Brady Awards 2006
2006 års upplaga av Oscars-galan är över, och efter att den sedvanliga tjockisen som bantat ner sig 20 kg inför sin roll fått sitt högst oväntade pris är det dags för de tunga statyetterna att delas ut: Brady-statyetterna.
I form av enväldig (och tillika enfaldig) jury är det mitt osvikliga, fullständigt objektiva öga ni får lita till är årets pristagare ska utses. Varsågoda.
Best foreign language feature of the year:
Vi börjar med denna hedersamma utmärkelse, till årets icke-engelspråkiga bidrag. Kandidater har det inte varit brist på, och mycket av förhandssnacket har givetvis gällt en viss portugis. Dock har även Mourinho blivit slagen på fingrarna av en man, som efter att ha varit outstanding hela säsongen, plockar hem priset lika självklart som Chelsea plockar hem ligapokalen, scousers plockar hem navkapslar, och Spurs-fans plockar hem den fulaste tjejen från krogen.
And the Brady goes to: Jens Lehmann. Super-Jens har varit fantastisk i år. Faktum är att han varit så bra att det snackats om att döpa om just det här priset till "årets tysk". Tror du mig inte? Fråga Gerrard.
Övriga nominerade: José Mourinho, Steven Gerrard, Jamie Carragher.
Achievement in directing:
Priset till årets bästa bedrift som regissör går lämpligast till den manager som stått för det största taktiska snilledraget den här säsongen. Stortränare som Sir Alex Ferguson (Carlos Queiroz) och José Mourinho (finns det något pris han inte är nominerad till?) är som varje år heta kandidater, precis som Harry Redknapp även i år har lika stora chanser att vinna priset som Saddam Hussein har att bli USA:s nästa president.
Årets vinnare är, dock, en överraskning.
And the Brady goes to: Arsene Wenger. "Taktiska snilledrag" är inget man brukar nämna i samma mening som "Wenger", det är snarare på transfermarknaden och i man-management hans styrkor ligger. I drabbningen mot Real Madrid på bortaplan överraskade dock den geniale fransmannen (förmodligen) en hel fotbollsvärld genom en liten taktisk förändring; Fredrik Ljungberg i mitten, inte som en andra-forward, utan snarare som en något mer offensiv innermittfältare. Resultatet är redan klassiskt. Arsenal, världens kanske sämsta topplag någonsin när det gäller Europaspel, vann med 1-0 mot världens största klubblag. På bortaplan.
Tjenare, så det kan gå.
Övriga nominerade: José Mourinho, Sir Alex Ferguson (Carlos Queiroz), Mick McCart...nej, jag bara skojade.
Achievement in art direction:
Årets designpris är en ganska liten, men underskattad, utmärkelse. I tider där pengar regerar, där tröjdesign, klubbmärken och sponsorer byts ut lika ofta som valfri Chelsea-spelare gäller det att sticka ut. Ska man synas i mängden gäller det att vara snyggast, flashigast och coolast. Årets design är även den kategori med den mest överlägsna vinnaren.
And the Brady goes to: Tottenham Hotspur. För att kunna maximera sin inkomst och sätta stopp för alla onda fan-siter som utan hänsyn försöker snygga till sin layout med officiella klubbmärket har flera klubbar designat om sina klubbmärken för att lättare kunna copyright-skydda dessa. Arsenal har gjort det, Chelsea har gjort det, och nu var det Tottenhams tur. Det nya klubbmärket skulle förknippas med det nya Tottenham. Det skulle vara snyggt, fantasifullt, eget, och det skulle få folk att tappa hakan. Vad fick vi se?
En fågel på en basketboll. Ridå.
Övriga nominerade: Inga.
Achievement in cinematography / Achievement in visual effects:
En av årets mest spektakulära händelser tar pris i inte mindre än två kategorier. Det pratades mycket om den innan matchen, men dess roll blev inte vad man hade förutspått...
And the Brady goes to: Gräsmattan på Stamford Bridge. Planen på Stamford Bridge var i uselt skick inför matchen mot Barcelona. Bristen på gräs doftade snarare 70- än 2000-tal, och mycket fokus hamnade på snacket om att det skulle vara en medveten taktik från Chelsea. Något sådant skulle undertecknad aldrig påstå, men klart är att ett spelande lag som Barcelona givetvis tjänar på en gräsmatta á la Highbury. Vad man trodde var
årets cinematografiska snilleblixt visade sig dock inte vara annat än billiga specialeffekter - Barcelona vann matchen, och ett par dagar senare beslutade man sig för att lägga nytt gräs.
Vilken timing...
Övriga nominerade: No way, José.
Performance by an actor in a supporting role, Performance by an actor in
a leading role:
Man måste inte längre välja när man är liten om man vill bli skådespelare eller fotbollsproffs i framtiden - nuförtiden finns det goda möjligheter att lägga tårta på tårta och vara bra på både fotboll och skådespel. Det ser man om inte annat på den konstant ökande mängd spelare som vid varje närkamp gör sitt bästa för att övertyga juryn (vilket är svårt om man inte bantar/går upp 20 kg, är snygg och gör sig ful eller gestaltar någon med ett (helst psykiskt) funktionshinder). En stärnskådespelare är dock ingenting utan uppbackning från biroller, och på samma sätt är en filmare ingenting om ingen gör något som kan leda till en filmning. Årets mest komiska Hollywoodsamarbete renderar i två Brady-statyetter för skådespeleri.
