Krönika: Två poäng på tre matcher !
Reserapport från en tiodagarsresa till Luton och Wolverhampton.
Krönika från två vargar som inte hade lyckan med sig.
Den välkände forumskribenten Per_P berättar...
Rikard Widell och jag reste glada i hågen direkt med Ryan Air från Västerås till Luton med planen att kamma hem nio välbehövliga poäng i jakten på promotion. Nu har ju både Rikard och jag följt Wolves sedan 70-talet, så vi borde verkligen veta bättre. Det finns inget som heter lätta matcher när det gäller vargarna. Ju sämre motstånd på papperet desto närmare är fiaskot. Det kanske var ett omen när taxichaffisen upplyste oss om att vi valt det i hans ögon sämsta hotellet i hela Luton. Nu var det ändå inte så dåligt, alternativt har Luton fantastiska hotell.
Kenilworth Road mot Luton, 1 - 1
När vi gjorde oss redo för match mörknade molnen och regnet började strila, alldeles som om någon däruppe minsann ville påminna oss om att det här inte skulle bli lätt. Biljetterna skulle komma med kurir från London Wolves. Rikard är medlem där och hade lyckats boka upp dyrgriparna i förväg. Arenan, Kenilworth Road, fyller 100 år i år, och utifrån sett såg den ut som om den inte hade ändrats ett dugg sedan dess.
Man upptäckte den knappast förrän man var framme vid den, mitt i ett bostadsområde med halvförfallna kåkar. Men innanför murarna var den helt okej, men väldigt liten jämfört med Molineux. Till och med planen såg liten ut. Nu hade Dave och Peter från London tydligen fått förhinder så vi stod i det strilande regnet i en halvtimme innan de dök upp, och Rikard hade dessutom missat att ta det för England så nödvändiga paraplyet med. När vi sedan äntligen kom in så var programmen slut. Väl inne på läktaren märktes det genast att det här inte var några duvungar till supportrar, utan snarare eliten band engelska bortasupportrar. Man var samtränade i sångerna och ljudnivån var öronbedövande. Lutonfansen på läktaren intill var inte sena att ta upp kampen, men med tanke på att det bara var 800 Wolvesfans på den lilla arenan som bara rymmer 10 000, så tycker jag att vi vann den matchen.
"There is only one Kenny Miller”
Kenny Miller fick ett fantastiskt mottagande efter sin lyckade landslagstripp med tre mål på två matcher, och när han fick gå av efter sin mindre lyckade insats sjöng man ”There is only one Kenny Miller”. Att han kände av höften märktes ganska snart, och han fick lov att byta redan efter 30 minuter. Annars började Wolves bra med fint spel av mittfältet med Kennedy, Ricketts och Anderton i form. Men efter Corts tidiga ledningsmål var det slut på det roliga. Luton tog mer och mer över, och vann närkamperna mot de fysiskt svagare Wolvesspelarna. Oakes fick mycket att göra och Luton hade en nick i ribban. Ändå borde Cort gjort 2 – 0 precis före halvtidsvilan när han var igenom ensam med målvakten.
Under andra halvleken blev det mer och mer uppenbart att Luton skulle kvittera, och till slut fick de också sitt välförtjänta mål. Men både Lescott och Gyepes var bra i försvaret. Naylor hade däremot en av sina dåliga dagar. En annan som inte lyckades med någonting var Seol. I slutet av matchen tog Wolves över igen och målvakten gjorde en reflexräddning till hörna på Olofinjanas skott.
Någon som hört talas om Andrew Flintoff och The Ashes?
Vi spenderade tre dagar i Luton och London. Den stora sporthändelsen för gemene man var inte Luton – Wolves vilket man kunnat tro, och inte ens fotboll. Alla TV-kanaler, tidningar, och pubsnacket handlade istället om The Ashes. Vad det är för något vet jag inte ens denna dag, men det handlar i alla fall om cricket mellan England och Australien. Andrew ”Freddie” Flintoff är tydligen stjärnan i det engelska laget som vann för första gången på sexton år. Men reglerna är obegripliga för oss svenskar.
Redan på söndagen började vi längta till Wolverhampton, men eftersom vi skulle vara däruppe till måndagen efter så hade vi bokat hotell från tisdagen. En bättre planering hade nog varit hemmamatcher följt av en bortamatch i London, då hade man nog fått nog. För det finns ju i ärlighetens namn inte så mycket annat än klubbshopen och pubarna i Wolverhampton att besöka. Jo förresten vi var till ett museum, Black Country Living Museum, som låg mellan Tipton och Dudley, som var väl värt ett besök. Visste ni förresten att man bara i Wolverhampton hade fyra biltillverkare i början på förra seklet, bl.a Sunbeam. Till flygmuséet i Cosford fick jag åka själv eftersom gamla flygplan inte är något som direkt triggar Rikard. Jag däremot, som byggde modellflygplan i skala 1:72 som barn, trivdes som fisken i vattnet bland alla gamla stridsflygplan från andra världskriget.
Man ska helst inte leka med gamla vargar !
