Repris tack

När Sheffield Wednesday tar sig till Leicester finns chansen att ta årets första dubbel. Frågan är den om kloka ugglor kan överlista sluga rävar två gånger på raken?

Inför mötet med Leicester så har mittfältaren Whelan fått en glad nyhet, han får stanna på Hillsborough. Managern Brian Laws sa att Whelan inte längre är till salu och detta borde ge honom en skjuts framåt.
Senast man spelade borta fick man två man utvisade (Coventry borta) och högerbacken Frankie Simek tror att den svåra bortamatchen mot Leicester kan vinnas.

"Det kommer bli en svår match mot Leicester borta, det var det förra säsongen. Vi slog dom för ett par veckor sedan på Hillsborough så vi kommer försöka upprepa detta.

Ví har inget att frukta för tillfället. Vi har ett par riktigt talangfulla spelare i truppen nu och vi förtjänar att ligga lite högre upp i tabellen när  vi är inne i en bra period och man vet aldrig vad som händer.

Wednesday kommer fortfarande vara utan yttern Wade Small, som även opererats under sin avstängning och kanske inte blir helt frisk till nästa match heller.

Hills är borta på grund av skada och unge löftet Tommy Spurr får spela, inget direkt nedbyte tycker undertecknad.
Kenny Lunt kommer inte heller vara med efter att han fått fem varningar (sjätte fick han mot WBA i veckan) Ett stort avbräck då han vart en av lagets bästa spelare dom senaste matcherna.

LEICESTER:

McCarthy, klubbens kapten är ett frågetecken sedan han skadats i förlustmatchen mot Norwich senast och kommer att testas på torsdag kväll. Andy Johnson, Darren Kenton och Gareth Williams, alla mittfältare, är även dom tveksamma till spel.
Man har kallat hem utlånade anfallaren Louis Dodds för att täcka upp för sina skador.

Leicester har inte spelat bra alls den senaste månaden och har en del skador men detta betyder absolut inte att det ska bli någon klar seger.  Man har riktigt bra offensiva spelare i Ian Hume tex. och det kommer krävas att Magic och Bullen har koll på honom speciellt.

Det kommer bli en tuff match och Laws kommer säkerligen att mana på sina mannar. Tre poäng och vi lägger bottenskiktet bakom oss.

Borås Tidning har tippat en etta (till Leicester alltså) och det bådar alltid gott,.(eftersom de brukar tippa fel.)

/Sergej Odström


KONTAKTER LAGEN EMELLAN


Peter Gilbert kom till Wednesday i januari 2006 från Leicester City, efter att först varit ha varit på lån. Hans karriär hos City var inte långvarig, fyra matcher blev det bara efter övergången från Plymouth Argyle sommaren 2005. Dessutom gjorde Leicester en dålig affär. De betala tvåhundratusen pund till Argyle, men fick inga pengar från Wednesday.  Bara en sån sak är värt ett kors i taket, eftersom det normala är att Wednesday köper dyrt och ger bort gratis.

Ingen spelare i Leicester City har dragit på sig motståndarens tröja.


STATISTIK

När det gäller Leicester är det  statistiskt helt jämt, men när det gäller hemma och borta så är det hemmalagen som dominerar.  Senast vi möttes i ligan på Hillsborough var för bar en månad sedan  och då blev det seger för hemmalaget med 2-1. Kan vi be om en repris idag? Eller varför inte resultatet från ligacupen den 27/10 1992? 7-1!
Det första mötet mellan lagen Leicester Fosse (som de hette då) och The Wednesday spelades den 25 november 1899 i Leicester och slutade 0-0. 

Totalt

101  37 28  36  155 - 153


I Leicester

49 11 14 25   66 - 97

Hillsborough

52  26 14  12  89 - 56


HISTORIA


1884   Leicester bildades av  medlemmar i  en bibelklass i  Old Emanuel Church på New Park Street.
och namnet Leicester Fosse kom sig troligen av att man till att börja medspelade på en äng intill Fosse Road.

