Falkens Funderingar: 14 Februari: Om intresse, ointresse och ren dumhet
Förmodligen vansinne.
Möjligtvis genialitet.
Eller något mitt emellan. Balansen mellan att vara vansinnig eller geni är hårfin. Eller beror det på ointresse. Jag kanske inte är intresserad. Jag kanske inte bryr mig. Eller borde jag det. Jag vet inte.
Jag såg i alla fall inte ett skit av matchen mellan Real Madrid och United igår. Inte för att jag var bortrest, hade ebola, var på däjt med en get eller försökte pricka fältbiologer med slangbella. Ingetdera faktiskt. Jag var helt enkelt inte intresserad. Ni frågar: Tycker killen inte om spännande och bra fotboll? När spelare i världsklass gör upp inför fullständigt vanvettiga supportrar?
Faktiskt inte. Men det berodde nog mest på att det handlade om "Tomtar och Troll".Fest i tomteverkstaden mellan två av de lag jag fullkomligen bara vill skall dubbeldiskas. Varför inför man inte dubbeldiskning i fotbollen? Stäng av båda lagen för illavarslande utseende så att man slipper se ett sådant vämjeligt as som Evra. Eller Pépé. Eller Mourinho. Eller Sir Alex. En stor röd näsa rakt in i TV-kameran. Nja. Jag kan faktiskt vara utan det. Så jag såg inte ett dyft av denna skenheliga fars. Måste säga att jag bär denna sanning med stolthet. Jag gick runt idag på jobbet och sprätte som en stolt gås, som precis varit på däjt med en varghona.
Sedan sprang jag på en av mina arbetskamrater, som berättade att det dykt upp en kille till på ingenjörskontoret som höll på Arsenal. Den killen tyckte att det var en massa underliga 40plussare på det kontoret som alla pratade om allt annat än fotboll. Han var tyst som en nyrakad CockerSpaniel. (...ni undrar? Jo, är det något som är tyst så är det en sådan; för inte hade den väl förväntat sig att bli rakad?) ..ända tills någon yttrade något om Stoke och sedan pratade han hela lunchrasten. Fotboll förbrödrar. Hoppas han tacklade dem och tatuerade in "Ramsey" i nacken på dem.
Blackburn väntar i helgen. De verkar vara i bra form. Gamst Pedersen är alltid god för en överraskning. Martin Olsson? Inte då. Nejdå; detta blir en förhållandevis enkel match. "We are on a high", säger Walcott.Jag läste att Sagna ser en intressant synvinkel, som jag också försökt belysa vid tillfälle. Det är bredden på anfallsspelet och målskyttet. Ifjol gjorde van Persie 100 mål. I år kan målen komma från en mängd spelare. Vi kommer att avsluta med att minst fyra man passerar tio mål i ligan. När hände det senast? Jag tror det till och med finns chans att Steve Bould kliver in i cupen och trycker in en hörna. Vi har en helt annan offensiv kraft än tidigare år. Vi har en "second string" som enkelt kan gå in och ersätta den första och då är ändå inte världens bäste Bendtner med. Själv har jag G-string, men säg inget. Giroud, som Sagna säger på www.arsenal.com, ger Gunners en helt annan bredd i anfallet. Bra på huvud, targetspelare, målpassare. Walcott har ett självförtroende och när han nu kysser klubbmärket så tror man ju på det. Jag ser fram emot en trevlig helg, som naturligtvis slutar i seger.
För några år sedan hade jag en religiös upplevelse. Låter underligt. Jag landade med Ryanair på Liverpools flygplats. Fick en kille som satt och spelade banjo för sig själv vid en av utgångarna att bära mig hela vägen till hyrbilsdisken. Vill ju inte sätta ned fötterna i Liverpool--"-nooo! scaary". Ser alla i LIverpool ut som Gerrard. Är det "Tomten är far till alla barnen" Fast på riktigt?Tog sedan bilen norröver. Det intressanta var att tio minuter efter att jag landat så avslutades matchen Blackburn-Arsenal och jag noterade att hemmalaget hade vunnit med 3-2(var det väl). När jag väl närmade mitt hotell 45 minuter senare, så kom jag på en av alla de M56/57/58/61 eller vad det nu var och så sade min GPS; "next turn left". När jag kom fram så stod det "Darwen" på skylten. Bredvid avtagsvägen stod det. "Blackburn Rovers Football Club" . Fucking Hell. Mitt hotell visade sig bara ligga 100 meter bort. Dagen efter besökte jag det företag jag avsett att besöka. Typiskt engelsk induustri med stampat jordgolv. När jag åkte frågade jag om vägen till Blackburn Rovers. "Just follow the road"..å efter tio minuter rullade jag förbi arenan. Dagen innan hade Gunners spelat där och jag kände en sådan sakral stöt i kroppen att det var löjligt. Jag var tvungen att stanna bilen och samla mig. Kanske berodde det på att jag kom till ett rödljus eller att jag blev invinkad till kanten av en kille med uniform, men jag samlade ihop mig. Jag minns fortfarande detta med värme och kärlek. Konstig känsla.
För att nu knyta ihop säcken ordentligt och påvisa mitt enorma intresse, så insåg jag idag att den 18 Februari, så spelar Gunners den fantastiskt viktiga matchen mot Bayern München. I London. Jag flyger på morgonen den 18e. Till München. Flyger hem på kvällen. Jag missar hela matchen. Arsenal möter ett lag från München. Jag flyger till München. Flyger hem när matchen spelas. "Byt jobb", sade min kollega Jakob. Svälj huvud och Byt kropp, säger jag. "Men stanna kvar då å se matchen i München?" Inte då. Det fanns förpliktelser hemma. Men..å ett stort men. Detta beror inte på ointresse; snarare på balansen mellan genialitet och vansinne. Eller helt enkelt. Ren jävla dumhet. Jag kanske helt enkelt får börja spela munspel.
Enjoy the evening, gooners.
