Inför Wolves-Plymouth (FA Cup Rond 3)
FA cupen startar och Wolves jagar sin femte cuptitel.
Jag har skrivit om Plymouth bara för en vecka sedan eftersom vi mötte dem i ligan då, och jag tänker inte rabbla om allt det. Istället koncentrerar jag mig på FA cupen och Wolves öden i denna anrika cup.
Wolves har vunnit FA cupen fyra gånger.
=======
Första gången var 1893, då Wolves vann finalen mot Everton med 1-0, mål av Harry Allen. Allen var en centerhalv (ungefär mittback), med en stenhård och kompromisslös spelstil. Jobbade som kolarbetare och dog redan 29 år gammal. Han spelade fem landskamper för England mellan 1888 och 1890. Finalen spelades i Manchester, och det var första gången den gick utanför London.
Everton var skyhöga favoriter men Wolves fightade ner dem och vann rättvist, matchens lirare var högeryttern Dick Topham. Segermålet gjorde lagkapten Harry Allen med ett långskott efter en timme spel. När spelarna anlände tillbaka till Wolverhampton bars de alla till Victoria Hotel där man höll en stor fest. En gata i Wolverhampton namngavs till Wanderers Avenue och husen fick namn efter varje spelare, namnskyltarna sitter kvar än idag för den som vill se.
=======
Andra gången var 1908. Även där var motståndarna favoriter. Newcastle var regerande ligamästare och hade många landslagsmän i laget. Wolves spelade inte ens i högsta serien, men lagkapten Reverend (Pastor) Kenneth Hunt gick ut kaxigt och sa att Wolves skulle brotta ner finlirarna. Finalen spelades på Crystal Palace i London och Wolves vann med 3-1 efter att ha ställt upp med en köttmur framför Newcastles eleganter i en mycket regnig match inför 75.000 åskådare.
Wolves tog ledningen efter 40 minuter genom ett långskott av Reverend (Pastor) Kenneth Hunt och tre minuter senare ökade George Hedley på till 2-0, vilket blev halvtidssiffrorna. I 73:e minuten reducerade Newcastle, men i slutet av matchen avgjorde yttern Jack Harrison matchen med att sätta 3-1 till Wolves.
=======
Tredje gången var 1949 och då var Wolves enorma favoriter mot Leicester. Laget innehöll spelare av europeisk toppklass och mängder av landslagsmän: Bert Williams i mål, världens förste spelare över 100 landskamper Billy Wright som mittförsvarare, båda yttrarna: Jimmy Mullen på vänsteryttern och Johnny Hancocks till höger spelade för England. I anfallets mitt fanns Nordirlands landslagscenter Sammy Smyth samt Jesse Pye som också provats av engelska landslaget.
Allt annat än Wolvesvinst på Wembley vore en stor överraskning och Wolves vann också lätt. Det blev 3-1 och Wolves var ytterst nära att vinna "The Double" det året. Målen: Jesse Pye nickade in 1-0 i 14:e minuten på inlägg från Hancocks, i 42:a minuten satte Pye sitt andra mål efter en snabb vändning. Andra halvlek inleddes med att Leicester reducerade, men efter 68 minuters spel sköt Sammy Smyth in 3-1 med ett av de vackraste målen någonsin på Wembley. Han gick igenom hela motståndarlaget från mittlinjen innan han krutade bollen i mål och lagkapten Billy Wright fick lyfta pokalen mot himmeln.
=======
Fjärde och senaste gången var 1960. Wolves hade dominerat engelsk fotboll stort under hela 1950-talet och nu var det tänkt att man skulle man inleda det nya decenniet med en ny storhets-period. Detta blev istället slutpunkten för Wolves starka position i engelsk fotboll, som man kan säga inramas av de två FA cupvinsterna 1949 och 1960. Laget var fortfarande starkt och hade vunnit ligan 1957/58 och 1958/59. Manager var liksom i finalen 1949 den legendariske Stan Cullis, som är synonym med Wolves hela storhetsperiod. Billy Wright hade precis lagt av sin karriär efter ligatiteln året innan, men fortfarande innehöll Wolves många landslagsmän. Lagkapten var Bill Slater, men även Ron Flowers, Norman Deeley och Eddie Clamp var stora namn och hade representerat Englands landslag.
Finalen på Wembley mot Blackburn blev lite konstig. Wolves gjorde 1-0 efter ett självmål av Mick McGrath i 41:a minuten. Blackburns Whelan bröt benet i slutet av första halvlek, och Wolves fick kritik för att ha spelat fysiskt. I andra halvlek avgjorde den kortvuxne yttern Norman Deeley matchen med två mål i 67:e respektive 88:e minuten. Det var full kaos efter matchen och Blackburn supporters vräkte in skräp på spelarna när de lämnade planen. Finalen kallas "soptunnefinalen" av den anledningen!
=======
Wolves har dessutom förlorat finalen 1896 mot Sheffield Wednesday, 1921 mot Tottenham Hotspurs och 1939 mot Portsmouth.
=======
På senare år har det gått illa för Wolves.
Här följer de tio senaste försöken för Wolves:
2005 utslagna i Rond 4 av Arsenal (0-2)
2004 utslagna i Rond 4 av West Ham (1-3)
2003 utslagna i kvartsfinal av Southampton (0-2)
2002 utslagna i Rond 3 av Gillingham (0-1)
2001 utslagna i Rond 4 av Wycombe (1-2)
2000 utslagna i Rond 4 av Sheffield W (efter straffar)
1999 utslagna i Rond 4 av Arsenal (1-2)
1998 utslagna i semifinal av Arsenal (0-1)
1997 utslagna i Rond 3 av Portsmouth (1-2)
1996 utslagna i Rond 4 av Tottenham (0-2)
=======
ATT HOPPAS PÅ
Ligan är viktigare än cupen men nog hade hela staden mått bra av en "nice cup-run". Seger hemma på Molinuex, det förtjänar den trogna publiken. Dessutom minns vi ju alla 2003 då Wolves ligaspel tändes efter den överraskande cupvinsten mot Newcastle i Rond 3, det bar ända till Premier League.
ATT SE UPP FÖR
Jag är mest rädd för skador. Inga onödiga missöden i januarikylan, tack. Alla spelare behövs för ligaspelet.
SWEDEWOLVES TIPPAR
Det blev 1-1 när vi möttes i lördags på samma arena. Wolves var det bättre laget då och jag tror att vi får hål på dem imorgon. Wolves vinner 2-0, mål av Miller och Cameron.
TROLIGT WOLVES-LAG
Wolves (3-5-2) fr.h: Stefan Postma - Jody Craddock, Joleon Lescott, Gabor Gyepes - Rob Edwards, Denes Rosa, Colin Cameron, Tom Huddlestone, Mark Kennedy (c) - Leon Clarke, Kenny Miller.
