Hoop Dreams Helgharang; Finals Preview/Playoffs review
Papa Blackman är tillbaka med gamla förlegade åsikter och nya påhittade ord och formuleringar. I vad som kanske blir säsongens sista harang hade jag därför tänkt blanda gammalt med nytt och sådant som ännu inte hänt. Ni kan drillen, jag skriver näst intill oläsliga nonsenskrönikor - ni ställer frågorna!
Först och främst, onsdag är nya lördag därav mitt-i-veckan-harangen. Nu tillbaka till programmet.
Så har vi snart ännu en säsong till ända. En säsong fylld av glädje (Spurs ut i förstarundan), sorg (Denvers tillkortakommande) men framförallt skador! Och domarskandaler! Men mer om det senare.
Jag hade inte tänkt älta hela säsongen utan ska försöka hålla mig till slutspelet så mycket som möjligt. Ska även försöka hålla mig till basket så mycket som möjligt. Samt göra mitt bästa för att hålla mig till det svenska språket så mycket som möjligt. (Eftersom det verkar vara massa numb-nuts härikring som hate:ar på skribenter som mixar svenska och utländska. Douche-bags! Vi skriver gratis så då skriver vi som vi vill.)
Så, slutspelet. Vilken besvikelse! Visst, resultatmässigt har det väl gått hyfsat för mig och mina sympatier - Denver till Conference Finals, sur-Spurs ut i första och så vidare - men spelmässigt? Inte så mycket.
Första rundan som såg så lovande ut bjöd på EN bra serie - the battle of the bands; Boston-Chicago. Och även om det kanske var den bästa förstarundsserien någonsin var den första omgången ändå en besvikelse i paritet med Ulf Samuelssons pass-fiasko i Nagano-OS. Stora muskelmän grät (läs taniga basketnördar). Så stor var besvikelsen efter förstarundan.
Cleveland-Detroit, 4-0. Gäsp. Philadelphia hade ett jätteläge att få till en ordentlig serie mot Orlando men förlorade HEMMA trots att DWIGHT HOWARD var AVSTÄNGD! U-G-L-Y, you aint got no alibi, YOU'RE UGLY! Atlanta-MIami-serien gick till sju matcher men varje match var lika ojämn som en norsk motorväg. Lakers spöade Utah i fem matcher. Denver spöade Hornets i fem matcher. Dallas spöade Spurs i fem matcher (som trots mitt Spurshat lämnade en fadd eftersmak i min basketmun då jag hoppats på en lång och gastkramande serie). Houston slog ut allas sweetheart Portland i sex matcher. En enda lång bedrövelse alltså.
Om man bortser från Boston-Chicago-serien alltså. För den var AWESOME! Sju matcher + sju övertidsperioder = en sjuhelsickes serie. Regerande mästarna mot ett av de yngsta och mest talangfulla lagen i ligan. Per-fekt.
Andra rundan var ömsom vin, ömsom vatten i vardera Conference. Cleveland-Atlanta, 4-0. Kranvatten. Orlando-Boston, 4-3. Chardonnay. Denver-Dallas, 4-1. Loka Citron. Lakers-Houston, 4-3. Cabernet Sauvignon.
Clevelands och Denvers segertåg behöver väl knappast mer uppmärksamhet än ett förkunnande om att Carmelos trepoängare i tredje matchen var helt otrolig. Foul eller inte.
De andra två matchserierna bjöd på dessto mer. Två lag, Boston och Houston, som trots skadefrånfälle från deras största och bästa stjärnor, Ming Yao och Kevin Garnett, stred längst ut på knivseggen och helt otroligt lyckades ta varsin serie till sju matcher. Att Lakers och Magic, ja Orlando-laget alltså inte HIV-mannen, inte klarade av att avgöra innan dess är för mig helt otroligt. Hatten av till Boston och Houston som båda föll med flaggan i topp.
Conference Finals bjöd på hissnande spänning men också på mängder med tveksamma domslut. Dock var väl domsluten någorlunda tveksamma åt alla håll så jag ska inte skylla mitt Denvers nederlag på att de blev bortdömda i minst två matcher (för det blev de!).
Att Orlando vann mot Cleveland var en riktig överraskning för mig. Kanske måste jag nu lägga ner mitt Magics-missnöje och erkänna de som ett bra lag. För jävlar i min pianolåda vad bra de spelade mot Cavs! Även det att de förmodligen var det enda laget som kunde slå Cleveland, med tanke på alla match-ups, och det sätt de gorde det på var mäkta imponerande.
Men nog med reviews, fram med the preview!
Det är nämligen final-dags. Los Angeles Lakers mot Orlando Magics. Och även om jag med många hoppats och trott på en Kobe VS Lebron-final så tror jag ändå den här finalen kan bjuda på bra basket.
Lakers kommer ha lättare än Cleveland att matcha upp med Turkoglu/Lewis-kombon, som kanske är den mest svårmatchade duon i hela ligan, i och med att de kan kasta Odom på Rashard och Ariza på Hedo. Dock tappar de nog en hel del produktion från Pau Gasol då han försvaras av Dwight "Mister D" (även om jag tycker hans försvar är överskattat) Howard.
Orlando har i sin tur rookien Courtney "så sjukt bra och underskattad" Lee och Mickael "Air France" Pietrus att bussa på Dobermamban. Jag gissar att Dwights returtagning i samklang med bra skytte ska kunna vinna minst tre matcher. Sedan tror jag tyvärr Lakers med Kobe i spetsen tar de andra fyra, segerringarna, reklamkepsarna och allt det där som kommer med en finalseger.
Fast om nu också Jameer Nelson är redo att komma tillbaka kommer det här bli en hejdundrans fight. Nelson eldade upp Lakers i de båda grundseriematcherna, som Orlando dessutom vann båda två, och är han i någorlunda form kommer han dominera guard-positionen till max. Dock håller jag Lakers i sju matcher som mitt tips. Även om jag hejar på Orlando.
Nu när jag visat livstecken kommer jag nog gå i Finals-ide och återkommer kanske när allt är klart och betart. So long.