And the Brady goes to: José Reina och Arjen Robben. Efter att ha satt dobbspår i knävecken på Eidur Gudjohnsen låg Reina illa till. Arjen Robben bestämde sig för att göra läget ännu värre för Liverpools spanska målvakt och slängde ur sig en ohörbar kommentar till denne då de möttes i Liverpools straffområde. Reina, som inte är van vid att folk tilltalar honom utan att ha fått tillåtelse att göra just detta härsknade till och slängde upp ena handen mot holländarens ansikte. Robben såg sin chans att imponera på de delar av Oscar-juryn som enligt uppgift satt på läktarna, och dök till marken som om han blivit arkebuserad av en dödsskvadron. I sann vuxen anda fortsatte efterspelet med att Robben mycket manligt hävdade att det var Reina som började, samtidigt som Reina, också det mycket manligt, valde att spela ut allt han lärt sig från sin barndom; "Luften är fri!" samt "No touching - can't get mad!" skanderade spanjoren.
Vi andra såg på samtidigt som vi vek oss av skratt.
Övriga nominerade: José Antonio Reyes / Thomas Gravesen, Didier Drogba / Jonathan Greening.
Best feature of the year:
Toppmatcherna i årets upplaga av Premier League måste gå till historien som några av de blekaste någonsin. Dåligt spel, dåligt tempo, dålig rivalitet. Nej, man får vända blickarna mot Europa(-spelet) för att hitta årets match.
And the Brady goes to: Chelsea - Barcelona. En match som hade allt. Tempo, bra spel, snygga (nåja) mål, kontroversiella situationer samt historiens roligaste efter matchen-intervju med Mourinho. "I can't only speak about ze first 35 minutes, after zat it is no game" klargjorde han bestämt i en klockren parodi på Wenger-stereotypen, för att därefter kommentera utvisningen av Del Horno; "It is no penalty. I don't sink, you don't sink, nobody here sinks." Vad en diskho har med matchen att göra vet jag inte, men roligt var det, och räkna med en sjujävla retur där hela världen verkar vilja se Chelsea förlora (undertecknad skulle faktiskt njuta en smula av att se alla Ronaldinho-onanister gråta sig till sömns om Chelsea lyckas vända, men säg inte att jag sagt det).
Övriga nominerade: Arsenal - Middlesbrough, Arsenal - Real Madrid (sanna mina ord).
Specialpriser:
Årets "vi är bäst på allt, förutom det vi inte är bäst på":
And the Brady goes to: Liverpool. Efter FA cup-vinsten mot Manchester United bestämde sig Liverpool och deras fans att ignorera den (relativt stora) del av publiken som hånande sjöng om Alan Smith samtidigt som denne bars ut på bår och stolt proklamera att deras hedervärda fans minsann var världens bästa som så rakryggat och storsint applåderade åt den skadade United-spelaren. Strax kom det fram att man inte bara ägnat sig åt att kasta avföring på United-supportrar, utan att en grupp Liverpool-fans även attackerat ambulansen Smith färdades i.
Hoppsan, Kerstin.
Övriga nominerade: Barcelona.
Årets stöld:
And the Brady goes to: Chelsea. Något har varit fel i Arsenal den här säsongen. Istället för att inför varje match ha 2-3 spelare som har 90% chans att medverka för att sedan mirakulöst bli friska i tid och göra kanonmatcher har man haft fler skador än någonsin. Slutsats: vårt berömda Highbury water är som bortblåst. Samtidigt har det skett skumma grejer i västra London - Essien skadade sig och missade, oturligt nog, Afrikanska mästerskapen, för att sedan mirakulöst bli frisk precis efter att Ghana åkt ut. Slutsats: Chelsea har hittat någon form av mirakelbot för sina spelare. Slutledning: Chelsea har snott Arsenals Highbury water. Skandal.
Övriga nominerade: Nix.
Årets gnälligaste:
And the Brady goes to: Gooners. Antingen gnäller man på Wenger och alla spelare, eller så gnäller man på de som gnäller på Wenger och alla spelare. Hursomhelst, gooners 05/06 är ett förbannat gnälligt folk. Något tålamod syns inte till, och något som är noterbart är att de som gapar högst och ställer mest krav är precis samma människor som aldrig tycks stå bakom laget när det går tungt. Och vad gör då vi andra åt detta? Gnäller på gnällspikarna.
Övriga nominerade: Chelsea-fans, Man United-fans, Liverpool-fans.
...and that concludes the votes from the swedish jury. Detta var pristagarna i årets upplaga av Brady-galan. Om du har några klagomål, eller förslag på ändringar kan du alltid höra av dig på...äh. Håll käften. Det är mitt pris, jag bestämmer. Allez les Rouges!
