2012/13 – the story so far
Halva säsongen är spelad och vi närmar oss med raska steg både all-star-uppehåll och slutspelstider. Ett bra tillfälle då att försöka sig på en sammanfattning av det som varit och kanske också slänga ett par blickar framåt, mot säsongens upplösning.
I och med att vi nu lägger januari till handlingarna så är vi, ganska på pricken, fyra månader in på säsongen 2012/13. Tabeller, MVP-stegar och rookie-rankings har satt sig, och vi börjar så smått blicka framåt mot slutspelet och, innan dess, grundseriens slutspurt och fighten om platserna till festen i april-juni. Inkluderar vi slutspelet så har vi nu bara halva säsongen kvar, lite styvt räknat, men det är faktiskt den klart bästa halvan som återstår. Nu känns, med andra ord, som ett så gott tillfälle som något att ta ett steg tillbaka och lite kort begrunda det som varit hittills.
Vi börjar i rätt ände. Regerande mästarna Miami Heat har tagit vid där man slutade förra säsongen, och ser fortsatt ohyggligt stabila ut. Ray Allen har kommit in och gjort precis det som förväntades av honom, och varit med och avgjort en handfull matcher, eller så, med sina treor från hörnet. Bakom honom har spelare som Battier, Miller och Chalmers (med den makalösa uppvisningen mot Sacramento, bland annat) funnits och avlastat när de behövt göra det. Man kan väl säga som så; Miami har i alla fall inte blivit ett sämre lag den här säsongen, och det finns väl en hel del som talar för att de firar igen i slutet av juni. En av de sakerna är definitivt LeBron James. Det går inte att sluta imponeras över vad den karln gör. Det känns som han har tagit ännu ett litet kliv den här säsongen. Under en Heat-match häromdagen visade de statistik på att han förbättrat sin skottprocent varenda en av de sju senaste säsongerna. Hittills den här säsongen skjuter han knapp 55% från golvet, vilket är ganska klart bäst bland icke-centrar och -powerforwards. Dessutom sätter han över 39% av sina trepoängare. Han har aldrig varit bättre i någon av de här kategorierna. Dessutom tar han fler returer än han någonsin gjort i sin karriär. Det är klart, han har ju en rätt okej omgivning i Heat, men ändå. Det är LeBron som gör det för Heat, åtta av tio gånger. Skrämmande bra, helt enkelt, och för mig är han tveklöst säsongens MVP.
I Nets har det varit upp och ner under första säsongen i Brooklyn, minst sagt. Det började fantastiskt bra, med elva segrar på de första 15 matcherna – den bästa säsongsstarten genom tiderna för Nets - och Avery Johnson blev utsedd till månadens coach i november. Sedan var det som någon tryckte på en knapp, Nets vann bara tre av 13 matcher och Avery Johnson fick lämna klubben – bara 24 dagar efter att ha utsetts till månadens coach. Då kändes det förhastat och, uppriktigt sagt, ganska vidrigt av Nets’ ledning att inte ge Johnson mer av en chans än så, men uppenbarligen visste det något som inte jag gjorde, för det där tränarbytet har gett precis önskad effekt. Sedan tidigare assisterande coachen P.J. Carlisemo tog över har Nets nämligen 13-4 och har återigen seglat upp som ett av de bästa lagen i öst. Till och med Deron Williams har vaknat till, vilket är kul att se. Det var ju stundtals direkt tragiskt att se honom under inledningen av säsongen. Det har ju spekulerats i att interna konflikter, kanske framför allt mellan Deron Williams och Johnson, låg bakom bytet och med tanke på de tvära skiftningarna i resultatnivå är det väl rimligt att tro att det ligger något där.
I öst måste man så klart också nämna Boston och Rajon Rondo, som ju, som bekant, missar resten av säsongen. Vad gäller just den här säsongen kan jag inte tänka mig att det gör särskilt mycket, varken till eller från. Slutspelsplatsen bör inte vara i fara för Celtics även utan Rondo. Med Rondo hade man haft en möjlighet att röra om i slutspelet och kanske åtminstone ta sig vidare till en andra runda. Det lär inte hända nu. Chicago ska också nämnas. De kämpar på bra, trots avsaknaden av Rose, med Noah och Deng i spetsen. Det blir intressant att se hur bra Rose kan bli den här säsongen, när han nu kommer tillbaka. Med en Rose i hyfsat slag så vill jag nog seChicago som det lag som främst ska utmana Miami om titeln i öst.
Betydligt mer ovisst i väst då, inte helt oväntat. Många, mig själv inkluderat, hade nog förväntat sig betydligt mer av Lakers och hade det inte varit för Steve Nash så hade jag skrattat gott åt deras olycka. Frågan nu är om man klarar av att få tillräcklig rätsida på det där för att bärga slutspelsplatsen som de ju faktiskt bara ska ta. Än finns gott om tid för det. Det verkade ju som att vi kanske fått se ett trendbrott med deras tre raka segrar nu i veckan, men så tog de ju stryk av Phoenix inatt. Om det nu skulle klara av att ta sig till slutspelet så tror jag inte att lag kommer stå på kö för att få möta dem i en första runda, direkt. Grannarna i LA, däremot, imponerar storligen. Det är svårt att inte tycka om Clippers den här säsongen med en av, om inte den, bredaste truppen i hela ligan. Otroligt mycket talang att slänga in från bänken för att avlasta Paul, Griffin och grabbarna och poäng som kommer från alla möjliga håll. Oerhört underhållande och oerhört vägvinnande. Clippers kan nog komma att räcka riktigt långt när grundserien blir till slutspel här framåt vårsommaren.
Mina två favoriter att ta sig hela vägen till finalen från väst är ändå – och nu sticker jag ut hakan ordentligt här – NBA:s två bästa lag, Spurs och Thunder. Väldigt roligt att se att Spurs fortsätter tuffa på, år efter år, trots att laget på pappret ibland kan kännas rätt trist och trött. Inte särskilt överraskande, men mycket trevligt i vilket fall som helst. Den här säsongen tycker jag till och med att de känns ännu lite bättre än de senaste åren, med unga spelare som Gary Neal, Tiago Splitter, Kawhi Leonard och Danny Green som fått mer erfarenhet och blivit lite bättre, samtidigt som Tim Duncan varit bättre än han varit på ett par säsonger, Tony Parker fortsätter att vara briljant och Ginobili fortsätter att göra sin grej från bänken. Jag tycker det vore hur coolt som helst om de kunde ta sig hela vägen till finalen. Vill de nå dit är chanserna stora att de, på ett eller annat sätt, måste plocka isär OKC. Om LeBron är ligans bästa spelare så är Durant precis snäppet bakom. En fullständigt magisk säsong, den här gången också. Thunder som lag har klarat sig bättre än jag trodde utan Harden. Kevin Martin har lyckats fylla ut de där skorna på ett utmärkt sätt, och med tanke på hur säsongen artat sig hittills får nog ändå OKC ses som största favoriter, utmanade av framför allt Spurs, till den där finalplatsen mot vad jag förmodar kommer vara Miami Heat.
Slutligen vill jag också nämna den här säsongens stora uppenbarelse för mig. Nämligen Portland Trail Blazers i allmänhet, och Damien Lillard i synnerhet. Portland är ett lag som jag aldrig sett särskilt mycket av, men den här säsongen har jag fastnat för dem, mycket tack vare Lillard, men även en sådan som Aldridge. Problemet för Blazers är att truppen är ungefär lika tunn som ett bladmått, men start-femman håller hög klass och är väldigt underhållande att titta på. Damien Lillard är ju årets rookie med rätt bred marginal, av det jag sett.
