Gästkrönika: Arsenal till Paris! Så underbart!
Vår gästkrönikör M. Gatsby skriver om känslor och minnen av ett alldeles speciellt långskott när Arsenal ska spela Champions League-final.
Arsenal till Paris! Så underbart!
Ja, rubriken kan te sig lite märklig, men allt kommer att få sin naturliga förklaring i texten nedan.
Som ni kanske redan vet är våra röd-vita antagonister från norra London sensationellt nog klara för Champion's League-final mot Barcelona på Stade de France i Paris onsdagen den 17 maj 2006. Arsenal kommer alltså att åter få spela en stor Europacup-final i Paris, även denna gång mot ett spanskt lag, precis som de gjorde för 11 år sedan. Och just denna gång, för 11 år sedan, har skänkt mig ett oförglömligt minne - ett vackert minne, ett minne fyllt av glädje och eufori. Ett minne jag aldrig kommer att glömma. Ett minne värt att för evigt bli ihågkommet.
Det var onsdagskvällen den 10 maj 1995. Jag satt hemma i villan i Stockholm och tittade på TV, medan vårblommorna blommade utanför fönstret. Det var direktsänd final i cupvinnarcupen från Parc des Princes i Paris, mellan Arsenal (med Seaman, Dixon, Winterburn, Linighan, Schwarz, Adams, Keown, Wright, Hartson, Merson och Parlour i startuppställningen) och spanska Real Zaragoza.
Arsenal hade tagit sig till final via bl. a. en jämn drabbning med AJ Auxerre i kvartsfinalen, där anfallaren Ian Wright räddade London-laget vidare i turneringen. I semifinalen mötte de engelska cupmästarna de italienska dito, Sampdoria. Efter 3-2-seger för Arsenal på Highbury, stod det även 3-2 till Sampdoria i returmötet i Genua efter ordinarie matchtid (sedan Stefan Schwarz åstadkommit ett mål i den 88:e matchminuten, vilket tvingade fram en förlängning och straffsparksläggning). Efter att Sampdorias Attilio Lombardo missat den avgörande straffsparken, så kunde man lugubert konstatera att Arsenal var klara för final mot Real Zaragoza (som hårfint slog ut Chelsea FC i sin semifinalsserie med totalt 4-3) i Paris. Kunde verkligen Real Zaragoza mäkta med att besegra ytterligare ett London-lag?
Jag kände hur nervositeten rann på strax innan matchstart. Egentligen är det ju lite märkligt att man skall behöva sitta som fastklistrad i TV-soffan och känna sig nervös när man tittar på en fotbollsmatch mellan två lag som man egentligen inte bryr sig ett dugg om. Men när Arsenal är i farten, så faller det sig naturligt att man alltid håller på motståndarlaget, och speciellt då i en stor cupfinal! Måhända har man i egenskap av Spurs-supporter levt ett framgångsfattigt liv och som därav måste glädja sig åt andras olyckor i stället, men Arsenals olycka är min lycka - och så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli, och det står jag för!
Det hela såg ljust ut när Juan Eduardo Esnaider gjorde sitt åttonde mål totalt i denna upplaga av cupvinnarcupen, och således gav Real Zaragoza ledningen med 1-0 i den 68:e matchminuten! De tillresta Arsenal-fansen fick dock anledning till att jubla åtta minuter senare då John Hartson lyckades kvittera för Stewart Houstons mannar. Det hela gick till en oviss förlängning.
Förlängningen utvecklade sig till ett ställningskrig. Då, när alla förväntade sig ett straffsparksavgörande, så slår han till i den 119:e matchminuten, Mohammed Ali Amar - mer känd som NAYIM! Från högra sidan av mittcirkeln får han på en perfekt lyra som seglar över hela planhalvan, och över en hjälplöst sprattlande Seaman, in i målet! Man trodde inte det var sant! Jublet visste inga gränser! Nayim av alla människor - ex-Spursaren som gjorde 11 mål på 112 ligaframträdanden i den vackra liljevita tröjan under åren 1989-1993!
Nayim höjde armarna mot skyn och skrek ut sin glädje medan Arsenal-spelarna såg helt apatiska ut, varav Keown mest såg ut att längta tillbaka till sin bur på Londons Zoo. Så underbart, så härligt! Jag började nästan att gråta av lycka!
Strax därpå blåste den italienske domaren Piero Ceccarini av matchen inför de 43 000 åskådarna, och Zaragoza-spelarna kastade sig jublande i famnen på varandra medan Arsenal-spelarna föll ihop som bowlingkäglor på gräsmattan. De grät, Arsenal-fansen grät och Seaman grät mest av alla. Och det var så vackert. Jag bara njöt. För varje tår som lämnade Seamans ögonvrår, så njöt jag dubbelt så mycket. Det var som en saga. Sällan har jag sett en vackrare syn på en fotbollsplan. Vilket förnedrande slut för Arsenal på deras, förvisso utsiktslösa Europacup-äventyr, en lobb från halva plan i sista förlängningsminuten av en ex-Spursare - kunde det bli värre än så för dem?!
Därför var det med en stor portion skadeglädje som jag lugnt och nöjt kunde konstatera efter semifinalerna att Arsenal var klara för Champion's League-final i Paris. Back to the scene of crime! Och kanske kan jag nu få ytterligare ett ljuvligt minne att lägga till min lilla Arsenal/Paris-samling?
Och vem vet, kanske satt fransmannen Arsene Wenger någonstans där uppe på läktaren på Parc des Princes denna behagliga maj-kväll för 11 år sedan, och iakttog händelserna på plan? Kanske tyckte han så synd om det röd-vita loser-gänget från London att han i denna stund bestämde sig för att i framtiden träna laget? För vem kan egentligen förebrå honom, om det var en rejäl utmaning han sökte - nog måste Arsenal ha framstått som den största och mest vingklippta förloraren i fotbollsvärlden denna sommar!?
Henrik Larsson, får man be om en "Nayim" nu på onsdag?
