![Iranska landslaget: Kejsaren är naken [Uppdaterad]](https://imgk.svenskafans.com/articlemedia/image-original/134931.jpg?format=webp&width=640&quality=75)
Iranska landslaget: Kejsaren är naken [Uppdaterad]
Jag är en bitter bitter människa, trots att Iran vann och leder gruppen.
**Uppdatering längre ner
Tisdagens mellanösternderby mellan Iran och Irak slutade 2-1 till Iran. En utmärkt matchrapport kan ni läsa här. Den här artikeln däremot kommer att vara ostrukturerad och osammanhängande för jag behöver bara skriva av mig, så ha viss förståelse och medlidande när du läser detta!
Till att börja, så måste jag kritisera Afshin Ghotbis laguttagning. Hans är en professionell gentleman och kräver detsamma av sina spelare. Men fotboll är ingen sport för gentlemän och i princip hela iranska truppen, för att inte tala om alla spelare i ligan har knappt någon utbildning värt namnet. Ändå insisterar Ghotbi på att de ska ha en professionell attityd, när de genomsyrats av korruption, fiffel, fult spel mm under hela fotbollskarriären. Ekvationen går inte ihop helt enkelt.
Men om vi tar laguttagningen då. Låt oss börja med vänsterkanten. Stackars Ehsan HajiSafi får förtroendet som vänsterback trots att han är allt annat än en försvarare. Killen kan inte ens ställa motståndarna i offside, än mindre vinna en en-mot-en duell. Så ofta som motståndarna, i dagens fall supermäktiga oslagbara Irak, rann förbi vänsterkanten tycker jag att HajiSafi borde göra som Stockholm Stad och införa tullar för in- och utpassage (Sthlm Stad tar betalt om man åker in eller ut med bil vid citytullarna). Jag menar, om vi ändå ska låta dem ta sig in genom vår vänsterkant, varför inte ta betalt för det?!
Till det mer positiva: hans andra backkollegor, Aghili och Hosseini hittar varandra ganska bra och brukar även vara delaktiga i fasta situationer offensivt. På högerkanten har vi Nosrati, lika stor publikfavorit i Iran som Berbatov hos Liverpoolfansen, men Ghotbi insisisterar att spela honom, om han så bara hade ett öga och 20 kilos övervikt. Nosrati måste vara en av de där gentlemännen kanske?!
Till mångas förvåning bänkade Ghotbi Irans hetaste spelare Khalatbari. Khalatbari har gjort mirakel med Zob Ahan och när han slog igenom med landslaget under Ali Daei var det bara en tidsfråga innan proffserbjudandena skulle hagla in. Men så kom Ghotbi. Hans förtroende till den lille magikern är allt annat än broderlig och Khalatbari har förpassats till bänken allt för ofta. När han väl spelat har det inte varit det bästa han gjort, och en annan kan inte undra om förhållandet mellan de två är lite kyligt. Sådana spekulationer lämnar jag åt den iranska dagspressen, men faktum är att Ghotbi inte lyckats få ut ens hälften av Khalatbaris potential i landslaget. Och det är oroväckande, för Iran är inte som Brasilien där man kan ha tre olika landslag som alla skulle klara sig bra på den internationella nivån, Fan, Iran har ingenting att komma med om vi ska vara ärliga.
Khalatbaris ersättare mot Irak, Gholamreza Rezaei är ytterligare en Ali Daei-favorit som Ghotbi inte lyckats få ut det bästa av. Han är en kille som ska springa sönder sin kant, för farten och styrkan har han. Men när han får bollar i stillastående position är det svårt att accelerera och springa förbi sin spelare. Hans extrakilon som han fått senaste året har ju knappast varit till hans fördel heller. Det beror givetvis på de skador han ådragit sig, men på den här nivån ska man vara fit for fight året om och hålla en seriös rehab istället för att äta chelo kabab.
Jag kan fortsätta gnälla som en surgubbe om ni vill. Ghotbi tycker att Mohammad Gholami, anfallare för iranska ligans sämsta lag Steel Azin är ett bra förstaalternativ i landslaget. Jag kan förstå om han tycker att Gholami är en säker målskytt som ofta levererar. Men sanningen är att han är inte en säker målskytt som ofta levererar, längre. Det har gått tungt i klubblaget, och han är för beroende av sina medspelare och kan verkligen inte skapa något på egen hand. Men något måste han ha gjort för att förtjäna förtroendet, och vi får hoppas att han har varit kick ass-grym på träningarna.
Gameplan?
Varje tränare, till och med på knattenivå har en idé om hur man vill spela. Gärna flera ideér, när man anfaller, försvarar eller vad det nu kan vara. Iranska landslaget har också en. Men den är superhemlig. Faktum är att den är så hemlig att ingen vet om den, inte ens spelarna! Därför skjuter man upp bollen till anfallarna och hoppas att de ska göra någonting konstruktivt. Thats about it. Om någon annan vet vad Team Melli har för spelidé så är jag idel öra.
