Sydamerika från norr till söder: Venezuela
I denna helt nya artikelserie tar vi en närmare titt på de sydamerikanska nationerna var för sig och kartlägger landets historia och hur den påverkat dagens fotbollskultur. Först ut är Venezuela längst upp i norr.
Med kusten mot det karibiska havet längst upp i norr på den sydamerikanska kontinenten, inklämt mittemellan Colombia och Guyana, ligger Venezuela, en ganska liten fotbollsnation såväl idag som historiskt sett. Förklaringarna till detta kan vara många. Fotboll är endast den tredje största idrotten i landet efter basket och den givna ettan baseboll. Därför är det av naturliga skäl just i de sporterna landets främsta atleter kommer fram. Framförallt baseboll är mycket stort och Venezuela har en egen professionell basebolliga. Intresset för sporten exploderade bland invånarna under 1940-talet då deras landslag tog hem tre VM-guld. Något annat venezuelanerna är bra på är att få fram mängder av vackra kvinnor som år efter år tar hem de stora internationella skönhetstävlingarna, men då pratar vi om en helt annan typ av talang.
Venezuela har länge varit ett land med stora politiska och ekonomiska problem, vilket är ytterligare en förklaring till att man trots ett invånarantal på omkring 30 miljoner inte lyckats etablera sig inom särskilt många idrotter. Fattigdomen är stor och många lever i diverse favelor kring landets storstäder. Presidenten Hugo Chávez håller emellertid på att genomföra en ”Bolivariansk revolution” där han ska föra in ”2000-talets socialism”, vilket han menar ska få rätsida på Venezuelas ekonomiska bekymmer. När han vann valet 1998 skrev han om landets konstitution där han bland annat införde fri sjukvård för alla medborgare, samt tog bort begränsningen på hur länge en president kan sitta på sin post. Chávez var nära att ge vika i en militärkupp 2002 men lyckades slå tillbaka demonstranterna och återta makten. Just militärkupper var det många av under framförallt den senare hälften av 1900-talet då kristdemokrater och socialdemokrater turades om att ha makten. Venezuela blev självständigt 1830 och var dessförinnan en del av den större staten Gran Colombia där även nuvarande Colombia och Ecuador ingick. Det var för övrigt den första kolonin i Sydamerika som slog sig fri från det amerikansk-spanska styret år 1811.
Tillbaka till fotbollen. Det venezuelanska fotbollsförbundet FVF bildades år 1926 och landslaget spelade från början med vita tröjor och svarta shorts, men sedan 1967 har man nästan alltid burit vinrött. Förklaringarna till färgvalet går att spekulera i en del. Den forne mexikanska storspelaren Hugo Sánchez twittrade i samband med Copa América 2011 att anledningen till att man bytte från vitt till vinrött var att laget brukade få så mycket stryk av motståndarna att blodet färgade av sig på tröjorna, varpå nuvarande landslagskaptenen Juan Arango svarade att det helt enkelt blir vinrött om man blandar landets färger gult, blått och rött. Arangos manskap tog sig sedan ända till en fjärdeplats i turneringen, vilket gav Sánchez svar på tal.
Just fjärdeplatsen från 2011 är Venezuelas bästa resultat i ett internationellt mästerskap. När man arrangerade Copa América på hemmaplan 2007 tog sig laget till kvartsfinal och det var första gången någonsin man tog sig förbi första omgången. 2009 var Venezuela nära att ta sig till VM och i skrivande stund har man fortfarande en hyfsad chans att nå Brasilien 2014, vilket skulle innebära att man inte längre är det enda landet från CONMEBOL som inte nått ett världsmästerskap. Landslaget har med andra ord aldrig varit så bra som just nu. Mycket är förbundskaptenen César Farías förtjänst och han har åstadkommit väldigt mycket med det lag han tog över från Richard Páez 2007. Lagkaptenen Juan Arango har många gånger varit lysande och dessutom har spelare som anfallaren Salomón Rondón i Rubin Kazan, försvararen Fernando Amorebieta i Athletic Club och mittfältaren Tomás Rincón i Hamburg bidragit till den ökade bredden i truppen.
När det venezuelanska landslaget spelar hemmamatch har man ingen klar nationalarena utan istället roterar man mellan tre arenor i tre olika städer, varav ingen är huvudstaden Caracas. För det mesta står José Antonio Anzoátegui i Puerto La Cruz värd för matcherna i VM-kvalet, men det kan även hända att man spelar på Pueblo Nuevo i San Cristóbal eller på Polideportivo Cachamay i Puerto Ordaz. Just arenastandarden är relativt hög i Venezuela sedan man arrangerade Copa América 2007. Dock är landets klubbar inte fullt så framgångsrika internationellt sett och det blir alltså få stormatcher att titta på för befolkningen.
Den venezuelanska fotbollssäsongen delas upp i en höst- och en vårsäsong. Hösten inleder ligaspelet och kallas Apertura, och våren avslutar det och kallas Clausura. Den totala ligamästaren koras i en match mellan de båda mästarna. Om samma lag vunnit både på hösten och på våren är det de som tagit hem titeln. Landet har tre representanter i Copa Libertadores och fyra i Copa Sudamericana, och det finns även en inhemsk cup som heter Copa Venezuela. Det rödsvarta laget Caracas FC har dominerat den inhemska fotbollen de senaste åren och plockat hem alla sina elva ligatitlar under de senaste tjugoen åren. Med det toppar man titelligan överlägset närmast före Deportivo Táchira och Unión på sju. Internationellt är Caracas en av de tre venezuelanska klubbar som nått kvartsfinal i Copa Libertadores. Detta hände 2009 då brasilianska Grêmio gick vidare på bortamålet efter 1-1 totalt. Den bedriften hade Deportivo Táchira stått för fem år tidigare då São Paulo blev för svåra, men det lag som nått längst i Libertadores är Portuguesa som gick ända till semifinal 1977.
Framtiden för Venezuela som fotbollsland känns ganska lovande, åtminstone på landslagsnivå. Denna generation har kapacitet att slåss om åtminstone en playoff-plats till VM och kanske får man ytterligare en chans om fyra år om utvecklingen håller i sig. Kanske att vi får se "La Vinotinto" på någon av arenorna i Brasilien 2014?
