2014 tecken om VM 2014: De bästa VM-finalerna jag upplevt
De bästa VM-finaler jag sett. Jag har sett fem:
1. Spanien-Holland 1-0 (2010)
Historiens dom lär bli hård över denna brutala final där ett holländskt benknäckargäng in i det sista stretade emot ett av världens bästa lag någonsins ansträngningar för att ta sitt lands första VM-guld. Den mest ikoniska bilden av finalen är väl Nigel de Jongs karatespark i Xabi Alonsons bröst. Men den här finalen var också högdramatisk och intensiv, och chansrik. Holland kunde vunnit – Arjen Robben brände två frilägen. Det avgörande målet kröp närmare och närmare till den 117:e minuten då Andres Iniesta tvingade Bert van Maarwijks skrällag att kapitulera. Sällan har något känts mer rättvist. Framför allt minns jag att jag var glad över att slippa ett finalavgörande i straffsparkstävling.
2. Italien-Frankrike 1-1, 6-5 efter straffar (2006)
En av de sjukaste och mest ikoniska fotbollsmatcherna någonsin, även om jag föredrar 0-0-dramatiken i Johannesburg på denna lista. Zinedine Zidanes chippmål och skallning i karriärens sista match – det är få saker som slår det rent dramaturgiskt. Till slut slog osannolike hjälten Fabio Grosso in den avgörande straffen och kvitteringsskytten och skallmottagaren Marco Materazzi gled runt i Berlin med en radio som spelade Un’Estate Italiana. Coolt.
3. Frankrike-Brasilien 3-0 (1998)
Zidane mot Ronaldo. Den senare vann på knockout – med två nickmål. Ett av de mest profilstarka lagen jag minns tog sin största triumf. Vad som hände med Ronaldo inför match är fortfarande ett av sporthistoriens största mysterium.
4. Brasilien-Tyskland 2-0 (2002)
…och här fick Ronaldo sin revansch. Supermålvakten Oliver Kahn lämnade en retur och fenomenet gjorde sitt sjunde och åttonde mål i turneringen. Också det här en mycket välförtjänt vinnare i en turnering som brassarna dominerade stort.
5. Brasilien-Italien 0-0, 4-3 efter straffar (1994)
För att vara ärlig så minns jag inget alls av den här finalen, men turneringens huvudpersoner Roberto Baggio och Romario ska inte ha kommit till sin rätt här och till slut blev det ett så kallat ”sömnpiller”. Kanske hade jag uppskattat ställningskriget idag. Baggios straffmiss det ikoniska ögonblicket – och det säger en del om tillställningen, tror jag.
