Dallas märkliga marsch mot historieböckerna
Ända sedan den tunga finalförlusten mot Miami Heat 2006 och den förnedrande utklassningen somGolden State bjöd på året därpå, har Dallas Mavericks känts som ett skadat lag. Ett lag som kunde besegra ett topplag ena kvällen för att dagen efter torska mot Memphis. Men i vår har det hänt något, laget har spelat sig ända fram till final och här kommer min syn på varför det hände.
Som ingressen antyder så har det varit en tung tid att följa Dallas under de sista åren. Trots att laget vunnit över 50 matcher per säsong ända sedan Clintons dagar som president så har laget ständigt stupat på mållinjen, i bästa fall. Lagets problem att prestera som bäst under press har varit enorma, och många teorier har framförts som förklaring på dessa årliga kollapser. En vanlig sådan har varit att laget varit för mjukt både fysiskt och psykiskt, att det helt enkelt saknades starka karaktärer och vinnarskallar. Andra tyckare har hävdat att Dirk Nowitzki helt enkelt inte är en tillräckligt bra spelare att leda ett lag hela vägen till titeln.
Den här skribenten har däremot lite andra tankar kring varför Dallas underpresterat så pass länge, och nu närmast från ingenstans nästan tagit sig ända fram till lagets första titel. Till och börja med så har Dallas länge varit ett lag som jag upplevt saknat grundläggande stabilitet och trygghet i spelartruppen. Även om
ägaren Mark Cuban varit föredömligt tålmodig med tränare och sportchefer så har hans kliande fingrar istället ägnat sig åt att byta ut spelare varje år. Även om det ofta rört sig om förstärkningar på pappret så har lagets prestation inte förbättrats. Som alla som tävlat i lagsporter vet, så krävs det mer än bra spelare för att vinna. Man måste hitta varandra på planen, både på ett taktiskt men också på ett känslomässigt
plan. Alla spelare måste vara införstådda i sin roll, och spela den för lagets bästa. Jag tror således att alla dessa trades skadade och försvårade uppbyggandet av en stark och vinnande laganda.
En annan viktig anledning som jag tror har bidragit till de förlorade åren är bristen på riktigt begåvade
offensiva spelare efter att man bytte bort Josh Howard. När han försvann saknades det en spelare som
kunde bära laget offensivt de kvällar då Dirk var ur form. Vare sig Jason Terry, Caron Butler, Shawn Marion eller Jose Juan Barea klarade av det då, vilket lade ett oerhört tungt ansvar på Nowitzkis axlar.
Även om Dallas inte har skaffat någon ny fixstjärna, har de lyckats mycket bättre i år i slutspelet. En viktig anledning till detta är att lagets bänk presterat enormt bra i många matcher. JJ Barea frustrerade Lakers så kapitalt att lagets biffige centertank Bynum satte en rejäl armbåge i honom när den sista förlusten var ett faktum. Jason Terry har varit stekhet i perioder, och hans medspelare har inte varit sena att uttnyttja detta. The Jet, som Terry kallas, nådde till exempel nio satta treor i en enda slutspelsmatch, vilket är det delat bästa resultatet någonsin. Även spelare som Brendan Haywood, DeShawn Stevenson och Peja Stojakovic har från bänken bidragit till Dallas framgångar. Det är dock tre spelare som jag tycker mer än några andra personifierar årets framgångar.
Tyson Chandler har förändrat laget till det bättre ända sedan första dagen i Dallas. Hans längd, spänst, och defensiva instinkter har hjälpt laget mycket, men framför allt har hans riviga attityd och starka känslospel lyft laget när man varit nere i svackor under matchernas gång. Dessa insatser står i stark kontrast till föregående centern Erick Dampier som jag ibland undrade om han ens hade någon puls. Chandlers förmåga att ta offensiva returer och fånga Jason Kidds passningar har bidragit till många enkla poäng som laget verkligen behövt.
