Pierce tårar påminner om varför vi älskar NBA
NBA säsongen 2008/2009 invigdes i natt med en prisceremoni i Bostons hemmaarena, TD Banknorth Garden, där spelarna fick ta emot mästarringar och mästarbanderollen hissade upp i taket.
De flesta som följer NBA håller nog med mig om att det finns en hel del att äcklas av kring hela NBA-cirkusen. När jag såg mitt Knicks mot Miami i våras så blev jag nästan provocerad av hur lättsamt allting var. Det var min första match LIVE och då fick jag se hur otroligt många pauser det var och hur arrogant spelarna uppträdde så fick jag nästan avsmak för hela jippot.
Där satt bänknötare och problemmakare och tjänade så snuskigt mycket pengar för varje lättsam minut som gick att jag blev illamående. Och så kämpade de knappt när de väl kom in på planen trots att de hade vilopauser stup i kvarten.
Men, är det någonting jänkare är bra på så är det att göra en fantastisk show - det är därför NHL och NBA (allt som oftast) är så fantastiskt roligt att titta på. Prisceremonierna innan ringarna delas ut är inget undantag. Trots att Boston ses som bittra rivaler till NY Knicks kunde jag ändå glädjas åt deras ceremoni, och detta på grund av Paul Pierce avväpnande känsloutspel.
Paul Pierce draftades av Boston Celtics 1998 och är en av få aktiva spelare i ligan som spelat så pass länge för en och samma klubb. Han är sexfaldig All Star, men hade fram till förra säsongen som längst nått till Eastern Conference Finals med sitt Boston. När Ray Allen och Kevin Garnett värvades uttryckte han glädje över att äntligen kunna utmana om ligatiteln och passade därför på att träna ännu hårdare och trimmade kroppen till samma vikt som han hade under collegeåren. Han var grymt viktig under hela säsongen och utnämndes till slutspelets MVP. (Titta på ett klipp från hans 41-poängsmatch mot Cleveland i Eastern Conference Finals.)
I en liga där är attityd och show är huvudingredienserna var det fantastiskt härligt att se hur lagkaptenen Paul Pierce nästan höll på att bryta ihop av glädje när ringarna delades ut och laget hissade upp banderollen som förkunnade att Boston Celtics är World Champions för året 2008.
(Sedan kan man ju tycka vad man vill om att vinnarna kallar sig ”World Champions”…)
För det är jakten på denna ring och känsla som utgör kärnan av showen som vi älskar. Och när jag ser Pierce tårar påminns jag om att han från början är en grabb från en förort i Los Angeles med en dröm om att en dag vinna något stort.
