Schweiz reser tillbaka
Mitt i Europa har ett land med ungefär 8 miljoner invånare tagit sig till toppen av FIFA:s världsranking. Samtidigt är det ett land i förändring där främlingsfientlighet vunnit mark. Frågan är om något kan påminna Schweiz om en mer tolerant tid bättre än fotbollslandslaget som reser till Brasilien.
Vi var många som frågade oss samma sak. Schweiz tog plötsligt plats i den översta seedningsgruppen när det skulle lottas till sommarens VM-slutspel och det kändes helt enkelt inte riktigt rätt, Schweiz var ju inte ens med vid EM i Ukraina och Polen. Svennis gamla Manchester City-värvning Gelson Fernandes hade förvisso skyfflat in enda målet i en 1-0-seger mot Spanien i VM 2010, men utöver det bestod inget intryck av Schweiz som en fotbollsnation på frammarsch. Det är ju Belgien vi ska varna för. Inte Schweiz.
Men man vann faktiskt sin kvalgrupp. Trots detta finns elaka tungor som menar att landets fotbollsförbund manipulerat världsrankingen genom att spela färre träningsmatcher än gemene landslag och på så sätt maskerat sina kvalresultat. Å andra sidan finns det många som hävdar att år av tålmodig, metodisk ungdomsverksamhet ligger bakom landets framgångar. Förbundskapten Ottmar Hitzfeld har pratat om vikten av att suga upp precis all talang som finns att erbjuda. Det är så illa tvunget om Schweiz med sina drygt 200 000 registrerade fotbollsspelare, att jämföra med Tysklands sex miljoner, ska fortsätta synas i de finaste av fotbollssammanhang.
Sedan finns det de som pekar på en annan anledning; invandringen.
Från Yuri till Iouri
Iouri Podladtchikov föddes i Moskva. Hans pappa fick jobb som lärare i Schweiz när Iouri skulle fira sin nionde födelsedag. Väl i Zürich hamnade han i ett umgänge där skateboard fyllde dagarna. Med Alperna ett stenkast bort hamnade samma gäng snart på varsin snowboard istället. Iouris resa mot en alpin karriär skulle bli kort.
När han gjorde sin tävlingsdebut som 17-åring tävlade han för Ryssland, trots att familjen bott i Holland och Sverige under den korta perioden innan flytten till Schweiz. Hans födelseland bad honom komma hem och en 17-årig Yuri reste till Italien och OS i Turin för att tävla. Men han skadade sig, kom på kant med läkare och tränare och nådde usla resultat. Turin blev en mardröm på alla sätt och vis. Han svor att aldrig representera Ryssland igen, och blev en gång för alla Iouri. Han kände sig trots allt som schweizare.
Åtta år senare flyger en 25-åring upp ur en half-pipe i Sotchi. Han roterar 1440 grader och tilldöms en poäng på 94,75. "YOLO", har han döpt tricket till. Det räcker till OS-guld före amerikanske storfavoriten Shaun White. Det är den 11:e februari och Iouri, eller I-Pod som han nu kallas, tar revansch på allt. "Ryska är mitt modersmål. Men när jag saknar mitt hemland, saknar jag Schweiz".
Landet som vände sig inåt
"It's strange that, on the one hand, a lot of people voted 'yes' for this initiative. Now that we have a gold medalist they are very proud of this guy and he's not called Hans Mueller."
Georg Lutz, professor i statskunskap i Lausanne
Det var inte med stor marginal, men i början av februari 2014, dagar innan Podladtchikovs guld, röstade 50,3% av landets befolkning "ja" i en folkomröstning. Den omröstningen gällde ett förslag om att begränsa invandringen från EU, men markeringen mot invandring var större än så. Flera av landets kantoner beslutade, också via folkomröstning, att upprätta årliga immigrationskvoter. En knapp majoritet av schweizarna tycks uppleva att invandring från EU berövar befolkningen de mest attraktiva jobben, medan människor från olika delar av världen, både EU och andra platser, förstör föreställningen om en schweizisk idyll och påverkar landets "nationella identitet" negativt.
