LeBron James mer än en skurk
Vad ska vi egentligen tycka om LeBron James återkomst till Cleveland?
MIAMI. En timme norr om American Airlines Arena och Marlins Park, södra Floridas epicentrum för idrottsliga framgångar, ligger sportbaren Upper Deck. Den här kvällen är den packad till bristningsgränsen. Miami Heat spelar sin första hemmamatch i finalserien mot San Antonio och efter att ha vridit hemmafördelen ur händerna på Spurs börjar det lukta »threepeat«. Det tycks som att de knappast har övertygat, varken i grundserien eller här i slutspelet, men så bedöms också Heat på helt andra grunder än sina konkurrenter. Att de elegant har dansat fram till sin fjärde raka final är inget som övertygar någon. För att göra det krävs mer, mycket mer. Tre raka mästerskap skulle vara en bra början men alltjämt bara början.
LeBron James satte själv ribban när han fyra år tidigare tillsammans med Dwayne Wade och Chris Bosh på en träff med säsongskortsinnehavare ropade ut sina storslagna planer. South Beach skulle få uppleva mästerskapsyra. Inte en gång, inte två, inte tre, inte fyra… Ville man vara snäll så kallade man det ett ambitiöst löfte. Vi var få som ville vara snälla mot James vid det här laget.
Att gå ner i lön för att få spela med en blivande Hall of Fame-medlem, tillika god vän, har märkligt nog varit ett ovanligt flyttskäl för stora spelare. Det är det fortfarande. Trots att James skaffat sig många bra kompisar bland alla blivande affischnamn i den mytomspunnet talangspäckade draftklassen 2003 (Wade, Bosh och Anthony bland andra) var det otänkbart, nästan skambelagt för honom att slå följde med någon av dem. Så fungerade inte NBA för fyra år sedan. Laganda och kamratskap var, och är, basingredienser i framgångsrecepten och kanske ännu viktigare för hur mycket som vi tittar på kan sympatisera med atleterna. Däremot tål vi inte individer som sätter sig över sin franchise och själva bestämmer var de hittar sina kamrater.
Som Howard Beck på Bleacher Report uttryckte det så är alla stora stjärnor fångade i andra människors kompetens. De förväntas vara lojala mot lag, mot organisationer, mot affärsmän som sällan eller aldrig visar samma lojalitet tillbaka. Om Dirk Nowitzki inte snittat 22,5 poäng genom karriären så hade han knappast fått vara kvar i Dallas i 16 år, oavsett vilken kärlek han visat ägaren Mark Cuban.
Den instinktiva ilskan kring »The Decision« handlade varken om pengar eller framgångsrecept. Hela summan James fick från ESPN för direktsändningen av beslutet gick till välgörenhet, hans kontrakt blev tack vare kollektivavtalet mindre i Miami än i Cleveland, reklamkontrakten var säkrade ända sedan high school.
Det handlade om att han berövade en redan hårt prövad stad och region sin rätt att bearbeta avskedet. Det blev ingen tid till det mellan den perfekta skurkrepliken »I’m taking my talents to South Beach« och reaktionsbilderna från Akron, Columbus och Cleveland. Tillsammans med hemmasonen fick Ohio smaka på framgång och nationellt erkännande och stolthet – nu satt han i direktsänd TV och berättade att han lämnade dem för tropiska Miami, som varit vinnare flera gånger om sedan ett mästerskap landade i Cleveland senast.
* * *
Efter att Cleveland Indians 1960 bytte bort homerun-maskinen Rocky Colavito har ingenting gått rätt. Länge gick Indians inte ens till slutspel och när man väl gjorde det gick det snett på de mest spektakulära vis. Tillsammans med en lång rad märkliga spelaraffärer som hur bra de än såg ut på förhand slutade med Indians som förlorare ledde kräftgången så småningom till att »The Curse of Rocky Colavito« blev allmän sanning.
Många ceremonier har utförts för att lyfta förbannelsen. I sin artikel om sviterna efter »The Decision« berättar ESPN:s Wright Thompson om ett av de mer rörande försöken. 1997 skulle Indians spela en sjunde och avgörande match i World Series. Samma dag fick ett av alla desperata fans en idé som för en utomstående låter både tårdrypande sentimental och på gränsen till det patetiska. Han begav sig till Ray Chapmans grav, den enda baseballspelaren som någonsin avlidit i ett blixtnedslag under en match (han spelade i Indians, såklart). Tanken var att lägga ett mynt på hans gravstenen.
När han kom dit var stenen full av mynt.
Och på kvällen förlorade Cleveland i den elfte inningen.
Det är den sortens stad James lämnade. En före detta stålstad, där den allra första bensindrivna bilen stannade vid det allra första trafikljuset, en stad som är fylld till bredden med symboler för vad Amerika brukade vara. En stad vars idrottslag betyder allt och åstadkommer intet.
