London N5 hyllar Highbury: Om Highbury del 2 -Arsenal Stadium
Mitt i området Highbury i norra London ligger sedan 1913 ett praktexemplar på skön arkitektur, art-deco, nirvana, nämligen Arsenal Stadium. Detta är arenans sista säsong och vi drar oss till minnes de 92 åren.
Det började en gång för länge sedan, då Arsenal FC hette Woolwich Arsenal och spelade fotboll söder om Themsen i området Woolwich. Området, som ligger i närheten av Docklands och Isle of Dogs, är idag hemmabas för Charlton Athletic, men befolkades då av ett vilt gäng från ammunitions- och vapenfabriken i Woolwich. Laget spelade på Manor Ground, en riktig lerpöl, som knappt var igenkännbar efter en match. Planen var oftast antingen dyngsur eller stenhård och motståndarna var genuint rädda att möta Gunners här, ty Gunners spelade tufft.
Gunners spelade tillsammans med resten av London-lagen i division 2 södra. Det var i huvudsak lag från norra och mellersta England som spelade vettig fotboll. En kontrast mot idag med andra ord. Så hsde det nog förblivit för Gunners om inte en man vid namn Henry Norris klivit in i bilden. Henry Norris blev Gunners välgörare.
Utan att vika ut för mycket kring Henry Norris, så skall direkt sägas att detta var en av fotbollshistoriens första och största industrimagnater. Var han ärlig? Inte alls. Var han omtyckt? Inte alls. Var han viktig? Ohyggligt. Norris var en arbetarklassens man. Han hade arbetat sig upp i Charles Dickens England sotig från fötter till adamsäpple och etablerat sig i byggnadsbranschen, där han gjort sig en smärre förmögenhet. Norris använde sig av sina pengar för att ta sig framåt i affärs och sportlivet. Han investerade inledningsvis i fotbollslaget Fulham och intresserade sig sedan för Woolwich Arsenal. Han sökte en möjlighet att slå ihop lagen och spela matcherna på Craven Cottage. Vi är hemskt tacksamma att så inte blev fallet. Då hade vi ju haft Chelsea till grannar. Men Norris ville ändå fortsätta sin satsning på fotbollen och blev tvungen att välja klubb. Då Gunners från 1905 till 1912 låg i första divisionen och Fulham inte, var valet enkelt. Gunners fick en ny visionär och livlina. Vem vet, han kanske ringde en vän också?
Visionären Norris såg en potential i klubben, men intäkterna söder om staden var skrala. Det var inte mycket folk på Manor Ground, det var svårt att ta sig till området och Woolwich var inte direkt känt som ett tillhåll för storfräsare. Sedan var Manor Ground rena kvicksanden under höstperioden. Kladdigt, gropigt. Planen var mer lämpad att köra finska rallyt eller Novemberkåsan på. Ergo; För att få öka på klubbens ekonomi och bibehålla klubben fanns bara ett alternatvi. Att flytta.
Blev det liv kring denna flytten? Snöar det på vintern? Har påven en lustig hatt? Norris ringde mycket riktigt en vän, kollegan Hall i Woolwich klubbledning och herrarna drog upp fyra riktlinjer för etableringen av Gunners nya arena i London.
• Stadion skall ligga i centrala London
• Det skall vara tätbefolkat
• Det skall vara lätttillgängligt med kommunala transporter
• Inte för nära något annan klubb.
Först tog man sig till Battersea och Harringay, men lade dessa planer på is rätt omgående. En ny efterforskning tog fart och nu fick man nys om ett område norr om floden i Highbury. Området låg mitt i Highbury och var en större gräsyta, som ägdes av St John’s College of Divinity. Området var använt av skolan för fotboll, cricket och tennis, men var en duglig gräsyta och det bästa av allt, man kunde hyra den av St John's College. Nu kunde Woolwich flytta.
Men säg den lycka som varar för evigt. Självfallet ville olika instanser ha flera ord med i leken. Mest högljudda var Tottenham och Clapton Orient, som båda hade sina arenor i norra London. Fanns det plats för en till? Tottenham sura som vanligt. Nu börjar rivaliteten. Men det Tottenham inte förstod eller har förstått är att med Gunners flytt till norra London, så förvandlas hela området till en blomstrande stadsdel. Om inte Gunners anlänt, så hade Norra London blivit Londons Soweto.
Islingtons kommunhus klagade också. Man såg problem, nedsmutsning, högt ljud och en massa otrevligheter som kom med byggnationen. Man klagade hos FA, som utredde det hela. Ett långt möte ägde rum, där Henry Norris på sedvanligt manér manipulerade mötesdeltagarna och presenterade det framtida Highbury med blomstrande intäkter för lokalinvånarna, ökade affärsinkomster och bättre marknadsföring. FA och Islingtons kommunhus föll tillföga och Norris kunde planera byggnationen. 20 000 Pund betalades till St John's College för en 21årig hyra. Woolwich Arsenal flyttade norröver och men "Woolwich" fans kvar i lagets namn resten av säsongen för att senare kort och gott bli Arsenal.
