Reseskildring från Cali, Colombia:
The only risk is wanting to stay
Nio derbymål varav två straffar, en bicycleta i krysset, ett skott från halva plan, sol, värme och passionerade fans. Bienvenido a Colombia.
Det skrivs ofta i pressen att en match innehöll ”allt”. Oftast stämmer det inte. Men derbyt som jag var på i helgen mellan Cali och America här i Valle de Cauca i Cali innehöll i alla fall väldigt mycket. Nio mål varav två straffar, en bicycleta i krysset, ett skott från halva plan, en utvisning, uppretade fans, kravallpolis, sol, värme och passionerade fans. Bienvenido a Colombia.
Jag begav mig till Estadio Deportivo de Cali, eller Palmaseca som den kallas eftersom den ligger lite utanför Cali och nära flygplatsen med samma namn, på eftermiddagen med mitt sällskap. Cali i grönt skulle ta emot los diablos rojos, America, i rött och på grund av den stora risken for bråk fick inget rött bäras på arenan. America-fansen fick inte köpa biljetter av två anledningar. Dels för sin egen säkerhets skull. Dels för arenans skull. Risken att los americanos skulle förvandlas till just röda jävlar och slå konkurrentens skrytbygge sönder och samman ansågs alltför stor.
Trots det blev det stort tumult när delar av Califansen bröt polisens avspärrningar och slagsmål utbröt. Stämningen blev knappast lugnare av att en America-supporter på långsidan stolt slog sig för bröstet på sin röda matchtröja som han på något underligt sätt lyckats smuggla in. Det var klart hotfull stämning och den hårt beväpnade och bryska polisen förde iväg ett gäng barra bravas mitt framför ögonen på mig när jag var på väg upp på läktaren.
Men innan dess hade jag begett mig till pressingången där mitt namn mycket riktigt var uppskrivet på listan. Lyckades komma över en fotoväst vilket gav mig tillträde till planen. Traskade för andra gången i mitt liv genom spelartunneln på Estadio Palmaseca, förra gången var när Colombia mötte Nigeria, och tog lite foton och insöp atmosfären. Mitt sällskap befann sig i en av balkongerna på andra långsidan och med fotovästen var det bara att traska på, be vakter och poliser att öppna diverse avspärrningar och så var det ”bienvenido señor”.
När jag var här för två år sedan slogs jag av det komiska i att man hade stor premiär för en arena fast den inte ens var färdigbyggd. Det fattades både det ena och det andra och på vissa ställen påminde arenan mer om Colosseum i Rom än om en ny och modern stadion. Två år senare kan jag konstatera att ingenting har hänt sedan jag var här sist. Men detta är en del av charmen. Bienvenido a Colombia.
* * * *
Tog mig upp till balkongen belägen påfjärde våningen ungefär vid mittcirkeln. Fantastisk utsikt inte bara över planen utan även over Valle del Cauca. Med Cali i horisonten till vänster och staden Yumbo i den andra riktningen ackompanjerat av vackra berg och en begynnande solnedgång var det som upplagt för något alldeles extra. Men vi kunde aldrig ana vad som komma skulle.
Efter 18 minuter rinner Calis vänsterytter med nummer elva på ryggen, Andres Escobar, igenom America-försvaret, rundar målvakten och rullar in 1-0 till Cali-fansens stora glädje. Tio minuter senare är det ytterst nära 2-0 men istället sticker America upp i en kontring och domaren blåser straff. Fram stegar målvakten Nelson Ramos som med en säker vänsterfot smäller in kvitteringen. Då blev vi förresten varse att det smygit sig in fler än en America-supporter. Spridda jubel utbröt och Cali-klacken på kortsidan blev vansinnig. Endast tack vare en stark, samlad och vilt kämpande polisstyrka förhindrades rabiata Cali-fans ta sig in på långsidan för att söka upp sina kamouflerade antagonister.
Det hade kunnat sluta illa.