Fotbollen var vid den här tiden på väg att etablera sin popularitet över hela landet som arbetarklassens sport. I Leicestershire var den på väg att utmana utbudet från redan existerande cricket och rugbyklubbar.
Klubben spelade  sin  första match  på en privat äng intill Fosse Road där ett annat lokalt lag från norra delen av staden stod för motståndet: Syston Fosse. Fortsättningsvis den säsongen spelades matcherna vanligtvis på the Racecourse, mer känd som  Victoria Park. De första sju åren spelade Fosse bara vänskapsmatcher.  Ligafotbollen grundades   1888 och runt om i landet bildades det regionala ligor för att fungera som en språngbräda för ambitiösa klubbar. Under den här perioden var klubben utan fast arena där Victoria Park,  Belgrave Road  och Mill Lande omväxlande användes. 1888 visade  Fosse at de hade ambitioner genom att anlita sitt första proffs, Harry Webb från Stafford Rangers. Han fick  2 shilling och  6 pence i veckan. I  12,5 pence i dagens mynt.

Fosse började så småningom även möta lag utanför sitt eget närområde, men  rivaliteten mellan lagen i staden var fortfarande stor och störst intresse tilldrog sig möten mellan de två dominerande klubbarna i norra  Leicestershire: Leicester Fosse och  Loughborough Town.  Båda klubbarna ville hemskt gärna få spela ligafotboll och både tog ett första steg genom att 1891 ansöka om att få bli medlemmar i Midland League något som de också lyckades med.
Fosses planer höll på att gå i stöpet när the Leicester Corporation  stängde  the Mill Lane Ground eftersom de ville använda marken för byggnation.
 The County Cricket Club  klev dock omedelbart in som en räddande ängel och hyrde ut  sin anläggning,  Aylestone Road Ground i inledningen av säsongen.  Samtidigt såg  Fosse snabbt att få ett hyreskontrakt på ett område nära kanalen på ena sidan av  Filbert Street.

Ett år tidigare hade Fosse gått med i Fotbollförbundet; FA och de spelade sin första cupmatch på  Mill Lane i oktober 1890.  Flytten till Filbert Street skedde endast 13 månader senare.  Efter tre år i  Midland League med en andraplats på slutet var nog för att övertyga klubben om att det nu var dags att ansöka om en plats i  den nybildade division 2. Klubben måste ha lyckats lobba bra för sin sak för med samtliga 29 röster valdes Fosse in i division 2 sommaren 1894.

Första ligamatchen slutade med en 4-3 förlust borta mot Grimsby. men första segern kom redan veckan därpå hemma mot Rotherham Town. Fosse noterade samma säsong klubben största seger genom tiderna när Notts Olympic besegrades med 13-0 i kvalomgången till Fa-Cupen




Fosse kom snart at bli ett etablerat lag i tvåan och Filbert Street  blev också efterfrågad första som en kvalmatch för att avgöra upp och nedflyttning 1895 och två Amatör cupfinaler 1896 och  1900.
Runt sekelskiftet var det stundtals hårda tider för Fosse som fick söka om att bli återvalda   1904. 

Bättre tider följde dock och efter en seger borta mot  Stoke i april 1908  gav uppflyttning till högsta serien efter seriesegrande Bradford City
Den bistra verkligheten var dock den att Fosse  inte var redo för division 1 fotboll så det blev snabbt respass. I april 1909  skedde något som blivit kvar i historieböckerna i en match där Fosse  var inblandade i en match med rekordmånga mål. Tyvärr var det Leicester  som var det förlorande laget i mötet med lokala rivalerna Nottingham Forest som vann med  12-0.
I en undersökning om varför  Fosse's spelat så dåligt kom det fram att spelarna dagen före matchen hade varit ute på bröllopsfest för förre lagkamraten "Leggy" Turner, som gått till Everton någon vecka tidigare.


Tillbaka i division 2 1910,  så fick Fosse  smaka på känslan av en bra serie i Fa-Cupen  där laget nåde kvartsfinal där  blivande cupmästarna, Newcastle United vann på St James' Park.  Sommaren  1913 genomförde laget sin första turné utomlands och spelade fem matcher i Sverige.
Finanserna var  i olag och klubben började sladda i ligan ännu en gång samtidigt som krigsmolnen sänkte sig över Europa. När ligaspelet ställdes in 1915 var det sista Fosse gjorde att klubben än en gång framgångsrikt lyckades bli återvalda med flest röster:33 stycken.
Efter fyra års spel i den regionala krigsserien så hade de  ekonomiska problemen lett till vägs ände och klubben gick i graven. En ny klubb rekonstruerades på resterna och tog Fosses plats i juli 1919.
Eftersom den gamla köpingen Leicester hade blivit stad tidigare på sommaren så namnades klubben mycket lämpligt till  Leicester City Football Club.

