Reading-Chelsea 0-1
Efter ett självmål vann till slut Chelsea med matchens enda mål. Men eftersnacket handlade ju om något helt annat.
Låt mig slå fast följande: Jag hoppas att båda Chelseas målvakter kommer att repa sig till slut. Speciellt vad gäller Peter Cech, så hoppas jag hans tillstånd snabbt kommer att förbättras och att han snart står i både landslaget och i Chelsea. Det var ingen trevlig upplevelse att få vara med om detta.
Sedan skulle jag vilja komma med en persolig analys, vilket detta är ett ypperligt forum att få göra. Jag är 100% säker på att Stephen Hunt på intet sätt önskade det som skedde. Faktiskt stöder tom Mourinho mig i detta. Ovårdat, dumt och okrontollerat, javisst. Men aldrig medvetet. Vi som har haft nöjet att få träffa Hunt vid flera tillfällen, vid något som kan liknas vid privata tillfällen, vet att killen aldrig skulle göra något sådant. Icke desto mindre är det fruktansvärt tråkigt att livet nästan kan riskeras vid en fotbollsmatch.
Mina tankar går givetvis till Cech, hans familj, vänner och alla supportrar till Chelsea FC. Men ingen har nämnt någonting om Stephen Hunt, så det tänker jag göra här.
Hur tror ni den killen mår idag? Kommer han att komma tillbaka mentalt? Om vi utgår från det jag vet, att han inte gjorde detta medvetet, tycker jag även synd om honom och det han får genomlida just nu. Ingenting kan göras ogjort, och det var nog få människor som sov så dåligt som han igår?
Vad gäller själva matchen så har en hel del glädje och energi berövats mig på grund av sättet som en del människor tagit den här situationen på. Jag orkar helt enkelt inte analysera mer än så här:
Chelsea gjorde ett mål, Reading gjorde inget. Tre poäng följde således med bortalaget till London.
Allt känns just nu av underordnad betydelse, bara alla inblandade personer i denna matchen kan hitta ett sätt att må bra igen. Vare sig de behöver sjukvård eller inte.
Come on uuuurrrzzzzz and Peter Cech.
