NBA - Here I come
I tre delar kommer du nu att kunna följa Christian Nilssons väg mot sin drömresa. En resa som är tänkt att avslutas någonstans i USA, sittandes med en stor Budweiser i handen och avnjuta världens bästa basket på plats. Här kommer del 1 i "Drömresan".
Det hela började egentligen 1993 då Chicago Bulls skulle påbörja sin dominans av världens bästa basketliga. Då jag är född 1975 så var givetvis sport ett stort fokus från unga år och allt från fotboll till volleyboll har aktivt utövats på mer eller mindre avancerad nivå. Dock har en sport alltid fått en framskjuten position när det gäller att betrakta, nämligen basket. Även om jag i fulla drag kan njuta av en fotbolls-, hockey-, handboll- eller innebandymatch, så går inget upp mot en basketkamp.
Jag kan hålla med alla som säger att en match i London på någon av arenorna där är magisk. (Var över och kollade Arsenal för ett par veckor sedan) En slutspelsmatch i Elitserien i hockey är också magnifik (SM-guld i Färjestad) precis som ett guldjubel i Allsvenskan (Malmö FF för ett tag sedan). Men nu återstår bara ett evenemang på min önskelista, nämligen basket. Och då menar jag inte ligan här i Sverige som för all del är helt okej ibland, utan nu snackar vi NBA.
Tanken har slagit mig många gånger. Visst hade det varit coolt att dra över till USA någon gång och kolla på en match. Men likt många planer man har så har denna alltid fallit mellan stolarna. Drömmen skulle givetvis ha varit att se den största genom tiderna, Michael Jordan, när han spelade, men det lär ju inte hända nu. Såvida inte gubben gör ännu en comeback, men det vore lite för bra kanske.
Nu när ändå Jordan kom på tal så kan jag lika gärna berätta att det är hans fel att jag fastnade för basketen. Jordan, Pippen, Grant, Paxson och Cartwright bildade en fruktad starting lineup och jag var inte sen att hänga på. VHS-band fylldes med all tänkbar basket (det var på den tiden det faktiskt visades en del på tv).
Eurosport visade matcher. Tyska DSF visade massor. CNN hade ett veckomagasin ”This week in the NBA”. Jag tror till och med att den gamla sportkanalen Screen Sport visade en hel del. Vid senaste gången som jag hälsade på mina föräldrar där hemma så räknade jag mina gamla VHS-rullar och sammanlagt har jag runt 150 band a´ fyra timmar med gammal NBA-basket liggande. Lägg sen till ett antal specialkassetter med Michael Jordan och Chicago Bulls. En ganska diger samling som numera dock bara dammar dessvärre. En vacker dag kanske man skulle kika igenom 600 timmar basket?! Eller kanske inte.
Som sagt. Chicago Bulls dominerade NBA när jag kom in i bilden, så det föll sig naturligt att en svag personlighet som min föll för det vinnande laget. Tre år senare hade Bulls tre raka titlar. Euforin visste inga gränser. Sen valde Jordan konstigt nog att lägga skorna på hyllan för att satsa på baseboll, vilket gick sådär. Ungefär som Henke Larsson och hans innebandy nästan. Något år senare bestämmer sig Jordan för att komma tillbaka och hela Nilssonfamiljen jublade. Eller nja, möjligtvis var det bara jag, men det spelar mindre roll.
Tre nya titlar radades upp och Bulls på 1990-talet hade cementerat sig i historieböckerna. Sen att Jordan spelade lite i Washington låter vi vara.
Till slut la Jordan sina dojor på hyllan för gott och då gick väl luften ur mig en aning också. Tittandet, analyserandet och engagemanget föll tillbaka en kort stund, men som tur så varade denna inte allt för länge.
Nya spelare, nya profiler och delvis ett nytt spel är det som gäller i NBA nu. För oss som varit med ett tag kan man tycka att ligan saknar de profiler som fanns förr. Dennis Rodman, Magic Johnson, Jordan, Barkley, Reggie Miller och gamla stötar som Kevin McHale, Chris Mullin och Malone-Stockton var alla roliga att titta på. Spelet i sig har också förändrats.
Om ni har möjlighet att titta på slutspelsmatcher i östra konferensen från 1990-talet så gör det. Matcherna mellan Bulls och Knicks är alla klassikers. Att se Charles Oakley dänga på Horace Grant är fantastiskt. Patrick Ewing gå upp mot gamle Bill Cartwright är ruggigt. Sen ska vi inte glömma lille John Starks som gjorde sitt bästa för att sätta stopp för Jordan, dock med blandad framgång. Alla dessa matchups var en fröjd för ögat och inte sällan var det tokigt hårt spel, på gränsen till brutalt, men ingen klagade. Hade man dömt efter dagens regler på den tiden skulle i stort sett alla spelare foula ut efter första quartern.
Nu har man då kommit upp i en aktningsvärd ålder och tankarna på att kanske åka över för att kolla en match tränger sig allt hårdare på. Efter lite snabba googlesökningar på nätet efter flyg i mellandagarna skvallrar om ganska dyra flygbiljetter. Tur och retur går loss på dryga 6000 kronor till New York. Nja, säger jag.
Men efter lite goda tips från min kollega Mattias som tipsade om att resorna är billigare när det inte är lov eller semester fick mig att kolla i februari. Mycket riktigt går nu samma biljetter på 2600 kronor istället. Klart överkomligt.
Nu ska jag bara se om jag hittar några kul matcher i februari. Jag återkommer…
Stay tuned