Åren mellan de båda världskrigen kom att innehålla viktiga milstenar i klubbens historia.  Många av dessa under ledning av den nye new manager Peter Hodge en slug skotte som värvade några av Citys finaste spelare, som  Johnny Duncan, Adam Black, som kom att sätta klubbrekord för mest spelade ligamatcher 528 stycken,, Ernie Hine, Arthur Lochhead och den ojämförlige målspottaren  Arthur Chandler, som med  273 mål för  City ät oöverträffad.
Den första milstolpen var dock av det mindre roliga slaget eftersom det bestod i att  City var inblandad i en match som bara drog 13 åskådare. Matchen spelades på Old Trafford mot Stockport County eftersom deras arena var stängd. Matchen kom att bli den första av två den dagen på Old Trafford eftersom Manchester United  mötte Derby County tidigare på eftermiddagen.
De totalt 13 åskådarna var de som löst entré, men man räknar med att omkring två tusen  såg matchen.


Hodges  lag vann division två titeln för första gången  1925 framför den nya Main Stand som byggts  1921 och med lagkaptenen  John Duncan sättandes ett nytt målrekord genom att göra sex av de sju målen i krossande av Port Vale juldagen 1924.  I september  1926 toppade faktiskt  City division ett för första gången och var med på allvar och slogs om titeln i flera år.  Den bästa placering kom att bli två efter Sheffield Wednesday  1929.

sabesegrades med 10-0 på hemmaplan.  Ett rekordseger som står sig än idag. Säsongen före hade Filbert Street fyllts till taket bokstavligen då  rekordpubliken 47 298 kom för att  F A Cupens femte omgång mot  Tottenham Hotspurs.

Trettiotalet kom att se Citys finaste lag tvina bort, trots att laget lyckades ta sig till semifinal i Fa-Cupen 1934 för första gången. Portsmouth vann på  St Andrews.

Nedflyttning blev det  1935,  men klubben lyckades vinna tvåan två säsonger senare.  Något som Jack Bowers starkt bidrog till genom att gör 33 mål på 27 matcher . När kriget än en gång närmade sig var Citys lycka på upphällning och flyttades ner  1939.
Den här gången blev det regional fotboll i sju säsonger under kriget och när ligan kom igång igen såg City ut som ett medelmåttigt division två lag. Laget fick kämpa för att undvika nedflyttning 1949, samma år som de gav sig iväg på sin första resa till Wembley. En fantastisk insats i semifinalen inspirerade av Don  Revie såg till att  Portsmouth som flyttats upp till ettan besegrades på Highbury. Wolves för motståndet nedanför tvillingtornen och trots en förlust med 3-1 kunde det inte ta ifrån laget stoltheten av  att ha nått finalen. En vecka senare lyckades laget spela oavgjort i sista matchen borta mot Cardiff och tog den poäng som gjorde att man undvek nedflyttning till division 3.

Att bygga ett nytt lag tog sin tid och ett viktigt förvärv på vägen var Arthur Rowley.   Hans mål såg till att City tog ännu en division 2 titel 1954 . Kanoniären toppade sedan säsongen 1956-57 skytteligan med 44 mål och  City vann sin fjärde titel med rekordmånga poäng och gjorda mål. När Rowley lämnade  Leicester 1958 hade han noterat sig för  265  mål och kom att totalt göra  434 strikes i ligan..

Mellan 1957 och  1969 så hade City  sin längsta sammanhängande period i högsta serien.  Större delen av den tiden under ledning av managern Matt Gillies ännu en skotte och en av sportens verkliga gentlemän. Den här tiden kom också att etablera fotbollsspel på kvällarna när  Filbert Street fick elljus sommaren1957.

