Pedro the punisher
Det sägs att en bred trupp är en bra trupp. Att det behövs dugliga ersättare i det fallet andra spelare går sönder. Samtidigt som det är en bra tanke, så är frågan om hur mycket tålamod dom ”dugliga ersättarna” ska förväntas ha. Dom måste ju vilja spela, annars är något fel, eller Chelsea.
Chelsea var sagt för att vara medvetet elak och för att få lite uppmärksamhet. Även om det säkert finns spelare där som bryr sig mer om pengar än om att spela fotboll, så finns det absolut på många andra håll. Vi behöver bara titta nästgårds. Eller inom samma tomt, beroende på hur man ser det. Jag minns en svensk landslagsspelare (jag vill inte namnge honom då en eventuellt efterföljande diskussion riskerar att handla om honom) under tiden i ett utländskt proffslag. I en av alla avslagna intervjuer med likgiltiga fotbollsspelare så sa han utan minsta bitterhet i rösten ungefär ”jag får inte spela just nu, men kontraktet är bra och familjen trivs bra här i staden”. Vad någon säger öppet är inte alltid vad densamme tänker, samtidigt är det värt att fundera över vad sådana uttalanden sänder för signaler. Jag undrar om en spelare som säger så utstrålar tillräcklig hunger?
Samtidigt så finns det helt sjövilda tokar till fotbollsspelare som skulle kunna säga samma sak, till exempel Gennaro Gattuso. Det är kanske inte vad man säger, utan hur man säger det. Om ens det. Christian Vieri ville spika upp styrelsemedlemmar i Inter på väggarna, samtidigt som han dom sista fem åren verkar ha haft lika mycket ambition och hunger som ett sömnigt trädklättrande djur.
Vi fans ska med andra ord vara glada över att ha spelare med ambition, vilja att spela och tro på att vinna. Men det kan finnas för många. I en trupp där cirka 16-18 spelare får spela i ungefär 50% av matcherna, så kan dessa 16-18 vara överambitiösa allihop, och det skulle kunna fungera. Min övertygelse är däremot att om man har en princip som innebär att den spelare som är bäst för dagen är den som spelar, så måste man antingen ha slöfockar på bänken som inte bryr sig, eller finna sig i att dom mer ambitiösa spelarna i tid och otid kommer att lämna klubben.
Se bara på målvaktssituationen i olika lag. Det är egentligen bara tyska landslaget där två målvaktskonkurrenter skulle kunna lönnmörda varandra, i den resterande fotbollsvärlden är det i regel så att målvakt nummer 1 är förstemålvakt, i sin bästa ålder och meriterad. Målvakt nummer två å sin sida är antingen gammal och lite trött, eller ung och orutinerad. Vilken typ det än är, så är han ofta rangmedveten och tjurar inte och gnäller om transfers hit och dit. Radek Cerny i Spurs är förvisso exempel på en tredje typ. En målvakt i ganska ”bra ålder”, men som helt enkelt inte har en chans att konkurrera på grund av bristande meriter.
Givetvis är det inte helt dumt menat att dom spelare som hållit ut på bänken, och sedan slår igenom, kommer att vara otroliga tillgångar med härdad karaktär och fotbollskunskaper därtill.
Det finns massor av exempel, och Pedro Mendes är kanske inte riktigt ett av dom, men ändå värd sitt omnämnande i sammanhanget. Pedro Mendes spelade i Spurs från sommaren 2004 till vinterns transferfönster 2006. Förre tränaren Jaques Santini hade rangen klar för sig, Pedro Mendes spelade i startelvan mer eller mindre jämt, och han gjorde det bra. Med ett skuttande lätt löpsteg och fint kortpassningsspel så dikterade han tempot i Tottenhams anfallsspel och stämplade sin auktorietet över dom kreative idéerna som laget hade. Utöver detta gav han understöd till övriga mittfältare i försvarsspelet. I försvaret hade han kanske vissa brister, då han emellanåt såg ut att sakna timing i situationer där han hade en 50/50-chans att vinna bollen. Å andra sidan var det mig veterligen, något som den kräsna publiken på White Hart Lane aldrig hängde upp sig på, och i och med Santinis märkliga rankning av Carrick som ”femte klassens mittfältare” så blev Pedro Mendes en tämligen populär spelare i startelvan.
Efter vinst med 3-0 borta mot Burnely i Ligacupen blev Santini emellertid proppmätt av framgångarna, och tyckte att livet på toppen var hårt, så han flyttade hem till Frankrike och grät en skvätt. Detta fick till följd, under en viss tid, att Mendes spelade allt mindre, och att Michael Carrick plötsligt figurerade regelbundet i startelvan. Det är svårt att prata om brytpunkter och vändpunkter, men Mendes anade säkert oråd när han började spelas som yttermittfältare, eller ibland fick bytas ut mot backar och så vidare.