Schweiz är ett av de många europeiska länder som har främlingsfientliga krafter vid frontlinjen av debatten om invandring. SVP, Schweizerische Volkpartei, är och har länge varit den kraften. I deras retorik ingår starkt antimuslimska budskap och utstämpling av minoriteter som orsak till en mängd problem i landet. Invandrare beskylls för ökad kriminalitet och målas upp som en börda för sjukvård och skolor. Ett förslag från SVP, Eidgenössische Volksinitiative Gegen Masseneinwanderung, blev alltså schweizarnas slutsats. "Initiativet mot massinvandring" innebär i praktiken att Schweiz tar sig friheten att göra skillnad på invandrare genom kvotering. EU har svarat att man inte kan "plocka russinen ur kakan" och bara ta in de man vill, och varnat för konsekvenser med hänvisning till Schweiz tillgång till den europeiska marknaden. “It means that Switzerland wants to withdraw into itself”, kommenterade Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius efter omröstningen.
Valresultatet är en produkt av ett långvarigt arbete från SVP:s sida. Man vann mycket på att löst slänga sig med begreppet massinvandring och i synnerhet måla ut muslimer som ett hot. 2009 röstade befolkningen igenom partiets förslag om att förbjuda byggandet av minaret på moskéer. Under hösten 2013 förbjöds muslimer att bära burka i kantonen Tessin. Två beslut som sände signaler om en ängslighet hos delar av den schweiziska befolkningen. "Det verkar som att människor inte röstar med sina huvuden, utan utifrån sin rädsla", beklagade sig Sarah Rusconi, en talesperson för Amnesty International som är stationerad i Schweiz.
De kommande åren kommer att visa hur initiativet används. Den kommer också att definiera det schweiziska samhället. Klart står att en knapp majoritet av befolkningen ställt sig bakom ett förslag från ett politiskt parti med ogenerat främlingsfientlig framtoning.
En av SVP:s valaffischer från 2007.
Hela världen som verktygslåda
Schweizisk kultur innehåller en speciell men beundransvärd fallenhet för kvalitet. För den som har besökt andra centraleuropeiska länder, i synnerhet söderut, finns en märkbar skillnad när det gäller allt ifrån tidtabeller och kösystem till klockor och leksaker. Det räcker egentligen med att ta sig från de fransk- eller italienskspråkiga delarna av landet till just Frankrike eller Italien för att omedelbart finna sig i en miljö där skillnaderna blir märkbara.
Mycket av förklaringen till fotbollsnationens uppgång går också att finna i just fallenheten för hög standard. Koordinerade coachingprogram når hela vägen ned till de yngsta knoddarna i de minsta byarna i de djupaste dalarna och på de högsta alptopparna. Man arrangerar årliga obligatoriska träningskurser för föräldrar som vill träna sina barn, antingen under intensiva långhelger eller utspridda över flera veckosessioner. Kurserna genomförs runt detaljerade och innovativa träningsplaner där utvecklingsmöjligheterna är närmast gränslösa. Dessutom finns regionala elitcenter där de mest talangfulla ungdomarna samlas för att få omdömen, extraträning och uppmuntran, året runt.
Ett första resultat av den schweiziska modellen var guldet i U17-VM 2009. Det var första gången i historien som landet kvalificerade sig för turneringen, men ändå gick man vinnande ur den. Laget leddes genom mästerskapet av Borussia Mönchengladbachs Granit Xhaka och Real Sociedads Haris Seferovic - som avgjorde finalen mot värdlandet Nigeria inför 60 000 åskådare i Abuja.
