Arsenal blottar sig, och jag bara ler
Med hjälp av en atlas fann JimBob London och den villkorslösa kärleken till Tottenham. Nu sitter han i Malmö och minns tillbaka på tiden då han bodde i Muswell Hill. White at Harts nya krönikör tar i den här texten med dig till området där Spurs och Arsenal lever sida vid sida.
Spurs har följt med mig ganska länge nu. Jag minns hur allt började och många gånger har jag frågat mig om det inte var min signifikativa otur som ledde till att jag föddes "Spurs".
Så här gick det till:
Jag minns att någon gång runt 1980 tog min far ett exemplariskt pedagogiskt initiativ och visade i en atlas var Argentina ligger och berättade bland annat att två fotbollsspelare åkt hela vägen därifrån till Englands huvudstad London för att spela fotboll i Tottenham Hotspur. Pappa var, och är fortfarande, en tråkigt likgiltig och sansad Spurs-supporter, alltså i grund och botten lyckligare än undertecknad. Hur som helst så har vi aldrig behövt bråka om vilket lag som gäller på de brittiska öarna. På den vägen är det. Även om jag alltid följt laget engagerat så erkänner jag att graden av allvar varierat. Det är viktigt för mig att poängtera att dessa skiftningar i engagemang inte har styrts av klubbens resultat, utan snarare av min egen livssituation. Men med våra resultat så var väl det lite onödigt att påpeka. Det är väl så enkelt att ibland behöver man klubben mer och ibland mindre. För behöver och älskar klubben det gör jag.
Supporterskap starkare än äktenskap
Ibland slår det mig att det är det underliggande behovet av "den absolut villkorslösa kärleken" som är kärnan i det engagerade supporterskapets attraktion. Tittar man in i livet och vår samtid, så slår det i alla fall mig att majoriteten av alla våra relationer är kravbetingade. Och den process som det innebär att skapa en kärleksrelation till en fotbollsklubb. Det är egentligen inget annat än skapandet av ännu en familjemedlem, eller en "hard-hardcore" järnkamrat. Och något finare finns inte i min värld.
Skillnaden mellan denna typ av relation i en jämförelse med den klassiska tvåsamheten är monumental. Även om det i en majoritet av fallen är av ondo så finns det allvarliga och konkreta alternativ till kärleken. Man kan bryta upp, göra slut, ja vid giftermål är det idag normaliserat och till fullo accepterat att upplösa äktenskapet som sådant. Men - en sann supporter kan aldrig göra slut. Basta. Och så länge vi vill lägga ner pengar, engagemang och energi i T.H.F.C. Så är det väl ett långskott att tro att klubben skulle göra slut med oss?
Mötet med fyra blottare
Med tanke på min kärlek till Spurs, var det väl egentligen inte så konstigt att virvlarna i gudarnas brygd på ett eller annat sätt skulle placera mig i norra London och ge mig chansen att få känna på reguljärt leverne i det riktiga Spurs/Arsenal-land. För i ärlighetens namn var mitt Muswell Hill (N10) uppdelat i ett i det närmaste exakt 50/50 förhållande rörande dessa kvarters viktigaste frågeställning. I min drömvärld var det väl tänkt att Muswell Hill unisont skulle stå bakom Spurs. Men, som sagt, det tog inte lång tid innan jag fattade att är man Spurs i N10 så måste leva med konstant konfrontation med människor som älskar Arsenal lika hårt som vi andra älskar Spurs. Ja, tror de fånen i alla fall... Mycket snabbt gick det upp för mig att detta delade förhållande till fotbollen i norra London på många sätt var vackrare och roligare än det endimensionella förhållande som jag hade drömt om. I en närmiljö där man konstant konfronteras med "fienden" faller så låga instinkter som hat och avsky ganska platt till marken. Bara ondsinta idioter hade orkat leva sina liv med den sortens föreställningar. Ett litet fåtal fanns förvisso. Men de var i det närmaste utstötta ur den lokala gemenskapen. Inte så konstigt med tanke på hur bittra dessa stackare måste ha blivit. Tänk själv vilket helvete det måste vara, att behandla vartannat ögonpar som man stöter på, med hat, avsky och förakt. En sport för imbecilla...