Att Martin Jol, som efterträdde Santini, ändå värderade Mendes högt får anses som tydligt i och med att han envisades med att alltid ha med portugisen, även om det innebar att han fick spela på ”fel” position. Carrick var helt klart Jols förstaval för den aktuella rollen på mittfältet, och Mendes blev mer eller mindre statist.
Hade jag fått bestämma, så hade jag låtit Mendes och Carrick turas om på bästa sjumanna-manér, och då ignorerar jag det faktum att Jol säkert såg saker som gjorde att Carricks ansågs vara mycket bättre. Men om vi för en stund ponerar att Jol ansåg att Carrick och Mendes var likvärdiga, men att Carrick var den som oftast visade bäst form, så är det ändå min uppfattning att Mendes med sina kvaliteter snabbt och utan problem hade kunnat vända sin eventuellt dåliga form till något bra. Ingen lurar i mig att Carrick aldrig haft en formsvacka, och att Mendes aldrig kunnat göra det bättre i några matcher.
Nu kan situationen bli smått prekär. Även om alla problem har lösningar, så är problemen inte önskvärda bara för det. Om Jol hade roterat med Carrick och Pedro Mendes i rollen som balansspelare, så hade vi inte befunnit oss där vi är idag.
Av tidigare uttalanden att döma, kommer Jol bli rätt så besviken och Carrick går till Manchester United. Det har ju ryktats om anbud den sista månaden, och det har bekräftats från båda klubbarna. Apropå detta menade Jol att ”Carrick borde vara tacksam, eftersom jag (Jol) satsade på honom istället för Pedro Mendes som är en extremt duktig spelare”. Jag trodde knappt mina ögon när jag läste det, och jag vill nog säga att det var första gången jag blev riktigt besviken på den omtyckte holländaren.
Uttalandet tyder på en förfärlig naivitet och signalerar en otrygghet. Dessutom kunde Jol lika gärna ha sagt ”Aj då, det där med att helt plötsligt knuffa undan Mendes, det kanske inte var så vidare värst, vid närmare eftertanke”. Beroende på vad Michael Carrick är för en sorts människa, så kan han ha tagit uttalandet på olika sätt. Förhoppningsvis är det ”högt i tak” hos Jol, och att det finns en öppen dialog, men sådant tror jag mest förekommer i Sverige.
Risken är stor att Carrick känner sig pressad av Jols uttalande. Även om jag hoppas att Carrick tänker ”oj, Jol älskar mig, nu ska jag stanna här för alltid, vilka pengar jag får och vilka som betalar är egalt”, så tror jag chansen för just det är liten.
För en tid sedan, säkert ett halvår, uttalade sig Carrick i en intervju där han uttryckte ambition, och viljan att vinna matcher och att få spela i dom europeiska turneringarna. Men det var det här med ”hur man säger saker”. Som det lät på honom i intervjun, så verkade det nästan som att ett misslyckande med att nå Champions League skulle innebära att Carrick skulle se sig om efter andra klubbar. Samtidigt är det kanske sådana saker som vi måste hantera med hungriga spelare.
Numera lämnas det alltså anbud på Carrick, har han två år kvar på sitt kontrakt med Tottenham enligt tidningsuppgifter. Det lämnar Tottenham en del olika alternativ. Om Carrick är en ärlig människa, och dessutom känner att han kan vädra sina planer högt, så vore det bästa helt enkelt om Carrick har för avsikt att förlänga sitt kontrakt eller inte. Problemet kan ju dock uppstå om Carrick svarar att ”det beror på hur det kommer se ut med kvalificering till europacupspel framöver”. Det politiskt korrekta är att tycka ur en supporters vinkel är säkert att om Carrick inte är 100%-igt inställd på en fortsättning utan minsta förbehåll, så ska han säljas.
Om spelaren ska vara större än klubben är osäkert, samtidigt som det är en tunn lina att balansera på. Skulle Carrick säljas finns det inga garantier att man lyckas hitta en fullvärdig ersättare. Viktigast av allt är ändå att klubb, spelare och fans ser på tillvaron positivt. Det kanske inte får klubben att behålla Carrick, men det som inte dödar härdar. Personligen tror jag att Carrick antingen säljs i sommar, eller lämnar på fri transfer om två år – OM inte Spurs etablerat sig i Champions League på den korta tiden.
Om det här är Pedros hämnd vet jag egentligen inte, han verkar mycket sympatisk, men för att undvika att en spelare med ganska unika spetsegenskaper försvinner utan ersättare, så är mitt förslag i varje fall på kort sikt att Tom Huddlestone ges lite förtroende i olika sammanghang. Min förhoppning är också att Didier Zokora och Hossam Ghaly även dom kan iklä sig Carricks roll, så kossan behöver inte stå på isen än.
