”Where were you in the Graham days?”
Medgångssupporter. Ett tillmäle som får det att svida för en fotbollssupporter mer än något annat. Ett uttryck som också under hela den tid jag kunnat kalla mig för vuxen varit helt riskfritt för en Tottenhamsupporter att använda sig av.
Själv använder jag det flitigt på de förvirrade element till vänner jag har som håller på Arsenal. Jag hävdar med bestämdhet att Elton bara håller på dem för att han tycker att Ljungberg är tuff och jag vårdar ömt uppgifterna från Matteus barndomskamrater som säger att han var spurssupporter först, men hoppade över till den onda sidan ungefär samtidigt som det började gå bra för dem. Medgångssupportrar!
Samtidigt har jag sedan länge kunnat hävda att jag alltid hållit på Spurs och att jag är allt annat än en medgångssupporter. Förutom att det är sant är det också en uppgift som ingen finner anledning att ifrågasätta. Man får liksom vara bra förvirrad om det hade varit det senaste decenniets framgångar som fått en att hålla på Tottenham.
Nä, istället lägger vi spursare gärna vår högra hand över hjärtat och deklarerar högtidligt att vi som håller på Tottenham minsann är riktiga fans. Vi håller på vårt lag av ädlare anledningar än de karaktärsfattiga stackare som hoppade på framgångståget med Wenger som konduktör. Eller lokförare. Eller vad det blir. För att inte tala om de lättlockade som sålt sin själ till den ryske Satan och hans maffiatriljoner.
Det här har blivit en fin tradition som för oss samman som en enda stor och… ja kanske inte så lycklig, familj. Den liljevita. Den rena. Martyrerna. Den lite finare än alla andra. Man kan i och för sig fråga sig varför vi inte håller på klubbar som Wycombe eller Nottingham Forest om vi nu verkligen inte vill ha framgång, men det kan vi lämna därhän.
Eller förresten, vi vill ju ha framgång. Vi håller på att törsta ihjäl oss efter nya tider då Tottenham Hotspur FC nämns i samma andetag som Chelsea, Arsenal och Manchester United (sorry poolfans). Somliga av oss tycker dessutom att det finns allvarliga tecken på att de första stapplande stegen mot en sådan status är synliga. Det är en kittlande tanke och det vattnas i munnen efter revansch för alla år i tabellmittens Gehenna.
Men samtidigt… är vi beredda att ge upp vår exklusivitet? Kommer vi att få personliga kriser efter förlusten av att inte kunna kalla arsenalfolket för medgångssupportrar av den enkla anledningen att vi kommit före dem i tabellen tre säsonger i rad? Är vi rustade att själva ta anklagelserna från bittra chelseafans (om det nu finns några kvar efter att ryssen och hans kvadriljoner lämnat skutan)? Anklagelserna om att VI är medgångssupportrar? Kommer vi fortfarande att kunna stå stolta med raka ryggar när motståndarklacken sjunger ”where were you in the Graham days?”?
Tanken är svindlande. Är vi beredda mentalt för en sådan omställning? Kan vi hantera saknaden av den trygga och lite bittra loserandan? Jag vet inte, men jag vet att nu är tiden att njuta av vår ställning, för imorgon kan den vara ett minne blott.
Idag ska jag ringa Matteus, Elton, Blobben, Ricky och Limpan och håna dem för att deras kära Arsenal klassade ut Liverpool igår.
Det gäller att passa på!