Sedan började el show de Martín Morel. I den 35:e minuten smekte argentinaren in en frispark i målvaktens hörn och Cali återtog ledningen. Tre minuter senare tog han emot ett inlägg med ryggen mot mål, slog upp bollen på ett tillslag, slängde sig upp i luften och smällde in en bicycleta rakt upp i krysset. Eufori bland Cali-fansen. På övertid gav domaren Cali en straff som Diego Alvarez placerade in bakom en uppgiven Ramos. 4-1 i halvtid och America-spelarnas protester hjälpte inte någonstans.
Till den andra halvleken hade solen gått ned och vi väntade oss ett tryck från det rödklädda bortalaget. Men efter bara tre spelade minuter snappade Morel upp en felpassning vid mittplan och istället för att driva bollen framåt eller passa sin anfallskollega drog han till for Evita, Tangon, och hela Pampas och bollen seeeeglade i mål över en än mer uppgiven Ramos. 5-1 och förnedringen var total.
Med kvarten kvar begav jag mig ner mot planen igen för att ta några avslutande bilder. I trappan hörde jag dovt jubel och insåg att America reducerat. Väl nere vid planen fick jag se Cali göra 6-2 innan jag ställde mig bakom Cali-målet för att vara nära fansen. America fick en frispark som skruvades upp i krysset bara några meter framför mig.
America gjorde även ett fjärde mål men detta blev helt riktigt avblåst för offside. Vid en America-hörna kastade Cali-fansen in flaskor, pinnar och allt de kom över och trots att poliser både med sköldar och sina egna kroppar försökte skydda hörnläggaren krävdes det att Cali-spelarna manade sina vildsinta supportrar till lugn. När domaren blåste av stod det 6-3 på resultattavlan. En polisman frågade Calis målvakt om han kunde få hans matchtroja. Det fick han inte
* * * *
Trots att arenan inte är färdigbyggd anser jag den vara något utöver det vanliga. Jag har sett på fotboll i många länder världen över men arenorna skiljer sig oftast inte avsevärt från varandra. La Bombonera i Buenos Aires är dock ett undantag och Estadio Deportivo de Cali är ett annat. Klicka här för mer bilder och egna videor som jag filmat från matchen samt ett sammandrag från colombiansk tv. ”Un clasico los caleños nunca va a olvidar”, hette det påRCN.
Jag gick in på planen och ställde mig bredvid matchens stora spelare Martin Morel som blev intervjuad i tv. även jag gjorde ett tappert försök att få med mig en matchtröja som souvenir men argentinaren svarade ”no puedo”. Man kan inte få allt här i världen, inte på en och samma gång i alla fall. Begav mig sedan in i spelartunneln där spelare och journalister trängdes. Det ubtröt nästan slagsmål bland journalisterna som alla ville få de bästa bilderna och citaten i presszonen. Mitt i allt kommer ambulansvårdare blåsandes i en visselpipa med en bår bärandes på en skadad supporter. Utanför är det sång och jubel och glada supportrar klädda i grönt.
Livet i Colombia är på många sätt avsevärt annorlunda Sverige. På andra sätt inte. Landet förbättras ständingt liksom infrastrukturen. Häromveckan var det ”el dia sin caro”, det vill säga dagen utan bilar, då endast taxibilar, skolbussar och kollektivtrafik fick köra. Detta för att skona miljön. Nästa sommar ska landet arrangera U21 VM som kommer att invigas i Barranquilla av stadens egna drottning - Shakira. Arenorna renoveras för fullt och i dagarna var FIFA här på inspektion.
Förra veckan blev jag stoppad av polis på gatan för en vanlig rutinkontroll. Visitation och en snabb titt på min passkopia räckte. Sedan var det ”gracias señor” och inget mer. Nationen har blivit både säkrare och mer turistvänlig. På stora affischer påflygplatsen El Dorado i Bogta kan man se vackra naturbilder med en slogan till. Det står på engelska med stora bokstäver: Welcome to Colombia - the only risk is wanting to stay.
