Sydamerika från norr till söder: Peru
Så här på julaftons morgon kommer den sjätte delen i serien om de sydamerikanska nationerna och vad passar då bättre än att ta en närmare titt på det rödvita landet Peru.
Med kusten mot Stilla Havet ligger Peru, som en gång var en stor del av inkariket och som sedan koloniserades av spanjorerna på 1500-talet. År 1821 blev nationen självständig mycket tack vare frihetskämpen José de San Martín. San Martín har för övrigt gett namn åt ett av landets fotbollslag, Universidad San Martín från huvudstaden Lima.
Mellan åren 1879-1883 utkämpade peruanerna ett blodigt krig till sjöss mot Chile, som man sedermera förlorade. Även norrut mot Ecuador har man haft en hel del dispyter vad gäller gränserna, vilket även bidragit till en stark rivalitet när fotbollslandslaget möter just dessa båda nationer. Fotboll är den största sporten i Peru, liksom på de flesta håll i Sydamerika.
Även inrikes har man haft stora problem under 1900-talet. 1968 tog socialisten Juan Velasco Alvarado enväldigt makten i landet efter en militärkupp mot sittande presidenten Fernando Belaúnde. Sju år senare tog ledde Francisco Morales Bermúdez en militärjunta som tog makten 1975. Tanken var då att leda in den socialistiska revolutionen i en ny fas och införa demokrati i landet. Efter ett stökigt 1980-tal med droghandelsproblem, inflation och politiskt våld, har Peru sakta börjat få ordning på den politiska situationen. Det förekommer emellertid fortfarande en hel del korruption på sina håll och landet leds just nu av president Ollanta Humala, som är en känd beundrare av en del av Velascos idéer.
Det peruanska fotbollsförbundet grundades 1922 men hade inte råd att bilda ett eget landslag förrän fem år senare. Fotbollen hade introducerats i hamnstaden Callao av brittiska sjöfarare i slutet av 1800-talet, som började spela mot lag från lokalbefolkningen. Så småningom växte spelets popularitet till storstäder som Lima och Cusco där man bildade diverse amatörligor.
År 1927 spelade Peru sina första landskamper då de arrangerade det sydamerikanska mästerskapet. Där slutade man trea av fyra lag efter att först förlorat med 4-0 mot Uruguay för att sedan besegra Bolivia innan det blev ny förlust mot blivande mästarna Argentina. Två år senare deltog peruanerna återigen i mästerskapet men på grund av ett korrupt förbund till följd av depressionen, favoriserades spelare i laget utefter politiska värderingar och inte efter talang, varpå La Bianquirroja förlorade samtliga matcher.
Peru tillhörde de nationer som blev inbjudna att delta i det allra första världsmästerskapet i Uruguay 1930, men laget slogs ut redan i gruppspelet efter förluster mot Rumänien samt mot värdnationen. Det var annars början på ett årtionde som skulle bli det peruanska landslagets första storhetstid, toppad med segern i det sydamerikanska mästerskapet 1939.
En ny gyllene generation såg dagens ljus i och med Perus andra VM-deltagande 1970. Där tog man sig ända till kvartsfinal där blivande världsmästarna Brasilien blev för svåra. 1975 vann peruanerna Copa América för andra gången och laget fanns även med vid VM både i Argentina 1978 och i Spanien 1982. I Argentina misstänks man ha lagt sig i den avslutande matchen mot värdnationen då man åkte på storförlust med 6-0, men inget har ännu bevisats. Under denna period var den offensive mittfältaren Teófilo Cubillas den stora stjärnan och han är än idag mesta målskytt med 26 fullträffar.
Sedan dess har det inte blivit några fler VM-slutspel för det peruanska landslaget, som oftast spelar i helvitt med en diagonal röd rand över bröstet. Landskamperna spelas vanligtvis på Estádio Nacional i Lima som rymmer omkring 60 000 åskådare.
De två mest framgångsrika klubbarna i landet är huvudstadsklubbarna Universitario och Alianza Lima med 25, respektive 22 ligatitlar vardera, och derbyt dem emellan är den hetaste matchen i Peru. En annan av landets främsta klubbar är Sporting Cristal, även dem från Lima, som tog sig till final i Copa Libertadores 1997. Den bedriften är annars Universitario de enda som lyckats med. Detta skedde år 1972. Inget peruanskt lag har någonsin vunnit turneringen.
Det peruanska ligamästerskapet kallas Torneo Descentralizado och är indelat i tre delar. Under våren spelar de sexton lagen mot varandra på hemma- och bortaplan över 30 omgångar. Därefter delas dessa lag upp i två grupper där alla möter alla på samma sätt över 14 omgångar. Där är poängen från det första ligaspelet medräknade och dessutom tillkommer två bonuspoäng för den klubb som vann ungdomsmästerskapet under våren, samt en bonuspoäng för den som kom tvåa. De båda gruppsegrarna går sedan vidare till en final som spelas i dubbelmöte. Sporting Cristal är regerande mästare efter att ha besegrat Real Garcilaso med totalt 2-0 i höstens final.
Landslagets största stjärnor återfinns mestadels i tyska och italienska klubbar och det är namn som mittfältarna Jefferson Farfán (Schalke 04), Juan Manuel Vargas (Genoa) och Rinaldo Cruzado (Chievo), samt anfallarna Claudio Pizarro (Bayern München) och Paulo Guerrero (Corinthians) som ska bära fram de rödvita.
Efter tredjeplatsen i Copa América 2011 hade man lite på känd att Peru skulle kunna vara på väg mot en ny storhetstid. Kvalspelet till VM 2014 visar dock på motsatsen och peruanerna återfinns näst sist i tabellen. Landslaget leds sedan 2010 av uruguayanen Sergio Markarián som bland annat tog Paraguay till VM 2002, men som nu alltså har en rejäl uppförsbacke för att nå ett nytt världsmästerskap. Det ser onekligen ut som att Perus nya ”gyllene generation” kan vara på väg att rinna ut i sanden. Framtiden får utvisa.
Läs även de fem tidigare delarna:
Venezuela
Colombia
Guyana, Surinam och Franska Guyana
Ecuador
Brasilien