En liten smolk i glädjebägaren uppstod 1912/1913, Gunners sista säsong på Manor Ground. Med endast tre segrar och 12 oavgjorda matcher på 40-talet spelade matcher, så tog man med 18 poäng ett fantastiskt rekord för första divisionen. Laget blev utspelat efter noter och flyttades ned i andra divisionen. Häpp. Lagom till ny arena, så spelade alltså representationslaget i andra divisionen. Men Norris skulle fixa till det efter kriget, det är dock en annan historia.
Archibald Leitch hette byggherren, som gavs uppdraget att designa Arsenal Stadium i Highbury. Denne herre, född 1869 i Skottland och för övrigt namne med Cary Grant(som hette Archibald Leach innan han tog sitt artistnamn), var välrenommerad inom stadiumbyggnation och ligger bakom både Ibrox, Anfield Road, Hillsborough och Stamford Bridge. Hans areanor såg ungefär likadana ut.
En "main stand" med stor huvudläktare och så tre öppna läkare, där det kunde bli rejält blött när det regnade. Huvudläktaren var ett magnifikt bygge som bestod av 7 stycken byggsektioner, som vardera hade en bokstav på sig, så att det till slut blev "ARSENAL". vackert.
Norris lade sig ofta i och skrämde upp Leitch så till den milda grad att arenan blev färdig på rekordtid. Norris investerade över 150 000 pund i den nya arenan, som lagom till säsongen 1913/1914 stod färdig för invigning. 24 April 1913 hade man spelat 1-1 mot Middlesbrough i den sista matchen på Manor Ground. 5 månader senare, den 6 September 1913 sprang det rödklädda laget Woolwich Arsenal ut mot Leicester Fosse. Det var soligt och varmt. Det var packat på läktaren. Över 20 000 hade tagit sig till invigningen.
Arsenal 1913/14 var inte mycket att hänga i granen. 18 poäng i första divisionen var en katastrof, men man ville tillbaka till toppen. Managern George Morrell hade dock inte mycket att jobba med då Norris primärt investerat i arenan inledningsvis.
Det blev en underhållande match där Thomas Benfield i Leicester Fosse blir historisk målskytt med att ge Leicester ledningen. Men Gunners kvitterade och George Jobey får gå till historien som klubbens allra första målskytt på nya arenan.
Jobey är värd en egen liten historia. Han var bara i klubben i ett år och hade värvats från Newcastle. På sin brokiga vandirng som spelare och tränare, så gjorde han sig mest känd som karismatisk tränare i Wolves och Derby och använde sig mycket av Norris-metoder för att ta sig framåt i ligorna. Men hyfsat lyckosam. Var även i Mansfield under 50-talet. Jobey blev dock skadad mot slutet av första matchen på Highbury och då Arsenal Stadium var långt ifrån färdigbyggd, så forslades Jobey ut från plan i en liten kärra, som man körde mjölk i och iväg till mjölkkillens hus en bit bort för vårt. Mjölkkillen var walesare och kallades således för Lewis the Milk. Intressant massageinstitut. Milk and massage.
Gunners vann till slut matchen. Devine slog in en straff och laget vann med 2-1. Första matchen och första segern. Arsenal var på väg. Ett gott omen.
Ett sämre omen är första förlusten, som var mot Bury i andra hemmamatchen. Bury? Varför det? Jo, systrarna Neville kommer från Bury. Därför.
Första säsongen på Highbury slutade med en tredjeplats. Vi gick inte upp en division, men var med i toppen av tvåan och skulle så fortsätta ända till Norris kupp 1919 förde upp oss där vi skulle vara och har så förblivit.
Efter Leitch inledande bygge, så har arenan vid flera tillfällen modifierats ytterligare. 1932 satte sig arkitekterna Ferrie och Binnie och ritade upp West Stand med den ära. En vacker fasad kom till i ArtDecostil. ArtDeco var en slags modernistisk arkitekturstil influerad av romansk och grekisk arkitektur, fast i modernt snitt. 1935 byggde man om "Main Stand", som vetter mot Avenell Road. Även den i vacker röd och vit artdeco stil. Samtidigt satte man tak på norra och södra sidan och efter kriget kom klockan upp på södra sidan och kallas numera för Clock End.
Den sista byggnationen kom under 90-talet, då GordonTaylor-manifestet påbjöd sittplats på alla engelska arenor efter Hillsboroughkatastrogen i April 1989. Nu revs North Bank 1992 för att byggas upp igen och invigas något år senare. South End fick sittplatser.
Dagens Highbury tar 38 500 platser(12,500 på North Bank, 11,000 på West Stand, 9,000 på East Stand and 6,000 på Clock End. ). Arenan är 101x76 meter lång och uppvärmd året om. Arenan är sedd som förhållandevis liten, men är skött av en mästare. Steve Braddock har vunnit flera utmärkelser som bäste planskötare genom åren. Det finns två jumbotroner och man kliver bäst in på arenan antingen från Gillespie Road(där tunnelbanestationen finns), Avenell Road eller från Highbury Hill(West Stand).
Publikrekordet lyder från 9 Mars 1935, då 73295 personer trycktes ihop på arenan.
Det var seriefinal mellan Arsenal och Sunderland. Gunners vann ligan det året 1934/35 och Sunderland vann året efter. 73295 personer. Skapligt.
Detta mina damer och herrar är Arsenal Stadium. Vackert placerad i stadsdelen Highbury i norra London. Väl värt ett besök och som av en händelse så skall undertecknad se Arsenal-Sunderland i November. Så pass.
