranda och Pedro Fonseca. Det var inte så många höga toppar eller djupa dalar. Jag hade ingen stor genombrottsmatch som förra året utan var istället stabil i min mål- och assistproduktion.

Vårt lag startade säsongen väldigt bra och hade ett litet hack i kurvan när vi åkte upp till San Francisco, men vi avslutade säsongen lika bra som vi inlett den. Slutspelet blev en utmaning, för trots att vi hade vunnit vår division och tagit fler poäng än våra motståndare var alla slutspelsmatcher på bortaplan. Trots detta gjorde vi vad vi skulle i våra två första matcher. Vår resa upp till Kanada innehöll många problem, med en extremt lång dag på resande fot dagen innan matchen och passrelaterade bekymmer för nyckelspelare, däribland Dominic, så vi fick spela med spelare som inte hade spelat för oss tidigare. Det som var mest nedslående var att Fresno och Portland båda var mycket bättre lag än Thunder Bay, men vi saknade som sagt nyckelspelare i den matchen. Med det sagt är vi stolta över att ha vunnit Western Conference och slagit ut två fantastiska lag på vägen till semifinalen.

Vilka var lagets mest framstående spelare den gångna PDL-säsongen?

- Jag tycker att Dominic Oduro förtjänar att nämnas, eftersom han var klippan i vårt lag och han var konstant enastående bra. Han gjorde ett mycket bra jobb genom att skydda vår backlinje, slå utmärkta passningar och genomskärare och själv göra ett snyggt mål.

José Miranda måste också nämnas för sina insatser i målet. José gjorde några otroliga räddningar som hjälpte oss att vinna jämna matcher. Utan hans exceptionella insatser tvivlar jag på att vi hade vunnit Western Conference.

Pedro Fonseca måste nämnas för sina nio mål och fem assists. Han var en offensiv kraft den här säsongen och genom att ofta ta sig förbi sin motståndare i en-mot-en-lägen var han en viktig kugge i vårt anfallsspel.

Avslutningsvis är José Carrera-García väldigt talangfull och var viktig för laget under den tid vi hade honom. Han gjorde ett fantastiskt mål mot Fresno som höll oss kvar i jakten på förstaseedningen i väst under grundserien och vi saknade honom när han inte var med oss i slutspelet.

Du har varit betydligt mer produktiv i PDL jämfört med i college, sett till antal gjorda mål och assists. Vad beror det på, tror du?

- Faktum är att jag var väldigt produktiv när jag fick chansen att spela för Stanford. Dessvärre fick jag bara nämnvärt med speltid under våren, då man möter både collegelag och professionella lag, men de matcherna är inofficiella. Jag gjorde flest mål i laget under två år, varav ett av åren var med Jordan Morris. Jag fick dock aldrig riktigt chansen under höstsäsongerna på Stanford. Det är därför jag är så besviken över att jag inte fick chansen att spela för Cal Poly det här året eftersom NCAA drog in mitt tillstånd att spela på grund av en regel som jag, många andra NCAA-tränare och klubblagstränarna på Stanford inte kände till. Jag förlorade rätten att spela ett sista år genom att spela klubblagsfotboll på Stanford, vilket är en regel som alla de tränare jag berättade om det för var omedvetna om förutom Jeremy Gunn.

Hur skulle du beskriva dig själv som spelare? Vilken är din bästa position och vilka är dina bästa kvalitéer?

- Jag är en targetspelare som är bra på att vara en uppspelspunkt, vinna bollar i luften och kombinera med lagkamraterna. Min styrka är min främsta fysiska kvalitet och att göra mål är givetvis också väldigt viktigt. Jag tror att min främsta kvalitet som spelare är min fotbollsintelligens. Jag har bra blick, förstår spelet bra och gör smarta löpningar. Den här förståelsen gör att jag kan göra assists till mina lagkamrater, hitta lägen att göra mål och ta löpningar som öppnar upp för lägen där lagkamrater kan göra mål.

Avslutningsvis, vad har du för fotbollsmässiga mål och förhoppningar för framtiden? Både på kort och lång sikt.

- Mitt kortsiktiga mål är att skriva på för ett professionellt lag, så att jag kan nå framgångar där och etablera mig som en högklassig professionell spelare. På längre sikt är det att spela för det amerikanska landslaget och vinna skytteligan och assistligan i en liga som är lika bra som eller bättre än MLS.

Johan Dykhoff@johandykhoff342017-08-19 11:50:00
Author

Fler artiklar om USA