Redaktören funderar: På vilket sätt är felaktigheter "charmiga"?
I samband med användandet av mållinjeteknologi i VM, och i synnerhet i matchen mellan Frankrike och Honduras, har diskussionerna gått varma kring huruvida detta är något som gynnar eller skadar fotbollen. Motståndarna till mållinjeteknologi menar att detta tar bort ett element av charm från fotbollen. Jag frågar mig på vilket sätt felaktigheter gör fotbollen mer attraktiv.
Med anledning av den pågående diskussionen om användandet av mållinjeteknologi i VM, en nymodighet som verkligen fyllde sin funktion i matchen mellan Frankrike och Honduras, känner jag för att skriva några rader om hur jag tänker kring detta fenomen.
För att redan här klargöra min position i frågan: Jag insåg i samband med att mållinjeteknologin användes i matchen Frankrike - Honduras att det är ett förträffligt tillskott till fotbollen. Jag har fram till nu inte riktigt varit hundra på var jag står, men jag har alltid tyckt att argumenten att "fotbollen tappar charm av att införa teknologi som målkameror" och "det är ju jättekul att kunna sitta och diskutera kontroversiella situationer i årtionden efteråt" är extremt platta och substanslösa. Ett visst mått av ovisshet är nödvändigt för att ett idrottsevenemang ska vara intressant och detta kommer jag in på mer senare, men jag skulle A-L-D-R-I-G skriva under på att det är något positivt att t.ex. Frank Lampards fullt korrekta mål mot Tyskland i VM 2010 inte godkändes helt enkelt eftersom det har genererat häftiga diskussioner i fyra års tid. Även om vi nu skulle mena att det var positivt att Lampards mål inte godkändes, vore det inte MER positivt om det hade godkänts? För inte kan väl en direkt felaktighet vara mer positiv för sporten än att ett fullt korrekt mål godkänns? Med den logiken kan man hävda att fotbollshistorien hade mått bättre av att ytterligare ett antal korrekta mål inte hade godkänts, och frågan är då vilka och hur många. Varför är det bra att JUST Lampards mål mot Tyskland inte godkändes, men samtidigt bra att låt säga Henrik Larssons nick mot Bulgarien i EM 2004 (även det ett fullt korrekt mål) godkändes? Skulle man kunna hävda att fotbollen hade mått bra av att Henkes mål inte hade godkänts? Hur exakt avgör man vilka inträffade felaktigheter som är av godo respektive av ondo och vilka "riktigheter" som var bra respektive hade varit bättre om de hade ersatts av felaktigheter? Kan man säga att "Det var bra att JUST Henkes nick mot Bulgarien godkändes, men det hade faktiskt varit bättre för fotbollen i stort om JUST Dennis Rommedahls mål mot Kamerun i VM 2010 felaktigt hade dömts bort" och hur kommer man i såna fall fram till den slutsatsen?
Med logiken ovan kan man även argumentera för att väldigt mycket som har genererat häftiga diskussioner är något positivt. Var t.ex. Johann Mühleggs doping i OS 2002 något positivt eftersom det ledde till så extremt mycket skriverier? Är den ovisshet som råder kring huruvida han eller Per Elofsson hade vunnit om båda hade varit odopade något som vi ska vara tacksamma för? Är den här ovissheten till och med att FÖREDRA framför att båda hade tävlat på samma villkor? Jag tycker det absolut inte, men storyn innehåller både ovisshet och en massa efterföljande diskussioner, något som målkameramotståndarna menar är något eftersträvansvärt.
Om det nu är ovisshet man är ute efter och man anser att detta är en grundpelare i fotbollens storhet så är det bara fantasin som sätter gränser för hur man skulle kunna förändra sporten så att den blir än mer oviss och oexakt. Varför inte, till exempel (och nu varnar jag för att det blir väldigt raljant)…
* … ta bort straffpunkten och låta domaren själv mäta upp elva meter varje gång en straff ska läggas?
*… förbjuda domaren att skriva ned vilka spelare som har fått varningar, så att risken ökar att han tror att en spelare redan är varnad och därför felaktigt visar ut spelaren när denne får ett gult kort?
*… ta bort hörnflaggorna, så att det blir svårare för domarna att se ifall det ska vara inkast eller hörna när bollen rullar ut från planen?
*… ta bort straffområdeslinjen, så att det blir svårare för domaren att avgöra ifall det ska vara straff eller frispark t.ex. när en anfallande spelare fälls?
*… ta bort de assisterande domarna och fjärdedomaren, så att huvuddomaren får sköta precis all bedömning helt själv? Alla som har spelat eller sett en elvamannamatch på låg nivå där det bara finns en ensam huvuddomare har fått smaka på hur ovisst och "charmigt" det är med en domare som i det närmaste gissar ifall en spelare är offside eller inte. Det är nog få som inte hade föredragit att huvuddomaren hade haft linjemän till sin hjälp.
