London N5 hyllar Highbury: 10 matcher vi inte vill minnas
10 matcher som vi glömmer.
På samma sätt som vi tog upp 10 minnesvärda matcher, tar vi upp tio matcher som inte är värda att minnas, eller sådan som vi kanske minns just för att vi inte vill komam ihåg dem och det känns lite extra bittert, man blir rädd och ängslig. Snuttefilt fram alltså för här kommer 10 otäcka upplevelser på rad.
1) Arsenal - Chelsea 1-2(Champions league-kvartsfinal, 6 April, 2004)
Vi börjar med kanske den värsta av dem alla. Arsenal står i blom. Det är invincible-säsongen och vi är helt enkelt bäst. Matjords-Ashley Cole tryckte in målet mot Kiev och vips var vi via Celta Vigo i kvartsfinalen där Chelsea väntade. 1-1 på Stamford Bridge och ledning via Reyes på hemmaplan. Detta måste gå, det måste gå. Sedan kvitterar Lampard och Wayne Bridge lägger ett svart täcke över arenan. Man satt hemma och dolde sitt huvud i två tårdrypande handflator. Ett fullständigt jättemörker. Det fanns inget lag detta år som var bättre i världen. det var va-Va-Voom de luxe med ackuratess och så avgör Wayne Bro.
Kort sagt; Bläh.
2) Arsenal - Inter 0-3 (Champions league-gruppspel, 17 November 2003)
Det kändes som dagen då Champions league tog slut. En av de mera krampaktiga matcherna som spelats på THOF. Inter spelade ut oss i första halvleken och gjorde tre mål på Lehmann på kort tid. Det stod 3-0 i halvtid denna dag, efter att Julio Cruz gjort första, Andy van der Meyde prickskjutit in 2-0, Henry missat en straff och Martins slutligen rullat in 3-0.
En så ohyggligt mörk kväll. Mörk som i en snöbivack på fjället. Det blev dock bara 0-3, efter att man spikat igen försvaret i andra halvlek. Henry tog revansch i bortamötet med ett hattrick sedan.
3) Arsenal - Spartak Moskva 2-5(3 omgången av UEFA-cupen, November 1982)
Efter att ha varit i tre FA-cupfinaler och en Cupvinnarcupfinal, så skingrades laget obönhörligen och tyvärr kunde inte Gunners fylla på med spelare av samma kaliber. men vi tog oss till Europa och 1982/83 var vi med i UEFA-cupen igen. Lottade emot Spartak Moskva klarade vi 2-3 på bortaplan. Detta var ett bra resultat och med mersmak eftersom vi hade taigit ledningen med 2-0. Hemmaplan skulle smaka fågel och då skulle avancemanget säkras. Det gick åt skogen. Långt in i skogen.
Spartak Moskva tog ledningen i 27.e minuteb och då var det fortfarande avancemang, men när Rodionov gjorde 2-0 i andra halvlek skickade Gunners fram laget och mitt i pressen gjorde ryssarna 3-0 och 4-0. Brian McDermott och Le Chapman fick in var sina bollar, men ryssarna lekte hem segern med 5-2.
Fem mål, så många mål har vi inte släppt in på hemmaplan i europa någon annangång och mot Spartak Moskva.
4) Arsenal - Aston Villa 1-2 (ligacupkvartsfinal, 4 februari 1986)
Den här är av mycket personlig karaktär och förmörkade mitt sinne något oerhört. Vi skall ta oss tillbaka till mitten av 80-talet. En tid av mörker, Terry Neill, hopplösa spelare och utan framgångar. Detta år kom vi sjua i ligan, utan hopp ocxh räddning. det var ombygge som krävdes. Don Howe var på väg in efter Terry Neill och efter flera år av bedrövelser, så äg det ut som att vi skulle kunna avancera till en semifinal igen. 1-1 på bortaplan efter mål av Charlie Nicholas borgade för omspel. hemmaplan inför fulla hus skulle vi väl ta oss vidare.
Det var februari, mörkt ute, jag höll på att avsluta gymnasiet. Det var strul med flickvännen och vetifan om inte hundjäveln hemma, en liten korpulent tax, precis hade dött också. Arsenal skulle hjälpa.
Inte.
Två snabba mål av Paul Birch och Allan Evans försatte dock Villas fans i trans och Paul Mariners mål hjälpte inte. Aston Villa gick vidare till semifinal och dagen blev ännu mörkare.
5) Arsenal - ManchesterUnited 2-6 (4.e omg i Ligacupen, 28 November 1990)
Detta resultat var så fantastiskt att jag trodde i min enfald(eller någon annans enfald) att det stod fel i pressen. Det skall inte gå att släppa in 6 mål mot Manchester United. Inte detta år, när vi går som tåget genom ligan. Skall vi skylla på ligacup?