En annan spelare som man aldrig kan bortse ifrån är Jason Kidd, som trots sina snart 40 fyllda år vägrar att bli irrelevant. Hans dödliga skytte, skickliga passningsspel, starka ledaregenskaper och ytterst smarta försvarsspel har varit helt avgörande för Mavs framgångar i årets slutspel. Jag trodde inte mina ögon när jag först såg honom stänga butiken för både Kobe Bryant och sedan Kevin Durant när det gällde som allra mest.
Dirk Nowitzki, som har varit magnifik säsongen igenom och nu verkar lagt i en högre växel i slutspelet.Hans tidigare obefintliga post up-spel har nu varit lika effektivt som hans patenterade en mot en-spel från straffkastlinjen, och när han nu verkar ha bemästrat den förra biten kan inte korta atleter som Tracy McGrady eller Ron Artest stoppa honom längre. Dirk var i mitt tycke en stark MVP-kandidat under grundserien, och det ska bli intressant att se hur Miami ska försöka stoppa honom. Hans beslutsamhet att ta hem spelet verkar vara orubblig, sällan har jag sett en spelare så ointresserad av en pokal som när Mavericks fick lyfta troféen som tillfaller vinnaren av Western Conference.
Årets slutspel har varit fullt av oväntade skrällar, vilket har gjort att det känts som ett av de roligaste slutspelen på bra länge. Redan i första omgången åkte San Antonio Spurs ut, vilka jag trodde skulle ha en hyfsad chans att nå åtminstone semifinal. Dallas slog däremot ut Portland Trail Blazers i första rundan, trots en riktigt tung förlust efter att man tappat en 23-poängsledning. Därefter åkte Los Angeles Lakers ut med dunder och brak efter fyra raka förluster mot Dallas, vilket förvånade de allra flesta. Dock såg hela Lakers tunga, trötta och gamla ut slutspelet igenom, och de klarade helt enkelt inte av att matcha Dallas energi och förmåga att diktera matchserien.
I semifinalen mötte man de unga mediafavoriterna Oklahoma City Thunder, vars stjärnduo Kevin Durant och Russell Westbrook förutspåddes kunna ge Dallas svåra problem. OKC presterade ungefär som ett så pass orutinerat lag kunde förväntas att göra: Man varvade lysande spel med enkla misstag, som ofta kom i de mest avgörande lägena vilket ledde till att Dallas vann flera riktigt jämna matcher och serien med totalt 4-1 i matcher.
Årets finalserie kommer bli en stor snackis i basketvärlden, eftersom det är en repris på den från år 2006 som skapade en del ont blod. En stor del i det bestod i de anklagelser som kom från Mark Cuban om att Dwyane Wade spelade basket med helt andra regler än de övriga spelarna på planen. Cuban bötfälldes rejält och har sedan dess vägrat att kommentera den domarinsatsen igen. En annan aspekt är naturligtvis förra sommarens ”Decision” i Miami då Wade, Lebron James och Chris Bosh hade ett rejält inflyttningsparty ute på de soldränkta gatorna i Miami vilket fick många att vända sig emot den tidigare mediefavoriten LeBron. Miami och deras spelare tog helt enkelt på sig rollen som det stora, elaka och oövervinnerliga Imperiet, och trots en del riktigt usla insatser under första halvan av säsongen så är nu även de framme i final.
Jag hoppas att Dallas kommer ta hem den här serien, eftersom det förmodligen är den sista chansen (för jag vet inte vilken gång i ordningen) för Mavericks att vinna en titel med Dirk och Kidd. Dessutom vore det oerhört tråkigt om Heat skulle ta hem det hela redan första säsongen med sina Galacticos, särskilt då jag slagit vad med några bittra fantasy-konkurrenter om att så inte kunde ske efter blott ett år.
När denna text skrivs så har jag inte sett resultatet från första finalmatchen, men jag tror och hoppas att det kommer bli en hejdundrande basketfest med många fler spännande matcher framöver. NBA Finals, here I come!