Trots den kamratliga andan supportrarna emellan, var det inte utan att det fanns ett skönt inslag av rå men hjärtlig humor. Och den "friska" antagonismen var alltid närvarande. Till exempel: Derybyveckan våren 2005... Efter att ha avverkat en hård arbetsdag var jag som alltid blixtsnabbt redo att få lusläsa min "The Independent" och få växla ner med några pints. En eftermiddag råkade jag som sista syssla ha en leverans nedanför Muswell Hills vackra ås, i Crouch End (N8). Ni som erkänner att ni läst Nick Hornbys "High Fidelity" kanske minns att det var här skivhandlaren och strulpellen som är bokens huvudperson bodde. Hur som helst, med glädje sökte jag upp första bästa pub. Lokalen var liten och behagligt lugn, det stim som alltid infinner sig vid 5-snåret var nå´n timma avlägset. Vid baren stod fyra män och sällskapade i trevlig ton. Efter att artigt ha nickat mot dem, beställde jag en lager och lite jordnötter och placerade mig i närmsta fåtölj, kanske tre meter från baren. Efter att ha sjunkit in i tidningen och sippat loss på min öl, märkte jag att någonting inte riktigt stämde. Min instinkt visade sig vara korrekt. När jag vände upp blicken så glodde jag rakt in i fyra könsorgan. Då dessa katter gett intryck av att ha viktigare saker för sig än att sköta sin personliga hygien, kan det inte uteslutas att det var mitt luktsinne som fått mig att ana oråd och titta upp. Och så såg jag att hela kvartetten har någon liten diskret Arsenal-attiralj på sin beklädnad. Själv hade jag som alla andra av "min sort" våra färger, väl synliga på en tupprydd keps. Matchtröjor och annat skränigt är väldigt ovanligt på vuxna, så vitt det inte är matchdag. Hur som helst, efter en snabb analys av situationen kunde jag bara skratta lite lätt, lugnt resa mig och ta på min jacka medan de fyra vrålskrattande drog upp sina jeans. Även om det är lite surt att behöva gå ifrån öl och jordnötter till ett värde av astronomiska £2.30, så kan jag leva med situationen. Och inse, att ett minne som kommer att leva i en evighet med råge är värt långt mycket mer än £2.30. När jag lämnat puben och hunnit tio meter ute på Crouch End Broadway hörde jag ett "Hi Mate" bakom ryggen. Och då jag vände mig om kom en av naturisterna fram och dunkade mig på axeln, önskade oss lycka till i derbyt i helgen och tryckte till mig en £5-sedel, -"from the boys". Se´n var han borta och jag gick visslande in på nästa pub och njöt dubbelt av att dricka på Arsenals bekostnad.
Samförstånd mellan supportrarna
Vanliga fotbollsveckor är det väldigt avslappnande att konsumera fotboll i Muswell Hill. Eftersom, som jag tidigare nämnt, majoriteten av invånarna antingen tillhör Arsenal eller Spurs så infinner sig ett underförstått samförstånd om att inte diskutera så mycket om relationen klubbarna emellan, eller om klubbarna var för sig i blandat sällskap. Istället kastar man sig ivrigt in i snack om fotboll i största allmänhet. Att gemensamt analysera vad som är sjukt med de andra Londonklubbarna, och helst såga dem, är vad som oftast står på agendan. Och tråkigare kan man ha.
Men derbyt är derbyt och då formerar man sig utifrån klubbtillhörighet. En av tio pubar har profilerat sig antingen som hem för Arsenal eller Spurs och det är till dessa ställen man söker sig. Om man nu inte är en lycklig ägare till en biljett, vill säga. Själv var jag nära att ge en något dubiös herre £ 190 för en plåt på Highbury i april 2005. Någon vettig själ berättade dock för mig att det var idioti på burk. Men än idag retar jag mig på att jag inte tog den ekonomiska smällen, och detta trots att vi i vanlig ordning kammade noll just den där måndagskvällen.