Matchen kom i fjärde omgången av ligacupen. Bara några veckor tidigare hade lagen mötts i ligan och fightats rejält. Den matchen slutade med att Arsenal fick två poäng avdragna. Nu möttes man igen, fast på Highbury. Det blev dock så fel. Så väldigt fel.
Den unge kvicke Lee Sharpe gjorde tre denna kväll, när ManU tidigt fick en tvåmålskedning. Gunners jagade, men ManU stack hål på försvaret om och om igen.
Alan Smith gjorde Gunners mål och vi kan egentligen inte skylla på annat än att ManU var bättre denna dag.
6) Arsenal - Charlton 2-4(4 November, 2001)
Matchen sätter lite prägel på ens tillvaro. Matchen då Richard Wrights öde förseglades genom ett par rejält mediokra ingripanden. Gunners hade fått upp speed i ligan. Hemma hade vi varit omutbara och vi hade 8 raka utan förlust. Charlton kom till Highbury och gav oss en rejäl läxa. Henry gjorde sina mål,,varav ett på straff och vi inledde med 1-0, men sedan gjorde Claus Jensen ett par mål och Wright flaxade som en tyllgardin i målet. Målen såg inte otagbara ut. 4-2 till Charlton och man undrade om det stod fel på TVn.
7) Arsenal - Manchester United 2-4 (1 Feb, 2005)
Ett riktigt platt fall, som såg så bra ut från början. Ledning med 2-1 och bra spel. Sedan kom det ett tåg som hette Almunia. Tyvärr satt vår målvakt på det, för han var helt ute och cyklade bitvis. Det kändes som att fotbollen dog denna dag. Rooney tilläts göra allt av både våra försvarare och av domaren. Gunners släppte in ett par kvalificerat billiga mål och hela matchen kändes så onödig att förlora. Här dog säsongen 2004/2005.
8) Arsenal - Chelsea 0-2 (18 December, 2005)
Första matchen den nuvarande säsongen kändes så oerhört viktig. Efter att ha förlorat Charity Shield och inledande bortamatchen mot Chelsea, stod vi nu inför samma motstånd i ligan strax före jul. Så enormt viktigt att slå Romans oljebaroner på Hghbury. Då fanns chansen att gå i kapp detta år. Men skulle vi ha så kul? Gunners fick ett mål felaktigt avdömt för offside i första. Gunners ägde spelet, men Chelsea vände på steken och Robben sprang igenom och vrickade in 1-0 i försata och Joe Cole på ett klassiskt Cole -skott som tar motståndarben och stolpe och in gör 2-0. Det är ridå, all världens feta damer sjunger kanon och säsongen är över.
9)Arsenal - Walsall 1-2(29 November 1983, Ligacupen)
Jag var 16 år gammal. Ung, kär, horny as hell och följde Gunners vedermödor via tidningar, dålig radio och fanzines, som jag letade upp. Gunners 1983 var ett sorgligt gäng. Ett skräpgäng fullt med före dettingar som Mariner, Woodcock och John Hollins som pådrivare på mitten. Terry Neill gjorde vad han kunde för att fixa till laget. Vi mötte Walsall i ligacupen och minnesgoda minns säsongen 1932/33, då Walsall slog ut Arsenal i det som betraktas som FA-cupens största cupknall genom tiderna. Walsall låg i division 3 detta år och gjorde om det. Gunners ställde upp med bästa laget, men chockades av ett taggat Walsall och man lämnade Highbury utbuade av hemmapubliken. Walsall vidare till nästa omgång.
10)Arsenal - Derby County 1-2 (Ligan, 13 Maj 1989)
Inse vilket mörker denna match innebar. Veckorna efter Hillsborough-katastrofen, så har Liverpool återigen fått upp ången, men är ändå efter Arsenal, som i princip kan avgöra ligan i sin sista hemmamatch för året. Vinst här och ligatiteln är klar. Derby County skall inte ha mycket att hämta. Dean Saunders var stora stjärnan på denna tid. Maj stod i full blom, lärkorna drillade och en och annan sparv åt på traktens allra fetaste daggmaskar och Gunners skulel ta sin första ligatitel sedan 1971. På 18 år. Det går så fel. Så fel.
Dean Saunders hittar rätt genom hopen av spelare och avgör matchen i andra halvlek.
2-1 till Derby och hemska tankar går genom kroppen på Arsenals spelare och fansen. Nu fick vi vänta till sista matchen på Anfield istället.
Det var tio mörka tillfällen. Som tur är stänger vi nu Highbury, så att man slipper uppleva likande traumatiska saker.
