Halvtidssnack
Halvvägs in i säsongen och jag kan konstatera att det var klart roligare att skriva krönika förr då det i dagsläget inte finns så mycket att vara missnöjd med, vid en första anblick. Det vill säga en hel del eftersom vi spurs-fans sägs vara av den kräsna/missnöjda/bittra sorten.
Just eftersom det direkt inte förefaller att finnas några större fel i dagsläget, så blir det inte bara förskräckligt tråkigt att skriva en krönika om dagens Tottenham, det blir dessutom helt fantastiskt svårt.
Drömmen lever vidare
Om vi Spurs fans är ense om något så är det drömmen om europacupspel. Givetvis hägrar möjligheten att få se laget i Sverige, och därmed chansen att få se en Spurs-vinst. Där utöver finns möjligheten att få mäta sig med några av dom bättre lagen i Europa, även om laget inte skulle nå Champions League. I Champions League så finns ju möjligheten till dom stora pengarna, samt den potentiella förmågan att värva stjärnspelare. Det sägs ju att stora spelare inte vill gå till lag som inte spelar i Champions League. Jag låter det vara osagt, då jag inte ens tror att Champions League räcker. Kommer Chelsea klara av att knyta till sig spelare från AC Milan? Barcelona? Nej. Det skulle i så fall vara om dom är gamla, överbetalda, bänkade, Costacurta eller varför inte Crespo.
Det är inte konstigt att Tottenhams fans har fått för sig att spel ute i Europa är viktigt, klubben förmedlar samma budskap genom både tränare och klubbledare. Jag tror att förväntningarna på europacupspel är uppblåsta. Sist vi var där, 1999, så åkte vi ut mot Kaiserslautern. Inför den säsongen var det inte precis så att vi värvade ett klasslag helt plötsligt, med våra kommande europacup-meriter. Det deltagandet i UEFA-cupen slutade med sorti borta mot Kaiserslautern där inte ens Jörgen Pettersson platsade (inhopp i andra halvlek), i en match där Tottenham hade avancerat om laget bara hade hållit nollan.
Så är det ju med cupspel. Att ett lag är med i en cup vid ett visst datum innebär inte att laget är med två veckor senare. Det var något som David Moyes fick uppleva. All heder åt Everton, dom värvade inte ihjäl sig, säkert helt medvetna om att det finns en dag efter Champions League-spel. Därför står dom inte med fem värvade superstjärnor som vill lämna klubben efter ett par månader eftersom dom inte får spela i Europa.
Förhoppningsvis förhåller sig Tottenham till spel i Europa såsom att det är en bonus, där det finns stora möjligheter, men att verksamheten inte ska styras av Europacupspelet. Varför jagar då klubben höga placeringar? Jag tror inte det är svårare än att en fjärde plats är bättre än en åttonde plats.
Stark trupp kämpar om topplatserna i ligan
Dagens Tottenham ser på papperet ut att ha alla resurser att nå sina mål. Det finns pengar i kassan, och klubben (eller företaget) går med vinst varje år. Det finns i dagsläget en bred trupp, om än något ojämn. Vi har sju spelare som konkurrerar om två centrala mittfältsplatser. På vänsterbacksplatsen har vi å andra sidan inget egentligt alternativ till Lee Young-pyo. Alternativen består av att flytta en högerback till vänsterkanten, eller att flytta upp Marcel McKie från reservlaget. Han är dock oprövad och ung, så det föregående alternativet är mer troligt.
Det är inte fel att jämföra sitt lags trupp, med dom trupper som andra lag i samma liga har. Ofta ger det en ganska god indikation på hur laget kommer att sluta i tabellen. Givetvis måste det alltid finnas utrymme för skrällar och floppar, men för det mesta känns det som en klart acceptabel metod att sia om framtiden med. Vid en jämförelse med Spurs konkurrenter om plats 4-7 i ligan, så är Spurs spelare bättre än samtliga på ungefär fem-sex platser. På så vis ser det mycket bra ut.