The swinging sixties kom att se City nå inte mindre än fem cupfinaler under ledning av Gillie. FA-Cup finalerna på Wembley 1961,63 och 69 slutade med förlust. Tottenham vann den första finalen med 2-0 och blev i och med det första laget detta århundrade at ta dubbeln. Den andra finalen blev en besvikelse då man mötte Manchester United som då var på dekis, men som helt plötsligt hittade formen och vann med 3-1.över Leicester. Ett lag som lett serien fram till och med påsk och som slutade på fjärde plats i ligan. I båda dessa matcher stod  Gordon Banks i mål för Leicester och Citys väktare skulle komma att representera Englands bästa lag genom tiderna som vann VM på Wembley 1966. En annan hjälte för klubben denna tid var försvaren  Graham Cross som kom at sätta ett klubbrekord för mest matcher totalt i alla turneringar med  599 matcher.
City vann sin första buckla 1964,  när  Stoke City  besegrades efter två matcher i the Football League Cup. Finalen året därpå förlorade laget mot Chelsea.
Klubben kom detta årtionde också att få smaka på spel i Europa. 1961-62 blev det spel i Cupvinnarcupen, men hoppet om framgångar grusades av ett betydligt mer erfaret Atletico Madrid som vann i andra rundan och så småningom hela cupen.
Citys senaste final i Fa-Cupen slutade med en 0-1 förlust mot  Manchester City och tre veckor senare var deras sista insats detta decennium att åka ner i tvåan ännu en gång.


Vidd det här laget hade Peter Shilton ersatt Banks mellan stolparna och han hjälpte klubben till änne en division två titel 1971.  Klubben firade detta med att vinna  the Charity Shield genom att slå  Liverpool med 1-0  på Filbert Street. Den populäre managern  Jimmy Bloomfield anlände också. Den populäre Londonbons lag kom snart att bli kända för sitt att spela fotboll med stil och elegans. I laget fanns Keith Weller, Alan Birchenall, Len Glover och den ojämförlige Frank Worthington. Trots detta lyckades City inte vinna någonting  stort under den här tiden. Det närmaste man kom var en semifinal i Fa-Cupen 1974 som slutade med förlust i omspelet på Villa Park mot  Liverpool.
1978 blev det nedflyttning  och inledning på en jojoperiod.  Jock Wallace anlände och inspirerade ungdomarna till att ta en sjätte titel i division två 1980  och trots at det blev nedflyttning året därpå tog sig laget till ännu en semifinal i Fa-Cupen 1982. En av ynglingarna som klev fram under  Wallace var en lokal grabb vid namn Gary Lineker, vars blixtrande snabbhet och målsinne skulle leda honom till att vara den som gjort flest mål för det engelska landslaget.


Uppflyttning blev det ännu en gång 1983 efter en stark avslutning, men laget var tillbaka i tvåan 1987 och var nära ännu en nedflyttning  1990-91. En seger som kom att bli  berömd över  Oxford United med 1-0 visade sig vara tillräckligt för att bevara klubbens stolta rekord att inte ha spelat annat än i division 1 och 2 bevarades. Det viktiga målet gjordes av Tony James.  I och med ankomsten Brian Little  var det början på en ny blomstrande period.

Nittiotalet har visat sig överträffa sextiotalet genom att det blivit hela sex besök på Wembley för den blå armén av fans. Den främsta anledningen till detta är införande av slutspel för att få den sista platsen till högsta serien. Det tog Little tre år at ta the Foxes tillbaka till toppen, men vilka spännande turer det var på vägen dit.
1992 föddes  Premier League  och  City hade sin chans att nå dit efter en ordentlig överhalning med 5-0 mot  Cambridge. I och med segern kom de tillbaka till tvillingtornen för första gången på 23 år för att möta Blackburn Rovers i slutspelsfinalen. En kontroversiell dömd straff  placerades i nät av förre cityspelaren Mike Newell vilket gjorde att laget från Lancashire gick upp.  City återkom året därpå till  Wembley, men bara för at förlora efter ännu en tveksamt dömd straff.  Den här gången stod Swindon Town som segrare. Men det satt hårt inne för “rävarna” vände ett 0-3 underläge på tolv minuter i andra halvlek till 3-3, men  straffen gjorde att Swindon vann.

