Trophy Room: Ligaguld 1947/48
Andra säsongen efter kriget firades det sjätte ligaguldet.
Ruiner, ruiner och åter ruiner.....
När hesa Fredrik blåste av kriget 1945 var Europa en hög av tegelsten och bombkratrar. Flyktingar vandrade från ena sidan av Europa till den andra sidan och katastroferna var alarmerande. I England hade tyskarnas Blitz bombat sönder de flesta större städerna. London var en vandrande vålnad, men långsamt började livet komma tillbaka igen. Fattigdomen fanns, arbetslösheten och matbristen fanns. Misären total och för att råda bot på detta använde brittiska regeringen sporten som förströelse. Tiden efter andra världskriget producerar publiksiffrror som aldrig setts förut. Människor strömmade till den enda underhållning som gick att få och det var fulla hus. Fotbollsspelet hade hållit igång i London under krigstiden med ett par lokala ligor. Då mängder av folk var inkallade fick man låna ihop spelare och Gunners rykte drog till sig storspelare.
The English League drog igång på allvar 1946/47. Efter många år av väntan så sprang Liverpool hem med den första titeln och gjorde så att krigsåren blev omringade av Liverpool, då Everton vunnit 38/39. Gunners inledde med en 13.e plats och det var många som räknade bort Gunners framöver.Storhetstiden från 30-talet var borta. Kvar av spelarna från det bevingade decenniet var endast Cliff bastin, men denne gjorde bara 6 matcher.
Förväntningar
Inför säsongen 1947/48 var Liverpool laget på allas läppar. Pådrivna av Bill Shankley, Billy Liddel och Albert Stubbins var laget stora favoriter.Men i söder hade ett nytt lag etablerat sig. Portsmouth och från norra delen kom Manchester United och Preston. Blackpool med Stan Mortensen och Stan Matthews skulle inte heller räknas bort. Ingen pratade dock Arsenal.
Gunners
Tom Whittaker ledde nu laget efter att George Allison lämnat posten inför säsongen. Han hade sett över fjolårslaget och gjort vissa utrensningar. George Curtis, Eddie Collett och Kevin O'Flanagan lämnade klubben. Cliff Bastin, George Drury och Bernard Joy lade av.
Till laget hämtades två man av värde; Archie McAuley, vindsnabb skotte på kanten och så centerforwarden Don Roper från Sunderland, vilken övertalades efter sex resor. Sedan skall naturligtvis nämnas George Allisons två sista mirakelköp; Joe Mercer, den karismatiske kaptenen och så centertanken 35årige Ronnie Rooke, som dock skulle få mycket understöd av den sedermera så legendariske Reg Lewis och Jimmy Logie. Laget hölls annars ihop av bröderna Compton, Les och Denis. Imål George Swindin.
Det hände hösten 1947
Kontiki glider i land i söderhavet. SACO grundas och Nya Zealand blir fritt från Storbritannien. Chuck Yeager når överljudshastighet och sådana kulturpersonligheter som Kevin Kline, Richard Dreyfus, Stephen King och Sören Boström föds.
Säsongen I
Det kallas rivstart. experterna var chockade. Gunners inledde med sex raka segrar och 35årige Ronnie Rooke gjorde mål som aldrig förr. Första matchen denna säsong stod emot Sunderland och redan efter en kvart hade flinke yttern Mcpherson, Logie och Rooke spelat in tre bollar. I nästa omgång hade McPherson cirkus mot Charlton, då han gjorde ett och spelade fram till tre. Ian McPherson, skotte och f.d RAF-pilot var egentligen vänsterfotad, men höll till på högerkanten och ställde till med ordentliga problem.
Efter ytterligare fyra raka segrar tronade Gunners på toppen med 12 poäng. Laget fungerade alldeles strålande. Joe Mercer dominerade mittfältet med sitt riv och slit. Reg Lewis hade gjort fyra mål mot Charlton i en 6-0-vinst och Rooke hade gjort 6 mål på lika många matcher. Det var bråda tider och goda tider.
