Blackman is back, man
Ganska precis 3.75 månader har gått sedan vi senast sågs. Efter en lång, härligt händelserik men ack så basketfattig sommar har nu avsaknaden av en daglig NBA-fix utmynnat i ett abstinensanfall av episka dimensioner. Feberkramper, yrsel och utomkroppsliga upplevelser. Upphostade lungor, igentäppta andningsvägar och allmänt ovälbefinnande. Vissa skulle kalla det influensa men de är bara obildade noviser som inte förstår sig på mitt löjligt stora NBA-intresse.
Vår bästa tid är nu sjöng Jan Malmsjö. Han kan knappast ha varit en NBA-fantast av den högre klassen. Knappast ens av den lägre för i så fall hade den gamla dängan hetat Vår bästa tid är från slutet av oktober till mitten av juni, ungefär.
Som NBA-fan av sjukliga mått är denna period nämligen min älgjakt. Min Roskildefestival, Göteborgs Bokmässa eller mitt Elitlopp. Det är perioden som jag gör allt jag kan för att inte missa. Eller åtminstone missa så lite som möjligt. Dag efter dag. Månad efter månad. År efter år. Förstå vilken påfrestning det är, både fysiskt och psykiskt.
Ungefär som om en travfrälst var tvungen att minst fyra gånger per vecka resa till solvalla långt innan ottan gjort entre för att försäkra sig om en plats i de främre leden. Vidare köa i timtal för att överhuvudtaget ta sig fram till den halva kvadratmeter där han ska stå inklämd resten av dagen, allt för att få se ett gäng hästar med släpvagn springa i cirklar. I NÄRA PÅ ÅTTA MÅNADER!
Men hur härligt är det inte att ställa väckaren på 04.00 en onsdagsmorgon? Stiga upp, göra i ordning frukost, piratstreama Golden State Warriors - Charlotte Bobcats för att sedan med blodsprängda ögon och koffeinskakig kropp försöka uthärda resten av dagen. Och sedan upprepa proceduren den kommande natten. Igen och igen. Glida in i Regular Season Zombie-mode och stänga ute resten av världen. Kanske köra en fem-matchers all-nighter på fredagen och sedan sova bort hela lördag?
När folk pratar om fanatism brukar alltid italienska fotbollssupportrar komma på tal. Hur fotbollen är lika stor som religionen och så vidare. Italienare Schmitalienare säger jag. För mig är NBA så otroligt mycket viktigare än "religionen". Liggande åtta, lås och bom, kasta nyckeln. Och den italienska fotbollen visas ju för tusan på den mest förnämsta tiden på dygnet, kvällen. Mina NBA-matcher å andra sidan sänds långt efter vargtimman är slagen. Och jag kan inte ens se de på en vanlig teve utan måste förlita mig till världens mest opålitliga källa, internet. Om någon ska nämna fanatism ska de banne mig nämna oss, NBA-svenskarna!
Rätt sjukt ändå när man tänker efter. Men det är också det som är lite av charmen. Nörderiet. Obsessiviteten. Och nu är det inte långt kvar innan den får börja blomma fritt igen.
NBA-säsong 09/10, här kommer jag!
