Tragedin som kunnat vara
Berättelsen om Tottenham under säsongen 2005-2006 var alltigenom en trevlig och glad berättelse, fram till dess att säsongen var slutspelad. Vilken tragöd som helst hade kunnat skriva akt efter akt om jakten på Champions League som föll på målsnöret, för att inte tala om epidemin som drabbade laget natten innan säsongens sista dag. Trots detta är Tottenhams totala resultat i ligan under säsongen värd ett bättre öde än att tragediklassas.
Premier League började spelas i samband med säsongsstarten 1992. Fram till den nyss avslutade säsongen hade Tottenham aldrig placerat sig bättre än på sjunde plats i Premier League. Därav den ändå rätt belåtna inställningen hos många av Tottenhams supportrar och spelare, även om rejält blodade tänder kan inspirera till högre höjder under dom kommande åren.
För långt bort, tror jag inte att dom högra placeringarna är. En stor anledning till att laget blev placerat på femte plats i ligan är givetvis resultaten. Laget förlorade nio matcher, och det är ett stort steg framåt, med tanke på dom senaste årens harvande i mittregionen av tabellen. Av två anledningar spelade laget ovanligt många oavgjorda matcher. Laget var både bra på att behålla ledningar, och jobba ikapp underlägen. Ett typiskt karaktärsdrag för ett topplag är förmågan att göra mål i slutet, och det måste vara lika typiskt att dom sena målen innebär segrar, inte kvitteringar eller reduceringar, vilket varit fallet för Tottenhams del.
Jämn form genom hela säsongen
Det talas ofta om trender i lags form, och just i år har det varit svårt att peka på annat än positiva trender i Tottenhams resultat. Exempelvis har laget aldrig förlorat två matcher på rad. Att kunna hålla en sådan kontinuitet under en hel säsong känns som en naturlig bedrift med tanke på slutresultatet. Hemmaspelet har varit bra godkänt med två förluster, mot Chelsea och Manchester United. När det gäller matcherna mot topplagen, så går det inte att tala om att Spurs har ”stått emot” bra. Nu spelar det ingen roll hur bra matcher man gör mot topplagen – målen måste göras och försvaret måste vara tätt. Men Tottenhams insatser mot dom ”större” lagen indikerar att Tottenham framledes har stora möjligheter att kunna hota vilket lag som helst, utan att för den sakens skull behöva genomföra heroiska insatser a la Liverpool i Champions League-finalen 2005.
Robbie Keane viktig för laget
Lagets målproduktion har det inte varit några större fel på. Anfallsspelet hackade lite under den första halvan av säsongen. Det krävdes makalösa prestationer för att det ens skulle skapas målchanser. Fram emot den andra halvan av säsongen så blev det annorlunda, och en stor anledning till det stavas Robbie Keane.
Keane hittade plötsligt utrymme mellan motståndarnas backlinje och mittfältet, vilket gav honom möjligheten att likt Teddy Sheringhams karaktäristiska spelsätt ta emot bollen felvänd och från den punkten utforska dom olika alternativen som fanns till passningar, skott och finter. En snabb Sheringham, visst låter det bra!? Framförallt verkar Keane helt plötsligt ha funnit sig tillrätta i livet. Tidigare hade han gett mig intrycket av att inte vara helt nöjd med tillvaron. Han ryade på motståndare, medspelare, domare, publik, vattenflaskor och gräsmattor.
Vid ett tillfälle, även om det inte var under denna säsongen, så blev han bötfälld för sitt missnöjda agerande när han blivit utbytt under match. Det är min övertygelse att när en spelare börjar härja och protestera, så är hans prestation nere på 60-70% av den maximala förmågan. Det stämmer ganska bra med mina övriga iakttagelser av Keane. Jag såg glimtar av honom redan under hans genombrottssäsong i Wolves 1997-1998 och har alltid på grund av dom fantastiska prestationerna där alltid väntat mig mer än gnäll och frustration. Nu har det gnällts mindre, och jag tycker också att prestationerna varit bättre, vilket hans antal gjorda mål under säsongen borde ge mig stöd för. Att Keane började prestera närmare 100% av total kapacitet ser jag alltså som en viktig faktor i lagets resultat.