 1994 så förde Little  för tredje gången City till slutspelsfinal. Två mål av  Steve Walsh räckte för att besegra lokalkonkurrenten  Derby County med 2-1 och därmed kunde rävarna till sist i sitt sjunde försök vinna en seger på Wembley.  Vid det här laget hade klyftan  mellan lagen i  Premier League och resten börjat växa till sig och City klarade inte av att överbrygga klyftan utan åkte ner på direkten än en gång.

Under ledning av den nye managern, Martin O'Neill så tog sig  City efter en framgångsrik avslutning på säsongen  1995-96 till slutspelsfinal för fjärde gången på fem år.  Efter en mycket bra insats besegrades Crystal Palace med 2-1, men det satt hårt inne. I den sista tilläggsminuten, vid ställningen 1-1 och när det såg ut att avgöras på straffar. Då tog  O'Neill ut målvakten  Kevin Poole och satte in den  storväxte australiensaren   Zeljko Kalac. Alla blev helt förvirrade över det draget och Palace somnade till vid en Cityfrispark, vilket gjorde att Steve Claridge kunde skjuta i mål med bara fyra sekunder kvar.

Under O'Neill  etablerade sig City o eliten och hamnade på övre halvan tre säsonger på raken.  I två av dessa dök de också upp på Wembley igen. i ligacupen. 1977  slutade matchen mot Middlesbrough 0-0 i en match där  Pontus Kåmark spelade en stor roll genom att markera ut brasilianaren  Juninho. I om spelet på  Hillsborough gjorde  Kåmark än en gång sin plikt och Steve Claridge kunde avgöra på övertid.
Segern gav  City ännu en resa ut i Europa 1997-98. Den här gången i  Uefacupen. Osannolikt nog var det än en gång  Atletico Madrid som än en gång satte stopp för vidare avancemang, precis som för 36 år sedan.  Våren 1999 marscherade den blå armén än en gång på Wembley way. Ännu en ligacupfinal, denna gång var det emot  Tottenham Hotspurs. Den här gången var det City som fick se sig besegrade på ett mål gjort på tilläggstid.

Besvikelsen blev inte långlivad. 2000 fortsatte Citys osannolika framgångar i ligacupen, nu var det Tranmere Rovers som fick ge sig i finalen. I ligan skördas också triumfer med en fjärde placering bland de tio bästa på fyra år.
I det läget bestämde sig Martin O'Neill för att det vara dags att gå vidare mot nya utmaningar. Han ersattes av  Peter Taylor som varit manager för Englands U-21 landslag.  Taylor tog  City till toppen av  Premiership i i oktober 2001, med förlust mot  Wycombe Wanderers i kvartsfinalen i Fa-Cupen var inledningen på en neråtgående spiral. säsongen  2000-01 innan Taylor fick sparken i  oktober 2001 efter  14 förluster på  18 matcher.

Duon  Dave Bassett och  Micky Adams tog över efter  Taylor och återskapade lite optimism i lägret. Trots att laget inte lyckades undvika nedflyttning så fick  Adams ta över rodret med fyra matcher kvar. Den sista av dessa en seger över  Tottenham Hotspurs i den sista matchen som spelades på  Filbert Street.

 Robbie Savage och  Garry Rowett lämnade när laget förberedde sig för division 2.  Efter en bra start i serien hamnade klubben i ekonomiska problem i oktober 2002 och tvingades till rekonstruktion .Efter fyra dramatiska månader kunde ett konsortium under ledning av  Gary Lineker köpa klubben i februari 2003.
På planen fortsatte Adams att utföra mirakel med en liten trupp och efter en seger i sista matchen med 2-0 mot Brighton blev laget till sist tvåa.  Men trots många värvningar lyckades inte Adams hålla Leicester kvar och i oktober 2004 avgick Adams efter att laget bara tagit sexton poäng på 12 matcher i the Championship.  Dave Bassett tog tillfälligt över ihop med  Howard Wilkinson  innan dess Craig Levein , som kom ifrån Hearts tog över. Men han lämnade i januari 2006 och ersattes i sin tur av Rob Kelly.













 

Lennart Odström2006-12-02 03:33:00

Fler artiklar om Sheffield W