* * *
Tillbaka till Upper Deck. Miami förlorar matchen, hemmafördelen och sitt momentum. Spurs är för bra på för många punkter och vinner till slut hyfsat komfortabelt. Jag försöker förklara för mitt hockey- och baseballtokiga ressällskap vad som egentligen skiljer de här två lagen åt, varför delar av omvärlden ser på deras uppgörelse som en kamp mellan två olika filosofier. Mellan ont och gott. Det går inte särskilt bra.
Så Bosh och James valde bort de allra största pengarna för att få spela med sin kompis? För att vinna tillsammans? Och de har spelat en explosiv basket med farten som ett vapen mot storlek? I San Antonio har man gjort precis samma – beundransvärda – saker. Skillnaden är att de har hållit på längre och med i många fall atletiskt handikappade spelare (Boris Diaw och Matt Bonner, jag tittar åt ert håll).
Miami förlorar serien på samma eleganta, friktionsfria sätt som de segrat tidigare under våren. Senare ska Chris Bosh resonera kring hur den här säsongen varit mer arbete än tidigare, mer präglad av plikt och en rädsla för att förlora. Wade ska prata om sina knän och hur han förväntar sig komma tillbaka starkare i höst, Pat Riley ska prata om vikten att offra egna vinningar för att få vinna tillsammans, LeBron James ska inte prata så värst mycket alls. Det känns otroligt att trion ska splittras, snudd på otänkbart, men de här signalerna från lag och ledning borde ha väckt några aningar.
* * *
»Miami, for me, has been almost like college for other kids. These past four years helped raise me into who I am. I became a better player and a better man. I learned from a franchise that had been where I wanted to go. I will always think of Miami as my second home. Without the experiences I had there, I wouldn’t be able to do what I’m doing today.«
Så låter det nu när James kommer hem, i ett öppet brev på Sports Illustrateds hemsida. Han har haft kvar sitt hus i hemstaden Akron, där han och hans barn tillbringat somrarna medan han spelat i South Beach. Han har också, tydligen, behållit kärleken till det Cavaliers som han bar till en NBA-final, två konferensfinaler och lagets mest segerrika säsong någonsin.
I brevet förklarar han hur han kände inför vreden som sköljde över honom efter »The Decision« och ägaren Dan Gilberts uttalande om hans veka karaktär. Han berättar hur de möttes, pratade, skakade hand och lade allt bakom sig. Han vänder på perspektiven och sätter sig in i fansens ilska och besvikelse och visar att han vill vara mer än en basketspelare för alla unga som ser upp till honom. Han vill leda Cleveland. Den här sortens insikt är ovanlig bland vanliga människor och att finna den hos en idrottare, en stjärna av den här magnituden är…som att hitta guld i toaletten. Särskilt med tanke på hur lite av den insikten han visade upp för fyra år sedan. LeBron James har mognat och han har jobbat hårdare för att nå dit än vad vi någonsin kunnat tro.
* * *
Det är förstås väldigt lägligt att återvända när Cavaliers äntligen fått in en tänkande tränare som nu basar över ett gäng unga, stadigt växande spelare – däribland ett förstaval som antingen kommer bli en hyperintressant lagkamrat eller en värdefull bytesvara. James är smart och har med åren blivit bättre på att utnyttja den makt han har som störst och bäst i ligan. Han vet hur situationen ser ut i Cleveland, han vet vad Heat har planerat, han vet hur hans rörelser kommer påverka resten av de kontraktslösa spelarna den här sommaren.
Han vet också att det snart är dags för nya friska TV-pengar att sippra ner till honom. Sommaren 2016 kommer nya avtal att tecknas och som en följd räknar de flesta med att lönetaket höjs en bra bit, vilket i sig innebär att LeBrons teoretiska maxlön är högre då än den är nu. Kontraktet han kritade på i helgen går ut just den sommaren.
Å andra sidan är det först nu han kunnat ta sig ur sitt åtagande i Miami och forma sitt eget öde. Han hade lika gärna kunnat spela ut sitt kontrakt och låta Cavaliers ta ett steg till, ett steg närmare en status som contender och komma till ett dukat bord. Han skriver också i sitt brev att han inte lovar en titel direkt, »no way«. Han är smart, smart och ansvarstyngd och moraliskt medveten.
* * *
Vi kan vrida och vända på det här till säsongen börjar och längre därtill. Förmodligen är det de här frågorna som kommer diskuteras när han vinner sin nästa MVP, sitt nästa mästerskap och, framför allt, när han lägger av. Är han större än MJ? Än Kobe? Än Magic?Det är efter de måttstockarna han – och Cleveland – kommer att bedömas och det verkar vara så han vill ha det.
Just nu kan vi bara glädjas åt att världens bästa basketspelare har vuxit upp och blivit så stor att vi inte längre kan ringa in honom.