Krönika: Hur jag blev en bandydåre
Att vara en bandydåre är inte alltid det lättaste. Hur skall man få sin familj, som inte är intresserade av sport och speciellt inte bandy att förstå, och då snackar jag inte om morsan & farsan…
Hur blev man då inblandad i denna sport. Jo, det hela började en vårdag 1978 när morsan tog med sig sina barn och flyttade från Göteborgs stads norra ytterområde (Gårdsten), tvärs över skogen & bergen ner till Göta älvdalens skönaste plats, Ale kommun och den lilla bruksorten Surte.
Efter en underbar sommar (som jag inte minns, för vem gör det när man var 6 år) damp det enligt myndighetsutövaren hemma ner en lapp i lådan om en bandy & skridskoskola för oss ungdomar hos Ale-Surte. Och den lille killen eller ja…ni som känner mig…den store killen med det blonda håret blev eld & lågor. Jag hade vintern innan åkt skridskor för nästan första gången på den dåvarande utomhusrinken i Kortedala som även heter Isdala, och älskade det.
Hösten gick och jag tjötade nästan hål i huvudet på min mamma. När skall jag få åka skridskor, kan inte isen vara klar snart osv… Jäkla tur att morsan hade lång stubin.
Till slut kom den stora dagen, och oj vad glad den lille (store) killen blev när han äntligen fick glida ut på den enorma planen framför honom…
Den kvällen ville jag aldrig skulle ta slut, jag ville bara åka & åka & åka…
Till slut var det ändå över, och jag kunde inte annat än att somna lycklig den kvällen.
Veckorna gick sin gilla gång, och varje måndag det året var en högtidsstund. Jag fick åka skridskor så mycket jag ville plus använda klubban som tillhygge om någon stog i vägen…(he he, skämt & sido).
Vintern var snart slut, och det var dags för avslutningen på Paradisgården, vilket är namnet på Ale-Surtes klubbstuga. (Vilket underbart namn förresten.)
Vad jag kommer ihåg så fick alla barn korv & bröd med festis till, men det var bara början…
För innan det var dags att avsluta kvällen så var det diplom utdelning.
Och den som delade ut detta diplom har jag att tacka för alla underbara år som ungdomsspelare i Ale-Surte, nämligen Leif Nilsson. Tack Leif!!!
Åren gick och den lille killen växte och bytte från att vara en kille som slog sina kamrater sönder och samman till att bli en målis istället. Och där blev jag kvar resten av min otroligt sköna bandykarriär… för jag kan inte ha varit så jäkla dålig, fick trots allt en kamera under Tomtecupen i Karlstad 1982 av Bengt ”Pinnen” Ramström, jösses vad det var stort…
(Skall även passa på att tacka en annan tränare jag hade, som slet som ett djur för att jag skulle bli bättre. Han heter Kent Nöjd. Tack även till dig Kent!!!)
Men så började verkligheten hinna ikapp även mig. När en ung kille vid namn Tony Karjalouto kom inklivandes i omklädningsrummet var min karriär körd, för alla inom göteborgsbandyn vet vem han är…
Så småningom blev han a-lagets förste målvakt medan jag hamnade på läktaren för att bidra med det jag kunde, att heja fram mina kamrater. Och där har jag blivit kvar ända fram idag, 17 år senare…
Och det är nu man skall försöka förklara för sin sambo och barn, VARFÖR jag går upp lite tidigare varje morgon för att kolla in om det hänt något nytt i bandyvärlden och även det sista jag gör innan John Blund kommer på kvällen.
Men hur jag än försöker så kommer jag aldrig lyckas förklara, för de har inte varit med och upplevt det jag har gjort under min uppväxt.
Så alla kära bandybröder & bandysystrar. Jag kommer aldrig sluta bry mig om bandyn, för den behöver mig precis lika mycket som jag behöver den.
// Bandydåren
