Reserapport nr 3: Besök på Moor Farm
Ola Carleke beskriver ett överraskande besök på Moor Farm
Familjär. Så kan man beskriva stämningen som man försöker ha i Derby County Football Club och det var något som Torbjörn Karlsson och jag oväntat fick uppleva under vår Englandsresa.
Efter en bilfärd från London till Derby för att se Rams ta emot Barnsley anlände jag till mitt hotell, Rangemoor Park, på onsdagseftermiddagen. Jag blev milt sagt förvånad när det första som hände var att ägaren (som är ett Derbyfan) stack en lapp under näsan på mig där det stod att vi skulle befinna oss utanför Ramstore på Pride Park en timme före matchstart för att träffa Derbys internationellt supporteransvarige, Ron Stevenson.
Saken gällde att bestämma en tid för ett besök på klubbens träningsanläggning, Moor Farm, dagen efter. Jag hade aldrig hört talas om denne Stevenson, men han hade tydligen koll på att vi och några norrmän hade kommit till Derby. Jag gissar att det var norrmännen, som hade tagit kontakten med Ron och att vi hade turen att bo på samma hotell helt enkelt. Det visade sig nämligen att norrmännen kände Ron sedan tidigare besök .
Dagen efter matchen kom Ron Stevenson klockan 11 och hämtade fyra norrmän, Torbjörn och mig. Han körde en liten bit utanför sta´n, där en stängd grind med ett stort Derbyemblem visade att vi var framme. Det kändes ganska mäktigt när grindarna öppnade sig för oss.
Precis när vi parkerat kom de första spelarna ut från huvudbyggnaden på väg ner mot planen, som låg intill parkeringen. Ron dök på dem allihop och presenterade oss för dem och alla ställde villigt upp på både fotografering och kort pratstund.
Danske Morten Bisgaard kunde vi prata svenska med och han var, liksom alla andra, hur trevlig och lättpratad som helst. Jag frågade vad som hände med spelet under första halvleken mot Barnsley, som ju var det sämsta jag har sett någonsin. ”Vi var nervösa”, sa han oväntat uppriktigt.
Torbjörn Karlsson i samspråk med danske Morten Bisgaard.
Bjässen Darren Moore var en glad kille, som jag poserade med medan Tobbe tog foto.
”Du kunde bli en bra mittback” konstaterade han när han såg att vi var jämnlånga och jag tänkte i mitt stilla sinne att det kanske hade blivit en förstärkning, trots att jag inte är fotbollsspelare…
Ola Carleke och Darren Moore.
Både lagets nervositet och försvarets brister kom upp en stund senare, när den trevligaste och mest öppna av dem allihop dök upp – Billy Davies. I kostym och slips hälsade han i hand på oss alla och stod sedan kvar och pratade med oss i säkert en kvart. Han menade att det stora imponerande Pride Park på ett sätt blev en belastning för spelarna, som helt enkelt blir nervösa inför hemmapubliken. Samtidigt tänder ofta bortalagen till extra, när de får beträda denna Premier League-liknande arena.
Fans och Billy Davies.
”Kör ni mental träning?” frågade jag. Jag fick inget tydligt svar på detta, mer än att de inte gjorde det och att spelarna själva måste komma över nervositeten. Det lät väldigt konstigt i mina öron.
”Ni kanske ska värva någon ny mittback?” ”Nio!” svarade Davies. Både Tobbe och jag såg väldigt frågande ut och undrade vad karl´n menade. Förklaring och mer om det i Tobbes artikel om Billy Davies.
Efter vår långa pratstund och fotosession var det inte nog med tiden Davies gav oss, för då sa han: ”Ni kommer väl in i cafeterian och dricker te, så kan vi prata mer. Ska vi säga om 20 minuter?” Snacka om vänlighet mot fansen!
Efter dessa olika möten blev vi guidade i inneutrymmena och fick bland annat se deras gym och sjukvårdsrum, där Peschisolido låg och fick behandling. Han kom ut efter en stund och bytte några ord med oss.
Vidare fick vi se rummet där alla fotbollsskorna förvarades. Det var en ansenlig mängd. Tobbe letade rätt på Giles Barnes´ och kände måldoften (?) från kvällen före.
En del av byggnaden var avsedd för Academyspelarna, vilka verkade bli riktigt väl omhändertagna. All utrustning tvättades och sköttes av klubben och ”serverades” spelarna, när det var dags för träning eller match. En datasal fanns också, där de kunde sköta sina studier. Alla bodde i samma lägenhetsområde en bit utanför Derby. En av korridorerna på Moor Farm var prydd av inramade spelartröjor, som använts när academyspelare gjort sin a-lagsdebut.
Vidare fick vi se den stora inomhusplanen med konstgräs. Antalet utomhusplaner på anläggningen var hela tolv stycken!
Efter avslutad rundguidning blev vi bjudna på fika i cafeterian/restaurangen, där vi först nickande hälsade på ledarstaben, men de reste sig upp och hälsade i hand allihop. Snart droppade spelarna in, efter en, för lunch. Nu satte vi, norrmännen och Ron oss dock vid ett eget bord och pratade vidare och Ron var milt sagt öppen. Ibland kändes det nästan lite pinsamt, för vi satt och konstaterade att vissa spelare, som satt i salen, verkligen inte höll måttet. Samma spelare hade vi glatt poserat med inför kameran tidigare. Spelarna vi nämnde var naturligtvis försvarsspelarna med undantag för Leacock.
Ron Stevenson visste ännu inte riktigt vad han skulle tycka om Billy Davies. Rons stora idol genom tiderna var, inte helt oväntat, Brian Clough. ”Brian Clough och Peter Taylor hade en bestämd idé om hur de ville att Derby skulle spela och plockade in spelare som passade in i detta mönster. De flesta andra managers i Derby har inte haft denna tydliga uppfattning om lagets spel.”
En bomb som Ron släppte var anledningen till George Burleys hastiga sorti. Anledningen, enligt Ron, var en som jag aldrig i min vildaste, oskuldsfulla fantasi kunnat drömma om (Tobbe hade dock dragit en del liknande historier dagen innan).
"– Burley gillade unga flickor och gjorde anfallaren Marcus Tudgays flickvän gravid!" I Moor Farmkretsar verkade detta var ett känt faktum och det är väl svårt att tysta ner en sådan sak.
Vår bonuspratstund med Davies uteblev tyvärr. Han var i cafeterian, men satt avsides i en djup diskussion med en annan kostymherre. Precis innan vi gick tog han dock i hand igen och åter slogs man av hur vänliga alla var. Ron Stevenson sa att de verkligen strävade efter att det skulle vara så och att till och med under guldåren, när man var en toppklubb hade man den där stämningen. Familjär.