Lennon - piggt nyförvärv från Leeds
Samtidigt finns det andra spelare som har klivit fram ordentligt. Nyförvärvet Aaron Lennon klassades tidigt av mig som en bättre värvning än Sean Wright-Phillips, och Lennon har under säsongen dels blivit mer eller mindre ordinarie tack vare sina insatser. En viktig insats för Lennon kan ha varit matchen mot Manchester City på bortaplan. Innan den matchen fick han starta matcher bara sporadiskt, men efter den matchen blev han mer och mer förekommande i startelvan.
Carrick - ovärderlig balandsspelare
Jag skulle kunna nämna spelare efter spelare, men nöjer mig med att nämna en till, Michael Carrick. Han började säsongen stabilt, men visade prov på framförallt hög lägstanivå. Att som honom vara så involverad i spelet, utan att samtidigt kunna klandras för dåliga matcher, är ett styrkebesked. Det Carrick besitter, och som så många andra spelare i laget gör numera, är initiativkraft. Speciellt Carrick gömmer sig aldrig i någons passningsskugga, utan tar alltid steget fram och gör sig tillgänglig. Detta påverkar hela spelet på ett positivt sätt, och det är uppmuntrande att Martin Jol noterat just detta. Det mest häpnadsväckande är inte att Carrick spelade 35 matcher från start, utan att han blev utbytt endast en gång under hela säsongen, och då i säsongens sista match mot West Ham – när han böt ut sig själv då han var en av dom spelare som drabbats av sjukdom natten innan match.
Carrick åker med till VM med England och om "Svennis" vill spela med en så kallad holding midfielder så är jag helt övertygad om att det är Carrick som får den uppgiften.
Nyförvärven
Duktiga spelare till trots så anser jag att laget har några svaga punkter. En av dom som diskuterats flitigast är högerbacksplatsen. Paul Stalteri var ordinarie under en lång period från det att säsongen hade startat. Hans bristfälliga teknik avslöjas i det snabba spelet i England, och även om han trots detta kan göra bra matcher, så är inte Stalteri en högerback som kommer prestera tillräckligt bra i tillräckligt många matcher. Stalteris konkurrent Stephen Kelly fick så småningom chansen, och kunde inte riktigt förvalta den. Kelly är mer av en bollbegåvning än Stalteri, samtidigt har Stalteri fördel av sin rutin. Högerback är en position som behöver förstärkning och likaså vänsterback. Young pyo-Lee har gjort bra ifrån sig, men det är tunt bakom honom. Om en viss Erik Edman hade stannat kvar i laget så hade jag varit helt tillfreds med besättningen på den positionen.
Även mittfältet behöver förstärkningar, och framförallt behövs det någon som kan vikariera för Carrick. Andrea Pirlo är drömmen, naturligtvis osannolik, men en balansspelare med stort spelsinne behövs, och det var mycket synd i mina ögon att vi sålde Pedro Mendes, för i honom hade vi just det.
Laget kommer troligitvis förstärkas på ett antal positioner, och så har redan skett då Dimitar Berbatov nyligen blev klar för Spurs. Att Tottenham vill värva Didier Zokora från St Etienne och Pascal Chimbonda från Wigan kan vara en av fotbollsvärldens sämst dolda hemligheter tillsammans med det faktum att det myglas i Italien. Likaså skulle det vara förvånande om Stephen Kelly förlängde sitt kontrakt som går ut i sommar. Edgar Davids ryktas för tillfället vara på väg till Ajax, och den senaste tiden har det här och var ryktats om Chelseas Carlton Cole till Spurs.
Med rätt värvningar kommer laget hålla mycket hög standard, och kan laget bara smälta besvikelsen över att inte ha nått Champions League, utan ”bara” UEFA-cupen så kan den kommande säsongen resultera i en plats i topp fyra.
