Lagbanner
South West Report – Julspecial!
Tony Parkers San Antonio Spurs må vara mindre hypade än Lakers, Cavaliers och Celtics, men som vi alla vet brukar Tony, Timmy och deras vänner stiga fram varje ojämnt år. Är det dags för ännu en titel i Texas, eller har de till slut blivit för gamla?

South West Report – Julspecial!

Efter att ungefär en tredjedel av årets NBA-säsong har spelats, är det dags att lagom till julglöggen sammanfatta hur det gått för de fem lagen i NBA:s kanske tuffaste division. New Orleans har, trots att man ännu inte nått fjolårets höjder, tagit sig upp på SW-toppen och knipit en andraplats i Väst. Houston och San Antonio har gått bra, skador på nyckelspelare till trots, medan Dallas lyckats hämta sig efter en mardrömslik 2-7 start. Slutligen har även Memphis, trots att de redan verkar ha cementerat sin plats på SWs absoluta botten, haft sina ljusglimtar att se tillbaka på.

Tabellen

                                      V/F       Sista 10
New Orleans              16-7           8-2
Houston                     18-9           7-3
San Antonio               16-10         7-3
Dallas                        14-11         7-3
Memphis                     9-17          5-5 

New Orleans

När man pratar om Hornets, så börjar och slutar allting som har med klubben att göra med Chris Paul, trots att han spelar med två gamla all-stars. CP3 har varit helt makalöst bra så här långt, vilket tidigt på säsongen maskerade övriga spelares skrala form. David West startade säsongen oerhört ojämnt, medan Peja Stojakovics bössa klickade konstant. Den pinnsmale Tyson Chandler, lagets ende riktige center, har fortfarande inte nått toppformen, vilket väl inte bara kan ha berott på den nackskadan som fick honom att missa två matcher. Chandler verkar gå mot ett riktigt mellanår, då han försämrat både poängsnitt, retursnitt, speltid, skottprocent och foulsnitt från föregående år.

West har dock tillsammans med Paul spelat strålande basket på sistone, vilket kan ha bidragit till det lyft laget åtnjutit den sista tiden. Hornets har faktiskt bara förlorat två av de senaste fjorton matcherna, vilka bägge var bortamatcher mot Portland respektive Boston. Det har tagit lite tid, men nu börjar Nawlins se ut som de titelutmanare basketvärlden förutspådde i höstas. Jag är personligen fortfarande tveksam till huruvida Byron Scott är coach nog att leda laget till en final, men med tanke på fjolårets fina slutspel är det kanske dags att ge den gamle Lakers-guarden lite respekt. 

Houston

Houston, we ain´t got no problem! Med tanke på att stjärnan Tracy McGrady redan hunnit missa sju matcher, och defensivspecialisten Shane Battier 16, måste Rockets vara nöjda med starten på årets säsong. Även om man ännu inte vunnit mot ett riktigt topplag, och förlorat onödigt i några matcher mot dåligt motstånd, finns det många goda nyheter. Lagets nyförvärv Ron Artest verkar ha kommit in i laget på ett bra sätt, även om hans skottprocent kunde ha varit bättre (Han skjuter faktiskt bättre utanför trepoängslinjen än innanför den!), medan Yao Ming varit skadefri och producerat poäng och returer på löpande band.

Man skall dock inte glömma Rockets bänk och komplementspelare, som varit extra viktiga då T-Mac varit skadad. Luis Scola har varit väldigt stabil inside (trots att han verkar vägra att blocka skott överhuvudtaget), medan Rafer ”Skip to my Lou” Alston styrt raketskutan med stadig hand och bitvis vilt trepoängsskytte. Carl Landry och Aaron Brooks har bägge två stått för fina prestationer från bänken, medan Brooks även fått göra några matcher från start i McGradys frånvaro, och klarat det bra.

Houston verkar inte vara ett riktigt mästarlag ännu, men om T-Mac kan hålla sig skadefri och de unga spelarna fortsätter utvecklas kan de vara med och på allvar utmana om tronen i Väst.

San Antonio

Så var det dags igen. Alla som följt Spurs sedan amiral David Robinsons sista tid i klubben, vet att klubben alltid är att räkna med… vartannat år. Sedan laget vann år 1999, har man vunnit titlar 2003, 2005 och 2007, vilket gör San Antonio tills 2000-talets mest framgångsrika lag tillsammans med Los Angeles Lakers.

När man så startade säsongen med den argentinske showmannen Manuel Ginobili på skadelistan, undrade många hur ett så ålderstiget och talangfattigt lag skulle kunna ersätta Manus produktion. Det gick till en början inget vidare, då laget startade säsongen med fem förluster på sju matcher. När sedan lagets franske stjärnguard Tony Parker skadade sig greps många fans av panik. Hur skulle det gå med bara Duncan på planen? Medan Tony satt och hånglade i publiken med sin Eva Longoria så spottade hans kvarvarande lagkamrater i nävarna, och vann sju av de tio kommande matcherna.