*… tvinga lagen att spela i identiska matchdräkter? Andelen passningar till fel spelare, och därmed ovissheten i spelet, skulle tveklöst öka.
*… ta ifrån domaren hans klocka och låta honom hålla reda på tiden i huvudet?
*… förbjuda domare som behöver linser/glasögon att använda dessa under matcher?
Som sagt, är det ovisshet man är ute efter så finns det ett oändligt antal förändringar man kan ta till för att öka denna inom fotbollen. Jag tror att alla med åtminstone ett uns förstånd i skallen, även de allra mest hårdnackade målkameramotståndarna, med rätta tycker att förslagen ovan är helt idiotiska och skulle skada sporten. Därmed kan vi dra slutsatsen att ovisshet i sig inte är något som fotbollen mår bra av. Så varför är det då "charmigt" och eftersträvansvärt att korrekta mål lite då och då inte ska godkännas? Varför är det JUST mål, den viktigaste typen av situationer i hela matchen, där det är charmigt om det blir fel? Vore det då även charmigt med lite fler dömda hörnor som borde ha varit inkast, lite fler felaktigt utvisade spelare för att domaren tror att denne redan har fått ett gult kort eller lite fler gissningar när det blåses offside? Jag tycker inte det.
När jag för exakt två år sen studerade på Rijksuniversiteit Groningen i Nederländerna läste jag en kurs vid namn Sports Economics. I denna fick jag lära mig att en parameter som påverkar intresset för ett idrottsevenemang är graden av "uncertainty of outcome". "Uncertainty of outcome" mäts lämpligen mellan 0 och 1. Ett hypotetiskt evenemang där "uncertainty of outcome" är 1 är helt ointressant eftersom tävlingen då blir ett rent lotteri och utövarnas ansträngningar blir helt irrelevanta för utfallet. Ett hypotetiskt evenemang där "uncertainty of outcome" är 0 är även det helt ointressant eftersom en teoretisk bästa utövare då ALLTID kommer vinna (en parallell kan här dras till att det ofta klagas på ligor där samma ett eller två lag så gott som alltid vinner, och som då har en väldigt låg "uncertainty of outcome", men det är en annan diskussion).
Genom att införa målkameror gör man att en fotbollsmatchs "uncertainty of outcome" närmar sig 0 lite grann, men tillfälligheter kan fortfarande helt och hållet avgöra en match eftersom det ligger i fotbollens natur. En spelare som aldrig har gjort ett professionellt mål tidigare KAN få sitt livs träff på ett skott från trettiofem meter, ett skott KAN gå stolpe-stolpe in istället för stolpe-stolpe ut, en målvakt KAN kasta sig åt rätt håll och rädda en straff, en back KAN halka när han ska rensa och på så sätt ge en anfallare ett friläge och så vidare och så vidare. Dessa typer av incidenter är dock sådana som lag aktivt försöker öka respektive minska risken för att de inträffar. Spelare tränar skott för att öka sannolikheten att det blir mål när de väl skjuter. Målvakter och målvaktstränare analyserar straffskyttar i motståndarlagen för att öka chansen för målvakterna att rädda straffar. Backar och defensiva mittfältare tränar glidtacklingar för att bättre kunna förhindra att ett skott ens når målet och därmed inte kan gå stolpe-stolpe in. Lag jobbar med mental träning för att spelare ska vara fullt fokuserade och därmed kanske kunna minska risken för att halka när man ska rensa bort bollen. Med risk för att inte ha tänkt efter riktigt ordentligt, men jag tror att man kan säga att all träning inom fotbollen faktiskt syftar till att göra utfallet för det egna laget mindre ovisst, nämligen att det mindre troligt ska gå dåligt och mer troligt ska gå bra. Draget till sin spets kan därför de ovisshetskramande målkameramotståndarna påstå att det är "fult" eller "ocharmigt" av lag att överhuvudtaget träna eftersom detta görs i syfte att minska ovissheten i lagets matcher. Finns det någon vettig människa som skulle skriva under på att det gör fotbollen mindre charmig att lag t.ex. tränar skott eller glidtacklingar? Knappast, va.
En fotbollsmatch är av naturen oviss och en värld där matcherna har ett "uncertainty of outcome" på 0 tror jag knappast är något man behöver oroa sig för, i synnerhet inte som ett resultat av ett införande av målkameror. Nu när tekniken gör det möjligt för oss att säkert bedöma om en boll har passerat mållinjen eller inte bör den användas. I natt hoppas jag på en riktigt ocharmig match mellan Ghana och USA där bollar som har passerat mållinjen räknas som mål och bollar som inte har passerat linjen inte räknas. Om teknik behöver användas för att avgöra detta så ska det göras. USA får hemskt gärna vinna också.
