Krönika: En matchrapport ur en flickväns synvinkel
I ett antal år har jag varit tillsammans med en fotbollsfanatisk pojkvän, eller jag kanske ska säga Crewefanatisk… För de som inte vet ligger Crewe i Englands division två så jag har vissa problem med att förklara för familj och vänner varför min sambo håller på just det laget, jag förstår det ju inte riktigt själv… Efter sju år har jag i alla fall snappat upp följande (efter timmar av intressanta anekdoter från Crewes värld. Jag har en förmåga att se intresserad ut även om jag inte lyssnar. Det är nog det som har räddat förhållandet):
1. Klubben heter Crewe Alexandra. Crewe efter staden, Alexandra möjligtvis efter någon pub (tror jag att det var), det fanns också en annan förklaring (?).
2. Tränaren heter Dario Gradi (bild ligger som skärmsläckare på datorn). Han ska man i det närmaste betrakta som en gud. Gradi dricker i varje intervju ur en mugg med det egna namnet skrivet under med tuschpenna.
3. Arenan heter Gresty Road och ligger i Crewe.
4. Jag har blivit förhörd på vilka spelare som är med i laget men kommer bara ihåg följande: Kenny Lunt.
5. Klubbens färger är rött och vitt. Det vet jag eftersom trappen är tapetserad med matchtröjor.
I somras reste vi till England för att se Crewe-Northampton. Sambon hade tidigare åkt dit själv men nu blev jag mutad med två dagars shopping i Birmingham för att följa med. På matchdagen skulle vi först åka till Crewe för att känna känslan och gå in på en genuin engelsk pub för att dricka öl och äta (kokt potatis, kyckling, brunsås och överkokta ärtor). Sedan var det dags att ge sig av till arenan, den mytomspunna. När jag berättade för kompisar att jag skulle till England för att titta på fotboll kom följande respons: ”Vad kul, det brukar vara otrolig stämning att gå på engelsk fotboll!!” Javisst, på division två med 5000 åskådare…
Vi satt mitt på långsidan. Framför mig satt en tant som hade med sig en blommig sittdyna i en påse och skrev febrilt i matchprogrammet. Snett framför mig stod mr Burns från Simpsons, är han också Creweanhängare? Bredvid honom satt sonsonen (?) som såg ut att vilja bitas, även då Crewe gjorde mål. Bredvid mig satt en äldre herre som hela tiden frågade mig om vilka de olika spelarna var. ”Kenny Lunt” mumlade jag. Hejarklacken drog igång från kortsidan och jag ville glädja sambon genom att hänga på trots att jag inte riktigt hörde vad de sjöng på engelska. ”Jag kan ju alltid skråla med”, tänkte jag. När de senare sjöng ”We want Dario out” hade jag åtminstone vett att inte sjunga med. Ville göra sambon glad ytterligare en gång och ta kort på Dario som stod nere vid planen i sin träningsoverall. ”Lägg ner den där, jag kan inte koncentrera mig på matchen!” väste sambon ur mungipan. Jaha, då återstod det bara att titta på matchen. Hur lång tid är det kvar? Varför plockar de inte bort toapappret från planen? Varför springer domaren med så högt uppdragna knän? Undra om jag skulle kunna designa matchdräkterna bättre, det där gula märket fram är inte värst snyggt. Vilka har pressen? Herregud, kan de inte göra mål snart? Mål! När kommer reprisen? (Jag tittade visst åt fel håll). Men matchen är ju faktiskt riktigt hyfsad och spännande, kom igen nu, gör MÅÅÅÅL! (Så blir kvällen och natten trevligare).
I vår blir det nog en ny färd till England och en match på Gresty Road. Sambon hävdar att jag har blivit en äkta Creweanhängare. Det kan han ju få tro om det innebär ett par nya skor. Nästa gång utlovas shopping i Manchester…