Den nuvarande formen är bra. En förlust var sjätte match, ungefär, ger sex förluster under en hel säsong. Med maximalt sex förluster så är man garanterat med i striden om platser till Champions League, baserat på tidigare säsonger i Premier League. En rejäl formsvacka kan ställa till det för Spurs. Att klara sig utan att dra på sig inte fler än tre ytterligare förluster under den andra halvan av Premier League är mycket svårt och skulle onekligen vara en bedrift.
12 – det magiska numret
Det finns inte så mycket som talar för formsvackor under tränare Martin Jol, och det kan styrkas med olika statistiska skönhetssminkningar, men bland annat kan man konstatera att Tottenham efter 19 matcher den förra säsongen hade ådragit sig sju förluster. Jol har överhuvudtaget ett klart godkänt facit så här långt, och framtiden ser ganska ljus ut. Förra säsongen missade vi spel i UEFA-cupen bland annat på grund av den förlusten vi ådrog oss borta mot Middlesbrough. När den säsongen var slut så hade Tottenham förlorat 14 matcher. Klarar man sig med färre än 12 förluster, så leder det oftast till spel i UEFA-cupen, om man går igenom sluttabeller från tidigare år. Det har Spurs alla chanser att klara av. Kommer vi förlora ytterligare nio matcher av dom kommande 19? Inte ens i närheten.
Det finns ändå anledning att oroa sig över ett par saker. Frågan är hur genomtänkt det är med exempelvis det stora antalet spelare som slåss om speltid på innermittfältet. Truppen verkar inte alls väl disponerad, och jag får ibland känslan av att Jol frossar en aning. Han kom från lilla RKC Walwijk där han gjorde ett bra jobb med små resurser. Bland annat blev han erbjuden kontrakt som assisterande tränare i Manchester United, och dessutom belönades han två år i rad med utmärkelsen ”årets coach” i Holland, utsedd av det holländska tränarkollegiet i ligan. Han kom alltså till ett välmående Tottenham som hade pengar att spendera på spelare, och frågan är om inte Jol har tappat proportionerna en aning. Samtidigt är Martin Jol inte ensam ansvarig för värvningarna av spelare men han har nog en hel del att säga till om när det kommer till detta, och måste ses som klart delansvarig.
Det jag skulle vilja se var att Tottenham liksom skapade en ”budget” när det gäller antal spelare i truppen. Dels blir det en utmaning för ledarstaben att klara sitt mål med en viss begränsning i truppen, men framförallt så kan man på så sätt skapa ett behov att lyfta egna talanger upp i a-laget. Om det inte finns tillräckligt bra talanger som är redo för spel i a-laget, ja då är klubben heller inte redo för spel på en högre nivå. Som exempel kan nämnas Lee Barnard som har en hysterisk målform i b-laget. Frågan är om han någonsin kommer få spela i a-laget på allvar, eller om han blir en ny Peter Crouch. Jag ser hans möjligheter som mycket små. Defoe, Keane, Mido och Rasiak går allihopa före och det är inte fel. Problemet är bara att det är för många spelare.
Det är som om jag skulle köpa en fin Mercedes att ha som extra-bil ifall den Mercedesen jag hade sedan tidigare skulle gå sönder. Men bilar som inte körs mår inte bra, det vet till och med körkortslöse jag.
Om Jol använde sig av ett rotationssystem så skulle det kännas bättre, men det gör han inte. Spelarna kommer rosta, och batterierna laddas ur. Vi Spurs-fans ska ha klart för oss att vi har en bättre truppstatus än dom flesta andra lagen i ligan, sett till kvalitet. Dom som slår oss på fingrarna idag är Chelsea. Självaste Manchester United har inte samma överflöd av spelare – och dom har klarat sig bra utan det, genom alla år. Tottenham borde kunna klara sig också. Det är ju även en ekonomisk fråga, att inte ha spelare som får betalt fast dom inte spelar. Så för att hålla koll på en god ekonomi så vore det bra med begränsningar i truppen även av det skälet. Leeds hade också god ekonomi en gång i tiden.