Att bli utspelade av Irak, som Iran vart under långa stunder i andra halvlek bådar inte gott för framtiden. Vi fick ett offsidemål (nja, det gick att se först i superslowmotion men ändå) samt ett mål på frispark, som inbytte Khalatbari hade ordnat. Annars hade vi inte överdrivet med målchanser, vi spelade knappast ut Irak, vi var inte det bättre laget, vi visade inte styrka eller vilja. Vi vann tacke vare att Irak vek ner sig och blev trötta. De orkade inte helt enkelt. Vi ska vara glada att det finns lag som Irak som vi kan slå (oförtjänt förvisso) så att vi får en gnutta hopp om ett asiatiskt guld. För så som det ser ut just nu ligger vårt hopp hos motståndarna och att dom ska vara ännu sämre än Iran.
**Uppdatering
Låt mig förtydliga en sak. Jag har varit positiv till Team Melli när det har gått käpprätt åt helvete. Och det har det gjort både en och två gånger under Ghotbis tid som förbundskapten. Han fick tre matcher på sig att ta oss till VM och det misslyckades han med, men jag tänker inte ge honom skulden för det. Han kom halvvägs in i ett sjunkande skepp. Istället valde jag att ta honom på orden när han sa att han skulle bygga upp ett ordentligt landslag till Asian Cup 2011.
Han tog över landslaget 22 april 2009 och knappt två månader senare åkte vi ur VM-kvalet. Det betyder att Afshin Ghotbi har haft en uppladdningsfas från 18:e juni 2009 till 11:e januari 2011 att forma sitt landslag så som han själv önskar. Ca 1.5 år är en ganska lång tid för en landslagstränare i Iran för att bygga upp ett lag, så man kan verkligen säga att han har haft tid.
Det är under dessa 1.5 år som jag har försvarat Afshin Ghotbi och Team Melli i vått och torrt, och alltid sagt till mig själv ”bra att vi förlorade den här matchen, eller bra att vi spelade dåligt den här matchen, för nu kan vi ta lärdom av våra misstag och utvecklas”. Ja ni vet, som i resten av samhället. Bygger man hus i lera så är det dömt att gå sönder för eller senare. Därför bygger man inte hus av lera, utan av betong, stål, sten, eller något annat tåligt material som klarar hårda påfrestningar. Man har så att säga lärt sig av sitt misstag. Ni kommer säkert på andra bättre och mer logiska kopplingar men jag hoppas att poängen inte har gått förlorad. Men jag önskar att det även gällde för iransk fotboll. Att man lär sig av sina misstag. Att man inte gör om samma misstag gång på gång på gång.
Man kan inte kalla någonting för utveckling om det inte utvecklas, det behöver man inte vara en kärnfysiker för att förstå. Och det iranska landslaget har INTE utvecklats de senaste 18 månaderna.
Vi (fansen i alla fall) har i varje match sett var våra luckor finns, och det har även motståndarna gjort. Istället för att täppa till dessa luckor så har vi bara blundat för problemen och hoppats på att det löser sig med tiden. Att HajiSafi en dag vaknar upp och får vänsterbackskunskaper, att vi vågar spela med mer än en anfallare när vi möter skräckinjagande motstånd som Bahrain, Jordanien och Thailand, att vi inte slår rekord i att tjonga upp bollen från backlinjen eller att vi helt enkelt vågar ta in nya unga spelare är idag bara önsketänkande.
Herregud, folk lovordar Gholami som nästa iranska superanfallare, men han fyller 28 i februari! Eller vad sägs om ”unga” nykomlingarna i landslaget Farshid Talebi som är 29 år och Reza Nourozi på 28 vårar? Vår tredje målvakt är 32-åriga Mirzapour med ett av iranska ligans sämsta facit i år. Varför bara inte låta 26-åriga Zob Ahan keepern vara förstareserv och ta in en 20-åring som tredjemålvakt, så han får sniffa runt i det internationella och få lite mental erfarenhet? Magnus Hedman var med i Sveriges VM-trupp 1994 som 21-åring, och det finns flera exempel på unga målvakter som utvecklats tack vare dessa uttagningar. I Iran råder dock tvärtomprincipen, ju äldre tredjemålvakt desto bättre. Även om han har varit sämst ett bra tag.
Jag kan fortsätta älta om i princip varenda position, varenda lagdel, vartenda anfall etc. Anledningen till att jag blev så besviken över Iran 2-1 vinst mot Irak är att vi INTE HAR LÄRT OSS AV VÅRA MISSTAG. Mot lag som Irak kan man kanske klara sig (det var knappt om vi ska vara ärliga, oavgjort hade inte varit helt orättvist), mot korplag som UAE och Nordkorea också för att de är ganska underutvecklade fotbollsnationer. Men så fort Team Melli möter ett landslag som bara nyser ut ”organisation” springer vi runt planen som några fån och hoppas att ingen ser att kejsaren är naken. Det kommer att straffa sig, och det kommer att straffa sig hårt.
