Hur Indiana Pacers kunde återuppstå

Inför nattens match har Indiana Pacers chansen att slå ut Washington, trots till synes usel form och frustrerade spelare. Vi tittar närmare på Indianas säsong och letar efter förklaringar.

De har tappat veteraner och ledare och ersatt dessa med rena chansningar. De har tjafsat och bråkat och slagits med varandra, kallat lagkamraterna själviska och egoistiska. De har blivit utskrattade, uträknade och utspelade av såväl mästare som förlorare. Indiana Pacers har stått för en implosion av episka mått under våren.

Ändå lyckades de spela till sig förstaplatsen i öst.

Ändå har de inför nattens match mot Washington chansen att säkra sin plats i konferensfinalen, där de kommer ha hemmafördel (mot Miami, av allt att döma).

Vad är det egentligen som händer i Indiana?

- - - - -

Roten till mycket av det som har stört Indiana i år började under försäsongen, i Denver. Sportchefen Masai Ujiri, regerande Executive of the Year, lämnade för att sparka igång Torontos renässans och tränare George Karl insisterade på en kontraktsförlängning för att ha någon sorts jobbsäkerhet under en helt ny chef. Trots att Karl trollat med knäna och lett laget till Nuggets mest segerrika säsong någonsin fick han sparken.

Ersättaren hittade man i Indiana. Brian Shaw hade suttit på bänken bredvid huvudtränaren Frank Vogel i två säsonger, först som en av flera assistenter och senare som Vogels närmaste man. Efter att ha förlorat kampen om tränarjobbet i Lakers mot Mike Brown för ett par år sedan tvekade Shaw inte när nästa chans kom.

Han lämnade ett stort tomrum efter sig.

- - - - -

Hela anledningen till att Indiana Pacers tagit steget till att bli en seriös titelutmanare är metamorfosen hos några av startspelarna. Paul George var visserligen en lovande spelare, men det var först i slutet på förra säsongen som han utvecklades till en superstjärna. Som över en natt tog han över rollen som lagets go-to-guy från långtidsskadade veteranen Danny Granger.

Samma sak gällde för Roy Hibbert. Med sina 218 centimeter och 127 kilo är han en plåga bara han står still under korgen – nu centreras hela lagets försvarsspel kring hans förmåga att skydda det färgade området. Hans stora genombrott kom också i förra årets slutspel, i synnerhet i matchserien mot Miami som inför den här säsongen värvade Greg Oden för att ha som motdrag till Hibbert.

I år har det varit Lance Stephensons tur att höja sig. Ingen annan spelare har noterats för lika många »triple doubles« under säsongen och hade det inte varit för en särskilt hård konkurrens så hade Stephenson blivit utnämnd till årets mest förbättrade spelare. Istället kom han tvåa. Han är lagets X-faktor, någon som kan bryta mönstret när offensiven står stilla och hemmapubliken är tyst. Han gör det med en dunk, en cross over eller en steal: oavsett vad så gör han det med energi och stil.

Det är här Brian Shaw skulle ha kommit in i bilden. Som en av de mer respekterade rösterna i omklädningsrummet var det han som medlade och höll gruppen fokuserad på nästa mål: egenskaper som är nödvändiga när ledarskapet i en grupp förskjuts till nya, oprövade ledargestalter. Utan honom har frustrationen slagit i taket, och många gånger läckt ut till media.

Ena gången var det Roy Hibbert som tyckte att det fanns själviska element i laget som hindrade honom från att få bollen tillräckligt ofta, en annan gång var det Lance Stephenson som faktiskt höll i bollen för mycket, eftersom han kände sig hotad av värvningen av Evan Turner. De två rök också ihop på en träning under matchserien mot Atlanta.

Över hela det här gänget sitter sportchefen Larry Bird och drar i trådarna.

Han är den enda i NBA som utnämnts till MVP, Executive of the Year och Coach of the Year. Utöver det har han tre mästerskapstitlar, 12 All Star-framträdanden och utmärkelsen Rookie of the Year.

Han är kort sagt inte en man som är särskilt förtjust i att komma tvåa. Det var därför Granger fick lämna laget till förmån för Turner och det var därför man chansade med att plocka in skadedrabbade Andrew Bynum i vintras. Istället för att få välbehövlig offensiv hjälp från bänken och en solid backup till centerpositionen verkar en osäkerhet ha spridit sig, särskilt till Stephenson och Hibbert.

- - - - -

Att säsongen ändå lever kan man tacka en svag konferens för. Atlanta höll visserligen på att skjuta Indiana sönder och samman från trepoängslinjen men det är alltjämt ett lag som gick till slutspel med fler förluster än vinster. Det är också ett lag som passar Indiana särskilt illa, inte minst när startande centern Al Horford nu saknades och man var tvungen att förlita sig helt på treorna.

Pacers fick ta emot en rejäl smäll och med ryggen mot väggen var man tvungna att ställa sig frågan om vad det här laget egentligen är för något. Är vi laget som sänker huvudena när skotten inte sitter och gnäller på varandra när vi förlorar? Är vi laget som vann 56 matcher i grundserien tack vare ligans bästa defensiv?

Pacers bet ihop och tog sig förbi första rundan. De besvarade frågorna som omvärlden ställde och fick dessutom sju matcher på sig att spela sig i form. En dryg vecka senare har man alltså chansen att återvända till Eastern Conference Finals.

Det som har hänt är för en gångs skull enkelt att förklara. Istället för att George axlar allt ansvar och tar alla skott, istället för att man bara slänger in bollen till Hibbert och isolerar honom mot motståndarcentern, istället för att hoppas på att Stephenson helt plötsligt ska bli en pålitlig poängkälla – istället för spela en-mot-en spelar man tillsammans och med rytm.

Hibberts 17 poäng i match 4 mot Washington var ett resultat av att Wizards tvingades rotera när Stephenson, Hill och George penetrerade. Och Stephenson, han hade i samma match bara åtta poäng men han tog å andra sidan bara åtta skott och plockade samtidigt ner nio returer och stod för sex assist.

De spelar den sortens basket som ser så enkel ut, den sorten där alla gör det de är bra på och inget annat.

- - - - -

Indiana har stirrat ner i avgrunden de senaste månaderna. Det har gjort att rampljuset och pressen flyttats vidare, till Miami, till Oklahoma City, till San Antonio – ingen håller längre Pacers som favoriter. Ingen kan säga att de spelar särskilt övertygande basket utan att vika med blicken. Ingen kan på allvar tänka sig att de ska kunna slå ut ett lag med slutspelserfarenhet och huvudena på rätt ställe.

Ändå är de bara en match från konferensfinalen, där de kommer ha fördel av hemmaplan.