Ryssland runt med Wollin: Mästerskapens förenade kraft
Vår VM-reporter tänker efter vad som är det bästa med ett mästerskap och hittar svaret i den glädje och värme som i allmänhet råder hos supportrarna.
Efter att nu fått uppleva tre olika mästerskap på plats under loppet av lika många år kan jag slå fast att det finns något samtliga haft som gemensam nämnare. Det är den glädje, gemenskap och välvilja som överlag råder hos alla dem som tagit sig till värdlandet för att ta del av fotbollsfesten tillsammans med likasinnade.
När det kommer till supporterkulturen kring landslagsfotboll skiljer den sig i många fall oerhört från klubblagsvarianten. Aldrig har jag sett ett bråk eller handgemäng under mina mästerskapsvistelser, och även om det förekommer en del häcklande de olika nationernas fans emellan sker det alltid med glimten i ögat. Istället är det mestadels skratt och skoj som står i fokus, och det har varit fullkomligt fantastiskt att ha fått bevittna och uppleva vad en sport som fotboll kan göra med människan.
Folk bokstavligt talat lever och andas fotboll under de veckor ett mästerskap äger rum och hur man än vänder och vrider sig finns det alltid något som gör en påmind om vad det är som pågår i spelorterna. Det är också just det som gör ett mästerskap speciellt, och den värme och inkluderande öppenhet bland fansen är troligtvis något jag kommer minnas med ett leende på läpparna när jag i framtiden ser tillbaka på mina äventyr i Frankrike, Polen och Ryssland.
Vad som utmärker ett VM från de övriga mästerskapen är att folk från samtliga världsdelar sammanstrålar och de stora kulturskillnaderna till trots enas människor med varandra och visar att ens bakgrund och härkomst inte är av någon betydelse. Det alla har gemensamt är den passion och stolthet de känner för sina hemländer, och det övervinner all ondska och illvilja som finns i världen. Vänskapsband för livet knyts och även om det per automatik blir att de olika ländernas fans söker sig till varandra är det aldrig någon utomstående som blir bortstött eller avvisad.
Samtidigt kan jag under matcherna sakna den glöd och stämning som det oftast råder kring klubblagsfotbollen. För om det är något som gör sig tydligt påmint under ett mästerskap är det att en del inte verkar vara där för fotbollen som huvudprioritet. Utsmyckade från topp till tå med diverse merchandise och kameran i högsta hugg är det selfies och high fives som gäller för hela slanten. För oss som är på arenan för att bevittna det som utspelar sig på planen blir det ett ofrånkomligt störningsmoment när bänkgrannen ber en ta ett foto eller när personen framför ställer sig upp för att filma till den man för ett videosamtal med – mitt under brinnande match.
Låter jag bitter? Kanske det. Men faktum är att när den billigaste biljetten kostar över tusen kronor vill jag inte missa en sekund av fotbollen, och då kan jag inte låta bli att ilskna till och undra vad det egentligen är för typ av människor som jag omgärdats med.
Jag ägnade en hel krönika åt det här faktumet efter Sveriges premiärmatch mot Sydkorea, där jag frågade mig själv om VM är ett enda stort kommersiellt jippo. För även om folk verkar ha genuint roligt är känslan att de lika bra hade kunnat vara på en maskerad eller karneval där syftet är att klä ut sig och där selfies inte stör.
Men trots det pajiga uppförandet hos många under själva matcherna är det ändå det fina hos fansen jag vill belysa när det kommer till att vara på plats under ett mästerskap. För sällan har jag varit med om något som genererat i så mycket kärlek och gemenskap som ett mästerskap gör – något resten av världen bör ta lärdom av för att skapa en bättre tillvaro.
