Redaktören funderar: Chris Seitz-fenomenet
Inför MLS-säsongen 2010 var den då 23-årige Chris Seitz tänkt att bli Philadelphia Unions förstemålvakt under många år framöver, men efter upprepade dåliga insatser tappade man tålamodet med honom och idag är han istället reservmålvakt i FC Dallas. Seitz förkroppsligar ett problem som många klubbar ställs inför, nämligen hur mycket en långsiktig satsning får kosta idag i form av dåliga prestationer och resultat.
Ett intressant fenomen som gick att bevittna i MLS förra säsongen, men som förekommer i hela fotbollsvärlden, hade Philadelphia Unions dåvarande förstemålvakt Chris Seitz i huvudrollen. Philadelphia hade tradat till sig Seitz inför 2010, deras första säsong i MLS, från Real Salt Lake där han hade varit reserv och inte spelat särskilt mycket. Seitz, född i mars 1987, hade dock tidigare representerat USA på U-landslagsnivå och ansågs vara en lovande målvakt och en man för framtiden. När Philadelphia lyckades få honom till laget gjorde de det troligen med förhoppningen att han skulle fortsätta att utvecklas och vara deras förstemålvakt under många säsonger framöver.
Nu blev det inte riktigt som varken Philadelphia eller Seitz hade tänkt sig. Seitz visade sig inte alls vara redo för uppgiften som förstemålvakt i MLS och man behöver nog båda händernas fingrar för att räkna antalet misstag från hans sida som ledde till baklängesmål. Seitz uppgift blev såklart inte lättare av att Philadelphias övriga defensiv var mer eller mindre katastrofal hela säsongen, men knappt ens hans egen mor kan förneka att han hade ett mycket svagt 2010. Mot slutet av säsongen petades han till och med, till förmån för den tänkte andremålvakten Brad Knighton. När säsongen var slut, och Philadelphia hade placerat sig näst sist i Eastern Conference och med bara ett lag i hela ligan med fler insläppta mål, beslutades det att Seitz kontrakt inte skulle förlängas och han gjordes därmed tillgänglig för den s.k. Re-Entry Draften, där lagen i MLS får chansen att plocka spelare i ligan med utgående eller utgångna kontrakt. Seitz valdes av Seattle, men tradades omedelbart till Dallas där han nu är andreval bakom 37-årige Kevin Hartman, en av ligans bästa målvakter och som i skrivande stund har spelat 370 matcher i MLS. Seitz har ännu inte gjort någon MLS-match för Dallas. Philadelphia å sin sida valde att värva den jätterutinerade colombianske målvakten Faryd Mondragón från Köln inför årets säsong och han har hittills gjort utmärkt ifrån sig i MLS.
Att Philadelphia bara gav Seitz en säsong på sig tycker jag är väldigt intressant. Troligen var de väl medvetna om att Seitz sannolikt inte skulle gå in och på direkten bli en av ligans bästa målvakter, han var trots allt bara 23 år och hade tidigare inte spelat mer än sju matcher i MLS. Ett visst antal misstag hade de troligen "budgeterat" med, men genom att ge honom regelbunden matchtid skulle han växa in i kostymen och med tiden bli en högklassig målvakt. Uppenbarligen blev dock misstagen alltför många, de beskedliga kraven på Seitz till trots, och man valde att lägga ned satsningen på honom redan efter ett år. Om Seitz nu om sex-sju år går och blir världens bästa målvakt och vecka ut och vecka in spikar igen målet i t.ex. Manchester United eller Inter så kommer förstås Philadelphia Union att svära över sitt bristande tålamod. Men i ett läge där man har en ung spelare som man ger matchtid trots mindre bra insatser måsta lagen alltid ställa sig frågan "Hur många och hur dåliga insatser kan vi acceptera idag, för att det på längre sikt eventuellt kommer att bli en riktigt bra spelare av den här killen?" Man kan dra paralleller till företagsekonomins värld. Om ett företag sjösätter ett projekt som inledningsvis kostar mycket pengar men som i framtiden kan generera stora intäkter, då måste de ställa sig frågan "Hur stora kostnader kan vi acceptera idag för att eventuellt kunna öka intäkterna om ett antal år?" Om det där ordet "eventuellt" inte fanns med hade svaret varit enkelt, nämligen att kostnaderna inte får överstiga det så kallade nuvärdet av de intäkter man kommer att få i framtiden. I och med att saker och ting inte alltid går att förutse med hundra procents säkerhet kan man dock hamna i lägen där man måste lägga ned projektet för att det inte ser ut att bli så lönsamt som man trodde och motsvarigheten till det i fotbollsvärlden är precis det som Philadelphia gjorde med Chris Seitz. Hans misstag var för många och man trodde inte längre att han skulle bli så bra som man inledningsvis hoppats, därför fick han lämna och istället värvade man in den sexton år äldre Faryd Mondragón, ett klart mer säkert kort som dock inte är någon långsiktig lösning på målvaktsposten.