Jamie Oliver göre sig icke besvär under derbyt
Den aktuella kvällen sökte jag mig lite närmare White Hart Lane. Det kändes viktigt att lämna Muswell Hills brittiska "chic"-het en kväll som denna. I Muswell Hill ser alla killar ut som den hele, rene och överkäcke Jamie Oliver. Tjejerna ska vi inte prata om. De tror på fullt allvar att Victoria "Posh" Beckham är en stilikon! Jag vet att detta estetiska förfall irriterar och upprör bröderna Davies, lika mycket som mig själv.
Efter ett pubtips och en rejäl tur på apostlahästarna fann jag mig i det där sunkiga Norra London som dominerar områdena runt White Hart Lane och N17. På en rufflig pub i Wood Green (N22) möttes kanske hundra riktiga "Yiddos" för att följa dramat. Detta i en "strictly-Spurs-pub" som attraherade klientelet mera genom sin liberala syn på droger, än goda kycklingsnittar, den stilfulla interiören eller fin service. Näsgodis och otillåten tobak konsumerades mer eller mindre öppet och snart hördes inte jukeboxens 60-talsutsläpp genom sången och skrålet. En timme innan match var det knökat och alla som inte finner mening i att stämma upp i kör utanför en fotbollsarena var inbegripna i Spurstugg i den defaitistiska ton som kommit till oss i kölvattnet av de senaste decenniernas resultat och prestationer. Att vi skulle ha en chans idag var det inte många som trodde. Och när någon påtalade att Arsenal skulle vila ett par av sina viktigaste spelare var det inte med glädje eller hopp som detta bud mottogs. Snarare skapade det irritation. Så otroligt förnedrande, våra ärkerivaler ställde inte upp med bästa lag när vi kom på besök.
När matchen väl var igång artade den sig som väntat. Typiskt Spurs, så brände Jermain Defoe i 17:e minuten frilägenas friläge. Fem minuter senare kom givetvis 1-0 till de onämnbara som ett brev på posten levererat av Reyes. Efter det tappade både vi i lokalen och våra spelare riktigt tron på att vi skulle komma undan kvällen med ett resultat. Givetvis brände Keane ett i princip obrännbart läge i slutminuterna. I sann Spursanda skulle vi de närmaste veckorna inte få slippa den irriterande "tänk om?"-tanken då pikarna från grannar, arbetskamrater och annat löst folk kom att stå som spön i backen.
Bill Nick ville vinna - det vill jag med
En timme efter att slutsignalen dragit ner ridån över eländet, satt jag och snackade med en äldre herre. Fast jag är inte så naiv att jag utesluter att det kan ha varit avancerad tjurskit. Så det var inte utan att mina öron spetsades till max när denne pensionerade vaktmästare berättade att han känt Sir Bill Nicholson personligen. När han berättade att Bill på sin ålders höst hade varit mäkta trött på allt snack om "glory-glory football", "the Totteham way" och andra romantiseringar som enligt honom egentligen bara var ett dåligt försvar för lika dåliga resultat, ändrades min syn på klubben för alltid. Innan Spurs vann "the double" -61 genom den bästa och mest attraktiva fotboll som spelats på öarna, fanns inte sådant snack. Sir Bill Nicholsons lag byggdes, drevs och existerade för att vinna fotbollsmatcher. Allt annat var enligt Bill väldigt sekundärt, om än charmigt och vackert.
Nu sitter jag i Malmö och skriver och Norra London känns långt borta. Men T.H.F.C finns alltid där. Så sent som igår var det någon väldigt närstående som under en promenad frågade mig vad jag tänkte på. Jag vet inte varför, men jag ljög och sa att jag tänkte på en bok som jag precis läst färdigt. Personen i fråga borde veta vad jag alltid tänker på dagarna innan match mot Arsenal. Detta är vad jag tänkte:
Vi har ett tillräckligt bra lag. Och, vi har ambitionerna = Vi ska slå Arsenal på lördag.