Med trojkan Duncan, Parker och Ginobili är Spurs absolut ett lag att räkna med i ett slutspel. När man nu kunnat lufta unga spelare som George Hill och även fått god produktion från Roger Mason och Matt Bonner finns det äntligen lite bredd bakom stjärntrion. Med den rutinerade coachräven Gregg Popvich bakom rodret, så kan man garantera att Spurs kommer spela stabilt försvar och spela långsam, effektiv gå-basket. Därför tycker jag att det är intressant att ingen talar om Spurs i årets titelrace, och jag tror många journalister och fans kommer att undra hur de kunde glömma bort mästarna från i förfjol.

Dallas

Mavericks startade säsongen med ganska låga förväntningar, efter deras svaga fjolår med en stor trade och en avskedad coach. Jason Kidds första tid i klubben var inte lyckosam, och årets säsong startade väldigt trevande. Laget hade stora problem att hantera den ökade friheten och det något uppskruvade tempot som nye coachen Rick Carlisle försökte införa. När sedan förlusterna ramlade in i en obehagligt hög takt, och Josh Howard blev skadad, tappade nog många mavsfans med mig mycket av framtidstron.

Efter den bistra starten hände dock något. Dirk Nowitzki och Jason Terry började göra poäng tillsammans som om det var 2004 igen, Jason Kidd ledde de snabba uppspelen med elegans och ackuratess och när till och med Erick Dampier spelade bra i två raka matcher trodde jag nästan inte mina ögon. I slutet på november introducerade Carlisle dessutom den löjligt korte Puerto Ricanske point guarden Jose Juan Barea i Dallas startfemma, och med JJ har laget gått från klarhet till klarhet. Även om man har problem defensivt med Kidd, JJ och Terry på planen samtidigt har man vunnit betydligt fler matcher än man förlorat. Även om JJ inte fått mig att glömma Devin Harris, så har det varit väldigt roligt med en positiv överraskning från en spelare jag inte räknade med förrän tidigast nästa år. Om ens någonsin.

Dallas ligger för närvarande på nionde plats totalt i en ordentligt haltande tabell för den västra halvan av NBA. Man har dock spelat färre matcher än Phoenix och Utah, så en plats ovanför strecket hägrar. Även de mest optimistiska Dallasanhängarna inser nog att man i första hand får sikta på slutspel, och försöka bygga om laget inför framtiden. Kidds kontrakt går ut i sommar, medan Dirk blir free agent sommaren därpå. Ingen människa i världen kan lista ut vad den lätt excentriske ägaren Mark Cuban kommer att hitta på under tiden, men jag misstänker att man kommer behålla Kidd året ut. Då kommer man ligga just ovanför lönetakets gräns för att betala straffskatt till lagen som ligger under lönetaket, och kanske kunna göra sig av med Dampiers utgående kontrakt.

Memphis

Grizzlies är ett lag mitt i en generationsväxling, och det syns tydligt när man går igenom lagets spelare. Årets lag innehåller tre stycken rookies, och bara två spelare är över 25 år gamla. Lag med den typen av åldersstruktur brukar ha det väldigt tufft att vinna matcher, och årets upplaga av Grizzlies har inte varit ett undantag. Hade det inte varit för en fyra matcher lång segersvit i december hade det inte varit helt fel att döpa om dem till Memphis Care Bears… Men, bara för att man förlorat runt 70 % av sina matcher betyder det inte att allt hopp är ute. Laget har en grymt talangfull guard i OJ Mayo, som man mer eller mindre stal från Minnesota. Mayo snittar redan över 20 poäng per match, och skjuter respektabla 46 % från golvet så här långt. Man har även den unge och atletiske forwarden Rudy Gay, som man hoppas ska utvecklas i samma stil som till exempel Indianas Danny Granger. Marc Gasol, lillebror till den mer famöse Pau, har varit solid som lagets center under sin första säsong utanför Europa.

Tyvärr har lagets dilemma på point guard-positionen inte kunnat lösas. Mike Conley fick till en början förtroendet att starta, men efter att ha varit anonym och ineffektiv ersattes han av Kyle Lowry. Lowry är en bättre försvarsspelare, men tyvärr en ännu sämre spelfördelare än Conley, så här ska det bli intressant hur Memphis ledarstab resonerar och vem man väljer att satsa på.

Memphis har dock visat att när allt stämmer så kan man redan utmana några av ligans bästa lag. Man har redan besegrat både Orlando och Houston, och spelat jämt med Phoenix och New Orleans. Det omedelbara målet handlar dock mer om att utveckla sina unga spelare och spela så många bra matcher man kan, än att hysa realistiskt hopp om fler än 25-30 vinster när årets säsong är slut. Memphis har dock framtiden för sig, och kan lagets unga talanger utveckla sig finns här stommen till ett riktigt bra lag. Fast inte före år 2011!



Petter Gagerman2008-12-21 17:30:00
Author

Fler artiklar om NBA