Men matchandet satte laget på prov och en del spelare hade gått sönder. Reg Lewis sträckte sig och Archie Fields vrickade foten. Tom Whittaker såg att laget behövde extra stöd och kallade på Denis Compton, som inte spelet ännu. Compton var 30- och 40-talets "David Beckham" i form av popularitet oc lite av medias "golden boy". Compton varvade Cricket med fotboll och avslutade en landslagsturné under början av säsongen. Från och med match 7 var Compton med igen tillsammans med broder Les. Laget fick en ökad stabilitet.
Gunners fortsatte att rada upp matcher med antingen vinst eller oavgjort. Lagen bakom hade svårt att hänga med. Burnley med en fantastisk Harry Potts hängde på bakom tillsammans med Manchester United.
Inför 61000 vann Gunners mot Aston Villa i Oktober efter ett omdiskuterat mål av Ronnie Rooke,då han skyfflade in både målvakt och boll i mål. Gunners slog Portsmouth och oavgjort mot Everton innan 67000 kom till Stamford Bridge för att se en 0-0 match. Fotbollsintresset var så fantastiskt att 27000 såg Gunners-Chelsea i reservlagsmatchen.
Efter 17 matcher ledde Gunners med sex poäng före Burnley. Gunners hade ännu inte förlorat, men pressen och kritikerna var inte övertygade. "Lucky Arsenal"-stämpeln, som laget fått under Chapmans 30-tal för deras sätt att snabbt slå om spelet och göra mål levde kvar och man hyllade försvaret och organisationen i laget mer än själva fotbollsspelet. Joe Mercer kallade det för "retreating defence" oxh det byggde egentligen på något han sett i en Basketball-match under kriget. man släppte upp motståndarna och byggde spelet på att vinna bollen på mittfältet och sedan slå om snabbt. Roligt? Nja.
Den 29 November 1947 kom så första förlusten. På Baseball Ground i Derby var stadion fullpackad och fick se Reg Harrison hos Derby slå in en målvaktsretur och Gunners första förlust var ett faktum och ligan var öppen igen. Veckan efter var en ny förlust nära, men Rookes traff i slutsekunden räddade poäng och kanske var det "Lucky" ändå?
Juletid är en klassisk brittisk fotbollshelg. Detta år skulle man få uppleva något spännande. I en tid där inga datorer fanns som skötte lottningen av matchschemat spelade Liverpool-Arsenal den 25 December och Arsenal-Liverpool den 27 december. Man satte nästan kalkonen i halsen. Resultaten var blandade. Det blev bortasegrar i matcherna och lagom till årsskiftet 1947/48 ledde Gunners ligan med fem poäng före Manchester United och Burnley.
Det hände våren 1948
Mahatma Gandhi mördas i Januari 1948. Hells Angels grundas i Mars 1948 i USA och det är Vinter-OS i St Moritz, Schweiz. På den kulturella sidan skall vi notera att Svennis föds, så även Kenny Loggins och Steve Winwood. Ett stort år således. Marshallhjälpen drog igång.
Säsongen II
1948 började på ett strålande sätt. Snabbe Reg Lewis petade in segermålet mot Bolton och en kombination mellan Lewis-Rooke skaffade två nya pinnar i nästa match.
Det såg onekligen bra ut inledningsvis och hade varit ännu bättre om inte laget fått sig en ordentlig törn hemma på Highbury i FA-cupen, då div II-gänget Bradford kom till staden och med den lille flinke yttern Billy Elliott i spetsen skickade Gunners ut ur turneringen.
De närmaste fyra matcherna skulle visa sig vara enormt viktiga. Det var tre matcher mot lag med sikte på seriesegern. Manchester United, Preston och Burnley. Den första matchen är historisk. Med över 83000 åskådare, så är det fortfarande den högsta publiksiffran som en första divisionsmatch uppvisat i England. Old Trafford var proppfullt. Inte ens en liten hund(ok, en liten då..)hade gått in. Matchen? Slutade 1-1 efter stenhård dramatik. När man sedan gjorde 3-0 på Preston och samma siffror på Burnley började man inse att Gunners eventuellt skulle kunna gå hela vägen. Rooke stod för en mängd mål. 14 före jul hade blivit fem till. Lewis-Logie-Roper visade också vägen och längst bak formade Laurie Scott-Wally Barnes ett starkt mittlås framför Swindin.