Så var det tisdag kväll och match mot Millwall. Vi satt högt upp på Billy Wright övre sektion. Matchen började precis som i Luton med övertygande spel från Wolves sida. Och med ett nytt tidigt mål av Cort såg det ut som det här skulle bli den lätta segern vi och hemmafansen törstade efter. Men som en blixt från klar himmel kom då ett kanonskott rakt upp i krysset bakom Oakes. Vem som avlossade det skottet ? Jodå, vår gamle ungdomsspelare Jermaine Wright. Finns det något lämpligare ställe att göra sitt livs mål på än Molineux för en gammal Wolves-reject ?
Efter målet var det tydligt att det hade kommit grus i maskineriet för Wolves. Colin Lee, som fick sparken innan Dave Jones tog över i Wolves, visste precis hur han skulle formera laget. Med en hög backlinje och fem man på mitten lyckades han få matchen dit han ville. Ett gytter av spelare på mitten av planen där sällan mer än två passningar hittade rätt adress. Och Millwall var inte alls ofarliga framåt heller. Det var väldigt nära att Barry Hayles fått tag i bollen när Gyepes drällde med bollen. Cameron och Ndah kom in och då såg det ut som om Wolves äntligen fick ordning på spelet. Men var det för sent att hinna göra målet alla väntade på ? Nej, för sent att göra mål var det inte, men målet kom i fel ände av planen. Efter en utmärkt chans där Cameron tyvärr sköt rakt på målvakten, kom ett långt uppspel som Gyepes inte lyckades rensa undan utan Barry Hayles slank förbi. Och Oakes gjorde sitt enda misstag under våra tre matcher när han hamnade på halvdistans utan möjlighet att avvärja en snygg lobb från den rutinerade Millwallforwarden. ”Shocking result” sammanfattade vår närmaste läktargranne, och vi kunde bara hålla med.
Leicester, vår sista chans
Nu började vi bli desperata. Här har man offrat semesterdagar och pengar, inte minst klubbshopen fick sin beskärda del, och så blir det bara pannkaka av fotbollen. Vi hann med att bli stammisar på puben Tap & Spile, och våra nya vänner Woody och Chris försäkrade att så dåligt som mot Millwall spelar inte Wolves två gånger i rad. Nu skulle det bli seger ! Det började bra. Jag mötte den evigt leende Vio Ganea som gick till arenan och som skrev autografer till de få som var ute så tidigt.
Tyvärr så hade jag inte något lämpligt med att skriva på (fast efteråt kom jag på att han kunde ju fått skriva på min Wolveströja). Men en bra bild fick jag i alla fall (hoppas jag). Sedan försökte jag ta mig in med kameran på arenan men en nitisk vakt påpekade att kameror inte var tillåtna. Det hjälpte inte att jag påpekade att jag var utsänd av den välkända svenska tidningen Bulls Eye (var finns presskorten ?), så jag var tvungen att lämna kameran hos Woody som jobbar i klubbshopen matchdagar.
Matchen började i ett rasande tempo, och det kunde mycket väl blivit 1 – 0 redan innan Rikard, som gått en pubrunda redan före matchen, hunnit inta sin plats. Men Leicester kom snart in i matchen med ett tätt försvarsspel, och anfallsduon Cort/Clarke samspelade lika dåligt (= obefintligt) som i matchen mot Millwall. Därför blev det ett stort jubel när Vio Ganea byttes in i andra halvlek. Och det dröjde inte länge förrän han fick chansen att avgöra matchen efter en genialisk framspelning av Kennedy. Men det här var en sådan dag då marginalerna inte var på vår sida, och bollen gick strax utanför stolpen, visserligen från dålig vinkel.
En annan frisk fläkt som kom in var Mark Davies. Han har både bra bollkänsla, snabbhet, och en tro på sig själv som gör att han gärna försöker gå framåt. Hoppas att han fortsätter att utvecklas. Då har vi verkligen en guldklimp som vi kommer att få höra mycket om framöver. Annars var uppspelen och inläggen överlag mycket bättre än mot Millwall, och den som stod för en positiv överraskning var Naylor, som verkligen ryckt upp sig efter två mindre bra framträdanden. Det var också väldigt bra försvarsspel. Jag kan bara erinra mig ett par halvchanser från Leicesters sida.
Sammanfattning
Av de förväntade sju poängen (två hemmasegrar och en oavgjord mot Luton) så blev det inte mer än två. Och ska man döma av de här matcherna så får nog Wolves svårt att gå upp, i varje fall om Miller blir skadad. Han verkar betyda oerhört mycket för anfallsspelet, även om han inte haft någon lycka med sig i avsluten. Men alternativet till Miller är i varje fall inte Clarke att döma av det vi såg. Fast Ganea är fortfarande en bra bit från toppformen. Kanske man skulle testa med Ndah eller varför inte Mark Davies på topp de gånger Miller inte spelar.
Förutom fotbollen blev resan en succé. Det är roligt att lära känna ett land som är så olikt Sverige, men där man ändå förstår språket. Man kan läsa dagstidningar, se på TV, besöka muséer , utställningar och annat med behållning, och inte minst diskutera fotbollen ingående med de bofasta. Vi bodde denna gång på The Fox Hotel inte långt från centrum. Eftersom jag har en del problem med mina fotleder så passade det väldigt bra. Det blir ju några turer in till centrum varje dag.
Om hälsan och ekonomin tillåter tror jag både jag och Rikard återfinns på Molineux redan i april. Bättre lycka då !