Jag önskar alla fick uppleva något liknande
Dagen drog igång 06:30 när Red Farmers bussar började rulla iväg ifrån södra torget i Edsbyn till en sagolikt vacker soluppgång där himlen såg ut som om den brann. Jag och några kompisar hade placerats i buss B och till en början verkade många ganska trötta så här på morgonkvisten.
Efter några mil började dock folk att öppna sina olika alkoholhaltiga drycker och stämningen steg ett par grader redan där och folk började sjunga lite härliga Edsbyn sånger och började spekulera i hur matchen och vädret skulle se ut. De flesta kom fram till att Edsbyn vinner men skulle de rödblåa förlora så skulle de vara emot Hammarby efter alla deras finalförluster.
Väl framme i Uppsala möttes vi av snöblandat regn och ett helt gäng av trevliga och mindre trevliga bajensupportrar. De första de slängde ut sig till oss då vi skrek ”Heja Byn” var ”dra åt helvete fittor”. Riktigt underhållande att se dessa supportrar och höra deras enorma ordförråd på stan. För när Red Farmers mötte en hög med bajensupportrar på stan och började sjunga ”Sju guld har Edsbyn hur många guld har ni? Så jävla bra som Edsbyn de kan ni aldrig bli” så kontrade de grönvita med att sjunga ” Bira bira bira bärs bärs bärs”. Ja, vi fick oss verkligen ett gott skratt på vägen till O´Learys som Farmers hade bokat.
Inne på O´Learys kunde inte stämningen vara mycket bättre då alla var klädda i rött och blått, folk målade varandra i ansiktet och i högtalarna spelades det upp fina minnen ifrån de föregående finalerna och andra Edsbynlåtar. När alla hade fått i sig en god matbit gick Farmers ut på gatan för den numera traditionella paraden till Studenternas ackompanjerad av lite diverse instrument. Ett stort rödblått hav rullade fram i Uppsala stad och folk stod ute på deras balkonger, tittade ut genom fönstret med ett stort leende på läpparna och vissa rycktes med och började klappa och ha sin egen fest.
Vägen till Studenternas blev inte bara fest och klappande utan även en blöt historia då det snöblandade regnet hade övergått i regn men döm av allas förvåning när vi tog steget in på Studenternas kom solen fram och alla såg fram emot en härlig tillställning mellan de båda lagen.
Vad ska man egentligen säga om matchen? Ja, jag personligen har nog nästan aldrig varit så förbannad efter första halvlek som jag var på finalen i söndags. Edsbyn visade inget fighterhjärta och vi i Edsbynlägret ska vara ganska glada över att det endast stod 0-2 då Hammarby var betydligt hetare. Samtidigt dök bilderna upp ifrån andra matcher under året då Edsbyn vänt på steken i den andra halvleken och Edsbyn började klart bättre i den andra. Men när Hammarby fick trycka in 0-3 fick jag den där hemska förlustkänslan. Kroppen blev alldeles tom och man tänkte ”Är det så här det känts för Hammarby varje år?”. Då gör Hammarby det klassiska misstaget att backa en 15 - 20 meter i deras tuffa forechecking och Edsbyn kan lyfta upp spelet. Ett misstag av Hammarby som kom att bli ödesdigert då Edsbyn på något underligt vis kämpade sig upp till 3-3. För att i förlängningen avgöra genom Pär ”Pärtan” Törnberg. Och sagan om denne Pär har ni sannerligen läst om i diverse tidningar så jag behöver inte dra den men jag kan säga att det kändes otroligt roligt att det var just han som fick avgöra.
Det här guldet är helt klart det skönaste sedan 2004, du slets mellan hopp och förtvivlan och när Hammarby fick sina hörnor i förlängningen trodde man nästan att det var över. Och jag vet att ”hela” bandysverige ville att Hammarby skulle vinna men att påstå att Edsbyn inte skulle vara värdiga segrare är bara struntprat. Edsbyn har slagit alla tiders målrekord, vann norra allsvenskan storstilat, slutade på andra plats i Elitserien och slog ut guldfavoriterna Sandviken i semifinalen. Allt detta på en säsong och är man då inte värd guld ja då vet jag inte vad som krävs. Jag kan dock faktiskt säga att några minuter efter avgörandet gick det ändå inte att känna en aning sympati för detta Hammarby. Som de har kämpat och slitigt för att endast få känna lukten av guldet. Samtidigt som jag känner en del sympati för spelarna i Hammarby så känner jag att styrelsen och klubben i sig får skylla sig själva fullständigt för att ha levt över sina tillgångar och nu befinna sig i denna ekonomiska kris. Ändå tror jag att de flesta (om inte alla) vill ha kvar Hammarby i högsta serien och hoppas att de löser de ekonomiska problem. För Hammarby behövs verkligen i bandysverige, kanske till och med mer än någon annan klubb faktiskt.
Till sist vill jag bara säga att jag önskar att alla ni bandyälskare fick vara med på en sådan här härlig dag och uppleva atmosfären och känslan att se era gubbar stå där på podiet i glänsande guldhjälmar, se era fans helt hysteriska eller till och med gråtande av lycka, få sätta sig i bussen och sjunga ramsor hela vägen hem till eran hemort för att dagen efter få hylla era hjältar på det vis de förtjänar.
Väl mött nästa säsong!
