Ryssland runt med Wollin: Deutschland über alles – så även Sverige
Filip Wollin bekänner färg gällande sitt supporterskap till Tyskland inför kvällens livsviktiga tillställning mot Sverige.
Så var dagen slutligen kommen, den jag sett fram emot mest inför min avresa till Ryssland. Nationen jag är född och uppväxt i ställs mot den jag självmant valt att bosätta mig i och som jag numera refererar till som mitt hem. Det har blivit dags för Sverige mot Tyskland i det mäktigaste fotbollsmästerskapet av dem alla – och även om folk verkar ha svårt att förstå och inse klappar mitt hjärta för ”Die Mannschaft”. Låt mig förklara hur det kommer sig.
Exakt elva år har passerat sedan jag började fatta tycke för Tyskland som land i samband med en familjesemester till Hamburg. Det var även startskottet för mitt supporterskap till HSV, som ligger till grund för att jag ens skriver den här texten just nu på mitt hotellrum i Sotji. För om jag inte fått upp ögonen för den kaosartade föreningen – som betyder så ofantligt mycket för mig – är sannolikheten extremt liten att jag hade fått förverkliga mina barndomsdrömmar att bli sportjournalist.
I takt med att känslorna för HSV växte sig större för varje år som gick började jag så smått intresserade mig för den tyska fotbollen i allmänhet. Så även för landslaget.
Sommaren efter vistelsen i Hamburg var jag tillsammans med min familj i den lilla staden Wernigerode, belägen intill bergskedjan Harz med sin förtjusande natur. Samtidigt pågick EM i grannländerna Schweiz och Österrike, och trots att Wernigerode inte har mer än strax över 30 000 invånare var fotbollsfesten påtaglig.
Fotbollstokig som jag var ville jag införskaffa mig en souvenir med en stark koppling till mästerskapet, och beslöt mig efter många om och men för att köpa en miniprydnadsfotboll i plåt med DFB-loggan och samtliga tyska spelares autografer på. Den blev en tydlig symbol för när jag började sympatisera för Tyskland även i fotbollssammanhang och prydde länge hyllan i mitt pojkrum.
Under de efterföljande mästerskapen har jag hållit tummarna för Joachim Löws manskap, och jag betraktar det senaste världsmästerskapet som en av de starkaste fotbollsupplevelserna jag tagit del av trots att jag inte var på plats i Brasilien.
För två år sedan skulle jag få känna på att det även kan vara smärtsamt att supporta ”Die Mannschaft”, när jag såg semifinalen mellan Tyskland och Frankrike på en uteservering i Paris tillsammans med min gode vän David Faxå. Jag var den enda personen iklädd den vita tröjan med örnen på bröstet och fick utstå många gliringar under kvällen. Det var en enorm tomhet och sorg i bröstet jag kände efter att det stod klart att Tyskland slagits ut, och det var med minst sagt tunga steg jag vandrade hem till hotellet för att sörja.
Längtan efter att få utkräva revansch har sedan dess varit stor, och nu två år senare befinner jag mig i Ryssland och kommer bevittna kvällens måstematch från läktaren. För det är ju faktiskt otroligt nog så att Tyskland står med kniven mot strupen och är pressade att ta tre poäng för att inte riskera tvingas åka hem redan efter gruppspelet. Något som vore en ren och skär katastrof för de regerande världsmästarna.
Sverige är det land där jag föddes och som jag spenderat större delen av mitt liv i, innan jag i februari för två år sedan fick nog och flyttade till Hamburg. Tankarna på att göra det hade fötts ett år tidigare efter att ha börjat längta bort från Sverige, och ju mer jag tänkte på en tillvaro i Hamburg – ju mer gillade jag det. Sedan dess har jag även bott i Berlin och Frankfurt samt rest i princip hela landet runt. Aldrig har jag ångrat mitt beslut att flytta till Tyskland och aldrig någonsin har jag känt mig så hemma som jag gör där.
Bara för att man föds i ett visst land behöver det inte per automatik innebära att det är där du känner dig hemmastadd. Faktum är att jag aldrig kunnat identifiera mig med det som är typiskt svenskt och har sedan barnsben varit motstridig till mycket av det traditionella.
Istället är det i Tyskland jag har mitt hjärta och det är också landet jag betraktar som mitt hem. Trots det känner jag en tacksamhet över att ha fått växa upp i ett sådant välsituerat land som Sverige faktiskt är, och jag har inget emot nationen eller invånarna. Det är bara så enkelt att jag inte känner mig som en del av landet och det tror jag aldrig heller jag kommer kunna göra som det ser ut i dagsläget.
Per automatik har det fört med sig att mina känslor för det svenska landslaget är obefintliga. Självfallet kan jag hålla en tumme för dem i större delen av deras landskamper, men när man nu ställs mot Tyskland råder det inga tvivel om vilka jag står bakom.
Landsförräderi och skenhelighet finns det de som tycker, vilket jag också fått höra när jag berättat att jag inte känner något för mitt ”hemland”. Men likt kärlek och känslor överlag är det sällan något man själv styr över, och så är det även i det här fallet.
Så för den som undrar varför jag i kväll kommer jubla när Tyskland fullständigt pulvriserar Sverige är det här förklaringen.
Auf geht’s Deutschland!