Kan West Ham ladda om?
Löftet jag gav efter play off-finalen i våras kan inte hållas längre.
30 maj 2005: Man står mitt i folkhopen. Domare Riley har precis blåst av matchen och en öronbedövande blandning av jubel och skrik lyfter taket på puben. We are Premier League! Det är inte sant, skriker jag och har för mig att jag upprepar det tre gånger.
Några minuter senare - eller var det en timme? - står vi ett gäng Hammers på utsidan. Jag tar fram en flaska skumpa och bjuder runt bland de närvarande. Det är ingen märkvärdig sort, kostade nog inte mycket över 50-lappen, men den är ändå väldigt speciell. Den har funnits i min ägo i precis 752 dagar, inhandlades samma vecka som ett, vad gäller spelaruppsättning, helt annat West Ham skulle spela ödesmatch mot Birmingham City på S:t Andrews. En ”fira att vi hänger kvar i Premier League”-flaska, helt enkelt. Inte för att jag trodde att miraklet skulle ske, och det gjorde det inte heller, men jag ville inte vara tomhänt om mina böner mot alla odds ändå blev besvarade.
Flaskan förblev oöppnad och givetvis hade jag med mig den till puben ett drygt år senare när vi mötte Crystal P i play off-finalen -04. Också denna gång var det nederlagets bittra kalk som serverades och flaskan fick ligga kvar orörd längst ner i ryggsäcken. Fram tills i våras, alltså. När skumpan, som efter den två år långa lagringen visade sig smaka som den finaste champagne, väl var uppdrucken lovade jag de fotbollsgudar som kanske ändå finns nånstans, att nu begär jag ingenting mer. Utsätt oss för allt tänkbart elände. Låt oss förlora dubbelt mot Spurs, Chelsea och Arsenal, skicka ut oss ur FA-cupen mot ett reservbetonat Millwall - no problems, I can handle it. Jo förresten, en sak begär jag. Att vi den kommande säsongen slipper hamna på någon av platserna 18, 19 eller 20. Den som en gång varit i (läsk)träsket vill inte dit igen, så mycket begriper väl Gud och alla människor.
Ja, det är inte direkt något träsk vi befinner oss i just nu, alla vi Hammers som i augusti oroligt befarade att uppflyttningen till The Premiership mest skulle innebära käftsmällar, överkörningar på bortaplan och hedersamma förluster hemma. I stället är det vårt West Ham, det gäng som i våra hjärtan har världens snyggaste färger, världens fräckaste namn och världens vackraste supporterskara som får Mellberg att stå på öronen, Savage att ifrågasätta om han verkligen valt rätt profession och Campbell att smita hem mitt under festen. Våra kelgrisar har en målaptit som är häpnadsväckande och i skrivande stund har man, för första gången sedan hösten 1999 vunnit fem tävlingsmatcher i rad och man har knappt hunnit smälta Antons och Yossis drömmål mot Fulham och Teddys ”Di Canio-chip” mot Blackburn innan Premier Leagues kanske formstarkaste anfallare Bobby Zamora sätter ett formidabelt klassmål mot Arsenal. Det är något stort på gång! Säsongens mål, att undvika nedflyttningen, är rent matematiskt i det närmaste i hamn när en tredjedel av ligasäsongen återstår men vi ska inte behöva vara nöjda med det. Pardew är inte nöjd. Han ser det som händer nu som en plattform att bygga vidare på och jag kastar mina modesta krav överbord – det här är en föraning om vad vi har framför oss kommande år, mina vänner!
På lördag kommer Sunderland till östra London och det smärtar mig att detta fina, klassiska lag lever i en helt annan verklighet än vi gör, deras säsong har väl sett ut på precis det viset som de flesta sakkunniga föreställde sig att Hammers skulle gestalta sig. Men det är Black Cats som har det råtungt och saken är väl den att de trivs inte i den ligan de just nu spelar i. Här är de hopplös jumbo, på nivån under trivs de som fisken i vattnet. Kontrasten mellan helgens båda kombattanter är slående: När Hammers och Sunderland åkte ur Premier League 2003 gjorde vårt gäng en riktigt grandios slutspurt som gav rekordhöga 42 poäng (det hänger man kvar på i 97 fall av 100) medan Sunderland föll ihop som en misslyckad sufflé, grejade inte mer än pinsamma 19 pinnar, det blir inte mer än så när säsongens sista ligavinst kommer i december! Men man fortsatte inte att falla genom seriesystemet utan tillbringade två säsonger i läskligan som ett stabilt topplag (2004 slutade man 3:a, 2005 vann man). Som alla vet hade West Ham under samma period fullt sjå med att två gånger om greja en play off-plats i sista ligaomgången.
Jag var förresten själv och såg West Ham-Sunderland på Upton Park i våras. Det var Hammers sista hemmamatch för säsongen, jakten på play off-platsen var alltså inne i det sista desperata stadiet medan våra gäster från norr redan hade Premier League-biljetten fixad. På ett vattenhål en bit från arenan, dit även bortafans är välkomna, stötte vi skandinaviska Hammers några timmar före matchstart på ett gäng skrudade i rödvit-randigt. En glad, bullrig och stolt samling var det, som bara njöt av tillvaron. Själva matchen var det vi som behövde vinna, men så blev det inte utan Sunderland vann den med 2-1 efter en taktiskt mycket väl genomförd match. Imponerande, förutom spelet, var klacken. De var några tusen, samlade bakom det mål där Walker släppte in två kassar efter paus men de lät åtminstone som det femdubbla och de fick sin belöning eftersom vinsten innebar att de kunde fira seriesegern den kvällen.
Men säg den glädje som är beständig. I måndags skulle Sunderland vinna säsongens tredje match, och den andra i rad, för att på så sätt gripa efter det sista halmstrået. Istället gick man på pumpen mot lokalrivalen Middlesbrough (0-3) och det är bara att konstatera – nästa säsong är de tillbaka i den liga där de uppenbarligen känner sig mest hemmastadda. De är hopplöst sist, 14 poäng upp till säker mark, med 15 matcher kvar att spela. Nej tyvärr, det finns absolut ingenting som indikerar att Stadium of Light står som värd för Premier League-fotboll nästa säsong.
Lika säkert är det förstås inte att man för den sakens skull får stryk på lördag. Om inte annat så ligger det rent psykologiskt nära till hands att West Ham, blott tre dagar efter succén på Highbury, gör en riktigt plattmatch och vi måste, alla vänner i claret´n´blue erkänna att det varit väldigt mycket stolpe in på sista tiden. Vad som ändå talar för Hammers är att man i nuläget gör rasande mycket mål, Zamora är i hysterisk form och Ashton vill nog inget hellre än att komma in och bli en i gänget. Förmår ligajumbon ändå mobilisera den nödvändiga motivationen och disciplinen som krävs för att freda sig så kan det trots allt bli en rejäl fight.
Ett formstarkt West Ham kan tänkas ställa följande startelva på benen:
Hislop
Scaloni, Ferdinand, Gabbidon, Konchesky
Benayoun, Mullins, Reo-Coker, Etherington
Harewood, Zamora
På bänken: Bywater, Clarke, Dailly, Katan, Ashton
(Övriga i den uttagna truppen: Collins, Fletcher, Newton, Sheringham).
Kick off lördag kl 16 och förhoppningsvis fungerar länken ovan för den som vill lyssna på webbradio-referatet.