Men alla lag har sina svackor och mitt under vårsäsongen kom Gunners svacka. Man förlorade 3 matcher av 6. Den första mot Aston Villa var med 4-2 efter att turen försvunnit. Rooke brände en straff, Aston Villa kvitterade i nästa anfall, Denis Compton bars ut på bår och Aston Villa gjorde två till. De andra två förlusterna kom mot Chelsea, där den mycket imponerande Roy Bentley visade vägen och så mot Blackpool med Stan Mortensen i högform och som gjorde två. Just denne Mortensen klev då upp i 27 mål, ett par fler än Ronnie Rooke. Men den sistnämnde skulle snart knyta skorna igen.
Ligan gick in i ett avgörande skeende. Mitten av Mars visade upp Gunners på tronen med 6 poängs försprång före ManchesterUnited. Gunners hade avfärdat Middlesbrough med 7-0 dagarna innan förlusten mot Blackpool och mötte Boro igen ett par dagar senare och fick med sig en pinne från Tyneside. Nu var det bara sex matcher kvar att spela och Gunners gav den jagande massan ytterligare svårigheter då Jimmy Logie och Ronnie Rooke gjorde 2-0 på Blackburn.
Med fem matcher kvar att spela ledde Gunners med nio pinnar och åkte till Huddersfield för att spela hem ligan.
Don Roper gjorde Gunners enda mål denna dag, men Huddersfield kvitterade och utan möjlighet tll radio, så löpte Denis Compton av tåget i Doncaster och hämtade en tidning för att kolla de andra lagens resultat. det var glada miner i tåget när Compton förkunnade att de jagande lagen hade förlorat och Gunners var ligamästare för sjätte gången.
Med fyra matcher kvar ledde man med nio poäng.
Resten av säsongen blev en antiklimax som dock vändes till något stort när Gunners sprang ut på hemmaplan den 1 maj 1948 för att möta Grimsby. Endast 35 000 hade kommit till matchen och man fick se en kraftfull urladdning av Gunners som gjorde hela
8-0 på redan nedflyttningsklara Grimsby. Ronnie Rooke gjorde fyra mål och med 33 mål på 42 matcher vann denne makalöse 35åring skytteligan i högsta dvisionen. Remarkabelt. Logie, McPherson 2 och Forbes gjorde de övriga denna vackra dag på Highbury.
Sammanfattning
Med endast 6 förluster och noterbart; endast 32 insläppta mål, så var det starka försvarsspelet en garant för ligasegern. George Swindin i målet spelade stor fotboll detta år, men hade mycket god hjälp av försvarstrion Laurie Scott-Wally Barnes-Les Compton.
Den store strategen fanns på mittfältet i form av Joe Mercer, som med sitt riv och slit och pådrivaranda var makalös detta år. "Retreating defence" var taktiken som höll.
Gunners gjorde 81 mål. Av dessa gjorde Rooke(33)-Lewis(14)-Roper(10)-Logie(8) tillsammans 65 stycken. Ronnie Rooke var den ende som gjorde 42 matcher och totalt sett användes bara 19 spelare denna säsong och gamle räven och trotjänaren George Male, som redan varit med första guldet 1930/31 fick avsluta med att vara del av ytterligare en seger.
Gunners sjätte guld går till historien som ett oväntat guld. Laget var långt ifrån favoriter, men Tom Whittakers handlag masserade fram ett lag med team-geist och rätt sammansättning. Under de kommande åren skulle man komma femma-sexa-femma-trea, vinna FA-cupen 1950, gå till final 1952 innan 1952/53 återigen skulle bringa en titel, men till denna återkommer vi i nästa Trophy Room.
