Reserapport: Arsenal - Aston Villa Del 2
Matchdag.
Jag slog upp ögonen vid halvåttatiden på Lördagen. Antingen hade jag svalt ett bowlingklot eller så var jag väldigt nervös.
För säkerhets skull kände jag på halsen. Där var inga tre hål. Alltså var jag nervös, så väldigt nervös.
Jag tog en dusch på hotellrummet vilket i sig var ett halvt äventyr. Där var två kranar. En för varmvatten och en för kallvatten.
Vred man på för mycket av den ena så skållade man sig eller förfrös. När man väl tyckte att man hade rätt temperatur så kom där ju inte tillräckligt mycket vatten. Då rann det längst in mot väggen. Nåja, efter det äventyret var det dags för frukost.
Efter frukosten tog vi oss in till Picadilly Circus där vi gick och strosade lite och vi hann även med Pizza Hut. Det är något jag verkligen rekomenderar när ni är i London. Ät där.
Där jobbade även en trevlig kille som höll på Arsenal. Alla som håller på Arsenal är trevliga. Efter någon form av invecklat handslag med honom kunde vi ge oss av ner i tunnelbanan där vi skulle hoppa på den mörkblåa linjen norrut. Mot Arsenal station!
Efter ett par minuter på den ganska så fyllda tunnelbanevagnen var vi framme. Arsenal Station. Jag kände ett luftdrag och andades in.
Luft från himlen. Vi gick upp för trapporna och förbi en jättelik väggmålning. Väldigt mäktig, så mäktig att jag gick och tittade på den hela tiden och jag var nog nära att springa ner både en och två oskyldiga människor.
Väl uppe ur tunnelbanestationens katakomber var det bara att supa in atmosfären och häpna. Ett rött och vitt hav böljade på gatorna mellan små marknadsknallar och bostadshusen i närheten. Plötsligt såg jag Highbury mellan två hus. Jag stannade och fiskade upp kameran direkt.
Vi gick vidare och tittade på alla tröjor som fanns att köpa. Jag bestämde mig för två t-shirts. En med Highbury och en med Fabregas.
Efter att ha gått ett varv runt Highbury och sett spelarbussarna komma till entrén så gick vi ner mot Ashburton Grove och tittade lite grann på Emirates Stadium. Jäkligt mäktig byggnad det där.
På väg tillbaka mot Highbury såg vi en del Aston Villa-fans på väg mot Clock End. Vi tog upp våra biljetter och tittade var vi skulle sitta.
Min plats var West Lower, Block R, Row 29, Seat 110. Vi letade upp rätt ingång och äntrade området.
Jag stoppade ner min biljett i säkert förvar så att jag inte skulle tappa bort den, letade upp rätt trappa och började vandra uppåt. När man var uppe på sista trappsteget och såg gräsmattan, East Stand och alla Gooners så kände man sig riktigt hemma.
Vi letade upp våra platser och satte oss på plastsätena. Rätt som det var kom grabbarna in på gräsmattan och började värma upp.
Reyes kickade med Fabregas, Henry sköt lite granna och efter en stund började Pat Rice inleda lite löpningar med grabbarna.
Plötsligt fick Henry tag i en boll och drog iväg ett skruvat skott som satt i krysset. Riktigt vackert tyckte jag redan då.
Klockan närmade sig 15:00 och knuten i magen började långsamt lösas upp. Spelarna sprang tillbaka in i omklädningsrummen för taktiksnack och klädombyte. På storbildskärmen visades en tribute till David "Rocky" Rocastle till tonerna av "Stairway to heaven" tror jag att det var.
Lagen marscherade in på Highburys vackra gröna gräsmatta och någon minut senare stod alla uppställda där de skulle. Redan när första bollkontakten var gjord kände jag att jag inte behövde vara nervös längre och plötsligt var nervositeten borta. Den hade nog övergått i glädje.
Någon matchrapport behövs inte för en sådan har redan Chippy skrivit. Men, jag måste ju självfallet skriva lite om matchen iallafall.
Nervositeten släppte nog inte riktigt på allvar förrän Adebayor nickat in 1-0 via Hughes. När 2-0 kom var man inne i ett riktigt glädjerus. Vilket mål.
I halvtid satt jag bara kvar på min stol, tittade på highlights och njöt.
När andra halvlek började var inte alla på plats och därmed missade många också 3-0-målet. Herregud. Herre-Jesus-Maria vilket mål. Långboll, klack, en kontrolltouch och ett avslut i krysset. Deja vu.
4-0 var en enorm prestation det också. Vilka lirare vi har i The Gunners. Jag såg inte tvåfotaren förrän efter matchen då det rullades highlights igen. Då uppstod ett lika stort jubel.
5-0 var också prov på gammal hederlig Wengerboll med en spelvändning och snabba kliv. Hur långa ben har Diaby egentligen? Vilka älgkliv!
Efter matchen hade jag nog inte insett vad jag varit med om. Arsenal hade krossat Aston Vadå!? med 5-0. Nu när jag tänker på det i efterhand kan jag bara le. En annan rolig sak var att det efter varje mål sjöngs "1-0 to the Arsenal" och så vidare. En mäktig upplevelse när alla reser sig, stolarna slår emot ryggstöden och jublet som bryter ut när den ligger i nätet.
Väl utanför arenan strosade vi runt en stund till för att slippa stå och trängas på "tuben". Tillbaka på hotellet var man verkligen en upplevelse rikare och man somnade nog med världens största leende på läpparna.
Fortsättning följer imorgon i del 3... Och har ni missat Del 1 så finns den här.
