Det stör mig
Krysset mot Brentford markerade en åttonde raka bortamatch utan vinst. Jag vet inte själv, men någon gång måste vi ställa oss frågan: Vad är det som inte fungerar?
Jag, som såg gårdagens match mot Brentford, pendlar mellan två känslomässiga lägen när jag tänker tillbaka på den: att det var 90 tråkiga minuter och att det var 90 bortslösade sådana.
Visst, dåliga Chelseainsatser har vi varit med om förr – de är ju, vare sig man vill eller inte, faktiskt del av paketet som kommer med att vara supporter – men jag slogs mer än något annat av hur lite det fanns att hänga upp insatsen på. Oftast är det någon spelare som står ut, något spännande att peka på, något som gjorde insatsen värd att diskutera.
Könlös
Failing that är laget ibland så uselt att man i alla fall kan prata om det; ”Idag var det så dåligt att man blir galen” kan man konstatera, och vi kan alla enas i hur jobbigt det är att se vårt Chelsea vara så dåliga, vi kan ranta av oss i olika facebooktrådar, prata om att samtliga – tränare, spelare, ledare - måste SKÄRPA SIG, och få ur oss lite uppdämda aggressioner och sedan gå vidare med våra liv.
Men den här insatsen gav inte ens möjlighet till det; den var för bra för det, en 2-plus-insats, en insats som inte går att totalsåga men där det samtidigt fanns ganska lite att vara glad över. Det är en insats man skulle glömma om den inte stod med i scheman, som absolut INGEN kommer komma ihåg om ett år, som de som var där kanske redan har glömt.
Oroande
Och sådana matcher oroar mig nästan mer än de riktigt dåliga, för de tyder på en slapphet i laget, en bekvämlighet, en känsla av att man inte behöver anstränga sig särskilt mycket, ”Jag har ju min plats i laget ändå”, och så valsar alla vidare, utan att skärpa sig men utan att någon är särskilt nöjd heller.
Är vi usla finns i alla fall en game plan.
Alla är tydliga med vad som hänt och förväntar sig – av sig själva och andra – att något förändras till nästa gång. Den här insatsen riskerar att bara flyta förbi, utan krav på förändring eller skärpning.
Sans
Samtidigt; vinsten mot Tottenham i torsdags var ju fantastisk(jag borde egentligen skrivit en text om den också, så att det inte bara blir klag här, men det blev helt enkelt inte av), vi stod verkligen upp där, visade vad vi kan - och kammade hem en välförtjänt vinst mot vår kanske värsta rival.
Nicolas Jackson var också tillbaka igår och bidrog med frisk löpenergi – han rörde sig mer i den ledden på några minuter än Cristopher Nkunku lyckades med på en hel halvlek – och det var härligt att se, kanske nödvändigt, jag tror att han fortfarande har mycket att ge det här laget.
Dessutom är fjärdeplatsen alltjämt vår - och jag kommer definitivt vara nöjd om vi är kvar där när säsongen summeras om en och en halv månad.
Det finns alltså många anledningar att vara nöjd. Och det är jag på många sätt.
Men gårdagens insats var inte tillräckligt bra, och mer än något annat går det inte, för mig, att sätta ord på vad som inte var tillräckligt bra.
Det stör mig.
Visst, dåliga Chelseainsatser har vi varit med om förr – de är ju, vare sig man vill eller inte, faktiskt del av paketet som kommer med att vara supporter – men jag slogs mer än något annat av hur lite det fanns att hänga upp insatsen på. Oftast är det någon spelare som står ut, något spännande att peka på, något som gjorde insatsen värd att diskutera.
Könlös
Failing that är laget ibland så uselt att man i alla fall kan prata om det; ”Idag var det så dåligt att man blir galen” kan man konstatera, och vi kan alla enas i hur jobbigt det är att se vårt Chelsea vara så dåliga, vi kan ranta av oss i olika facebooktrådar, prata om att samtliga – tränare, spelare, ledare - måste SKÄRPA SIG, och få ur oss lite uppdämda aggressioner och sedan gå vidare med våra liv.
Men den här insatsen gav inte ens möjlighet till det; den var för bra för det, en 2-plus-insats, en insats som inte går att totalsåga men där det samtidigt fanns ganska lite att vara glad över. Det är en insats man skulle glömma om den inte stod med i scheman, som absolut INGEN kommer komma ihåg om ett år, som de som var där kanske redan har glömt.
Oroande
Och sådana matcher oroar mig nästan mer än de riktigt dåliga, för de tyder på en slapphet i laget, en bekvämlighet, en känsla av att man inte behöver anstränga sig särskilt mycket, ”Jag har ju min plats i laget ändå”, och så valsar alla vidare, utan att skärpa sig men utan att någon är särskilt nöjd heller.
Är vi usla finns i alla fall en game plan.
Alla är tydliga med vad som hänt och förväntar sig – av sig själva och andra – att något förändras till nästa gång. Den här insatsen riskerar att bara flyta förbi, utan krav på förändring eller skärpning.
Sans
Samtidigt; vinsten mot Tottenham i torsdags var ju fantastisk(jag borde egentligen skrivit en text om den också, så att det inte bara blir klag här, men det blev helt enkelt inte av), vi stod verkligen upp där, visade vad vi kan - och kammade hem en välförtjänt vinst mot vår kanske värsta rival.
Nicolas Jackson var också tillbaka igår och bidrog med frisk löpenergi – han rörde sig mer i den ledden på några minuter än Cristopher Nkunku lyckades med på en hel halvlek – och det var härligt att se, kanske nödvändigt, jag tror att han fortfarande har mycket att ge det här laget.
Dessutom är fjärdeplatsen alltjämt vår - och jag kommer definitivt vara nöjd om vi är kvar där när säsongen summeras om en och en halv månad.
Det finns alltså många anledningar att vara nöjd. Och det är jag på många sätt.
Men gårdagens insats var inte tillräckligt bra, och mer än något annat går det inte, för mig, att sätta ord på vad som inte var tillräckligt bra.
Det stör mig.
Andreas Linder 2025-04-07 15:05:00