En parallell kan även dras till Toronto FC och den nya resa som klubben inlett med den gamle holländske A-landslagsmannen Aron Winter som ny tränare. Winter ska införa ett Ajaxinspirerat 4-3-3 i Toronto, ett lag som aldrig har nått slutspel under sina fyra tidigare säsonger i MLS. Resultaten har hittills inte varit särskilt uppmuntrande för Winter och Toronto. I skrivande stund är de sist i Eastern Conference och näst sist i ligan totalt. Framförallt har Toronto haft defensiva problem och de är för tillfället sämst i ligan vad gäller insläppta mål, där 2-6-förlusten hemma mot tidigare nämnda Philadelphia var det säsongens hittills största bottennapp. Även här kan man fråga sig "Hur länge orkar Toronto med så här dåliga resultat, i hopp om att det ska bättra sig med tiden och att de faktiskt ska få till ett fulländat Ajaxinspirerat spel?" Det är ju högst troligt att om man imorgon skulle sparka Aron Winter, då skulle också Ajaxspelsystemet försvinna med honom. Jag tror inte att man har huggit i sten att Toronto från och med nu ska spela 4-3-3 på ett Ajaxinspirerat sätt oavsett tränare och att Winters eventuella ersättare kommer att bli en tränare som tror på samma modell och som får som uppgift att försöka åstadkomma det som Winter misslyckades med. Mer troligt är att en tränare med helt ny filosofi skulle hämtas in och det här Ajaxexperimentet skulle försvinna och bara bli en parentes i Torontos historia. Här uppkommer således en ny fråga, nämligen "Hur viktigt är det för Toronto att bli ett Ajaxinspirerat 4-3-3-lag och hur mycket dåliga resultat är man beredda att ta idag för att på sikt nå bra resultat med den nämnda Ajaxmodellen?" Djurgården var i samma situation för ett antal år sen i Allsvenskan då det hade bestämts att de skulle spela 4-3-3, trots ett spelarmaterial som inte passade för det, och när nedflyttningen kom allt närmare valde man att frångå 4-3-3 och istället spela 4-4-2 som passade det nuvarande spelarmaterialet bättre och man klarade sig också kvar i Allsvenskan. MLS är som bekant en stängd liga, så upp- och nedflyttningar förekommer inte på samma sätt som i Europa och därför Toronto slipper att oroa sig för att deras satsning på 4-3-3 och Ajaxspel ska leda till att laget hamnar i en lägre division. Dock är det ju illa nog om laget år efter år efter år hamnar i botten. Stalltipset från min sida är Aron Winter och hans 4-3-3 blir kortvariga i Toronto och att de blir just en parentes i lagets historia. Om jag om tre-fyra år sitter och benämner Toronto som "MLS:s Ajax", då går nog även fan på torra land!