Förhoppningsvis så kommer en del spelare lämna oss i januari. Dom spelarna jag tror/hoppas lämnar oss är:
Sean Davis – har stor kapacitet, men inte i ett reservlag.
Michael Brown – Förhoppningsvis går han tillbaka till Sheffield United och bättrar deras chanser till avancemang till Premier League.
Johnnie Jackson – Han måste ha världens längsta kontrakt. Att ingen köper honom klarar sitt tydliga språk. Jag tror ingen kommer köpa honom nu heller, utan det som väntar är säkerligen ett utgånget kontrakt och fribrev.
Pedro Mendes – Jol verkar oförmögen att peta Michael Carrick, eller ens rotera spelarna i hans roll. Därför måste Mendes vidare, av samma skäl som Davis.
Gregorz Rasiak – Värvningen av polacken är ett mysterium från första början, och hans framtid känns ytterst oklar just på grund av detta. Blir det en superkort karriär i Spurs?
Naybet – Har lite mer fotboll i dom gamla benen, men inte i England där spelet är för snabb. Drömvärvning för Malmö FF.
Steven Kelly – Alldeles för duktig för att sitta på bänken. Hans enda chans verkar vara en allvarlig skada på Paul Stalteri för att få speltid.
På värvningsfronten har jag inga förhoppningar, jag vet inte vad alls vad som väntar oss. Förstärka innermittfältet ytterligare med Kevin Nolan, Joey Barton och Steven Davis? Jag hoppas snarare på en vänsterback, en vänsterytter och en stor bollmottagare till anfallare.
Bristande anfallsspel
Slutligen finns det ytterligare ett orosmoment, och det anser jag vara anfallsspelet. Det skapas alldeles för få heta målchanser, och jag vet inte vad det kommer sig. Kanske har jag för stora krav? Hur många riktigt heta chanser skapar ett lag per match egentligen? Men det problem som jag ser, handlar inte om att våra anfallare inte skulle bara tillräckligt bra. Dom är hur bra som helst, men vårat spel skapar dom inga chanser. Var är inpetningarna från fem meter? Var är frilägena?
Skapar man inga frilägen kan det ofta handla om att motståndarlaget har sin backlinje långt ner på egen planhalva. Det finns liksom ingen yta att skapa frilägen på. Det borde ändå gå, genom rörlighet i djupled, att öppna upp bakom backlinjen så att anfallarna får lite utrymme där. Samtidigt är jag övertygad om att Jol ser det jag ser, och att han försöker göra något åt det. Enklast uttryckt så skulle jag efterlysa lite kontringsfotboll. Backa hem med laget, och spela på kontringar. Det är så många topplag som gör det, så det ska vi inte skämmas för.
Ljus framtid
Avslutningsvis kan jag konstatera att försvarsspelet ser mycket bra ut, och att Tottenham har en bra grund att bygga på, för att bli ännu bättre. Spelare som kommer betyda massor för oss är Michael Carrick som är en playmaker av rang. Routledge och Lennon ger oss en intressant högerkant för många år framöver. Davids är en lysande pådrivare och King får mig att glömma bort allt vad Sol Campbell innebär. Mido har all kapacitet att bli en mycket lyckad spelare i engelska ligan, och Defoe och Keane har förmågan att avgöra matcher. Det känns helt klart bra att hålla på Spurs i dagsläget, trots några få orosmoln.
Framförallt upplyftande är att dagens Spurs är ett lag fyllt av spelare som vill ta ansvar, och vill vinna. Att vilja vara matchvinnare är inte egoistiskt, det är den största uppoffringen i form av ansvarstagande en spelare kan göra.
Innan jag önskar gott nytt år, så tänkte jag också avge ett nyårslöfte: 2006 spelar Spurs i någon av dom europeiska cuperna.
Gott nytt 2006!