De otypiskt schweiziska namnen förtäljer en annan del av förklaringen till världens åttonde bästa landslag. Balkankrigen på 90-talet medförde en ökad invandring från området till Schweiz. Deras ankomst sammanträffade med omstruktureringen av den schweiziska fotbollsskolan. Bayern Münchens Xherdan Shaqiri och just Granit Xhaka är båda födda i samma stad i Kosovo, Gnijlane. Valon Behrami är född i Titova Mitrovica, dåtida Jugoslavien och nutida Kosovo. Blerim Dzemaili är född i en albansk familj som emigrerade från Makedonien när Napolis mittfältare var fyra år. Även Admir Mehmedi är född i Makedonien men med albanska rötter. Mario Gavranovic föräldrar flyttade från Bosnien till Lugano 1988, ett år innan han föddes. Men spelarna har inte bara balkanrötter. Tranquillo Barnetta har italienska föräldrar. Gelson Fernandes är från Cap Verde. Johan Djourou är från Elfenbenskusten och Innocent Emeghara från Nigeria. Ricardo Rodriguez har en spansk pappa och chilensk mamma. Att landslaget har spelare med den spridningen på sitt ursprung är inte konstigt när man tar i beaktning att en fjärdedel av befolkningen har utomschweiziska rötter.
Landslagets positiva utveckling är symptomatiskt för Schweiz som land. Det väcker frågor. Varför kände sig schweizarna tvungna att hålla en omröstning från första början? Vi talar om en nation med stark och långvarig mångkulturell tradition som har fler officiella språk än något annat land i Europa. Det är också ett land som överträffar sig självt i många avseenden. World Economic Forum betraktar Schweiz som nummer ett i deras Human Capital Index, barndödligheten är en av världens lägsta, förväntad livslängd lika lång som i Japan, arbetslösheten på 3,5% är den lägsta bland alla Europas medelstora länder. Lägg därtill att Schweiz alltså rankas som världens åttonde bästa landslag i fotboll. Finns det inte anledning att fortsätta på den inslagna vägen?
"Of course the players talk about it that's normal, we are human not just footballers and we look at what's going on around us. For a country like Switzerland that has so many different nationalities of course it's a big deal. Switzerland has a lot of values and those values are from the people abroad. I think we should not forget that and try to keep society as it is now."
Johan Djourou
Du gamla, du fria
Under våren träningsspelade Schweiz mot Kroatien i St. Gallen. Likt många andra städer i landet har St. Gallen en stor andel invånare med kroatiskt påbrå. Det finns även schweiziska spelare med kroatisk bakgrund. Josip Drmic är en av dem. Han gjorde båda målen i en match som slutade 2-2. Kroatien ställde samtidigt spelare med schweiziskt ursprung på planen, Ivan Rakitic är både född och uppvuxen i Möhlin. På läktaren återfanns människor med kroatiska tröjor och halsdukar bland "hemmasupportrarna" som firade vilt när Drmic gjorde mål. För dessa fick han representera både Schweiz och Kroatien. Samtidigt buades Drmic ut av kroatiska fans som befann sig på arenan för att stötta bortalaget. Situationen är en reflektion av det moderna Schweiz, en palett av mångkulturella identiteter, tillhörigheter och åsikter.
Dagens trupp är en reflektion av det Schweiz som tittade utåt och tog emot människor från olika delar av världen. Inte slöt sig och gav utrymme åt misstankar och rädsla. Oavsett hur man ser på frågan om den schweiziska nationaliteten är det en öppen inställning till människor från andra länder i kombination med förutsättningarna från det schweiziska samhället som gjort att landets lilla befolkning producerat en så dynamisk och kompetent generation fotbollsspelare. Resonemanget går att översätta till flera andra delar av det schweiziska samhället.
Liksom när Iouri Podladtchikov firades av hela nationen, kommer vi ha svårt att finna schweizare som inte drar på smilbanden om Gökhan Inler leder sitt mittfält förbi sommarens gruppspel. Tyvärr för Schweiz, Gökhan, Granit, Xherdan och resten av Europa kan det samtidigt bli en smärtsam påminnelse om den relativa tolerans som fanns och den nationalism och trångsynthet som nu tagit överhanden.
I sommar kan halva Schweiz tvingas jubla med svansen mellan benen.
Källor: NY Times, insideworldfotboll, Time, The Guardian, NY Times, Reuters, Telegraph