Resebrev/Matchrapport
Welo har varit på besök i Wolvo och rapporterar om sina upplevelser
Hi Ho allihop!
Ni som vart lite avis på att jag var i Wolvo i helgen kan sluta vara det. Jag mådde illa – fysiskt illa – efter matchen. Eller vad man skall kalla spektaklet. Första halvleken var det absolut sämsta jag sett på en fotbollsplan. Någonsin. Å då har jag sett en del förbluffande dålig fotboll på Malmö stadion de senaste åren. Det var inget annat än Fullständig Katastrof. Ni som eventuellt (likt Kapten Craddock i E&S) hyser förhoppningar om promotion i år kan sluta med det direkt. Ni som hoppas att vi skall undvika nedflyttning kan väl fortsätta hoppas – men ta inte ut nåt i förskott…
Men hur blev jag så här grinig och pessimistisk? Jo, jag och gumman var ju på semester i London. Vintermörkret i Sviden byttes mot bright lights och julkommers i storstaden under en knapp vecka. Egentligen inte min melodi, men då höstens reseförhandlingar gav att lördagen kunde vikas för utflykt till Wolverhampton var ju humöret ändå på topp. Efter tre långa och plågsamma shoppingdagar då samtliga skoaffärer i centrala London (helvitte vad många skoaffärer det finns där) plus marknaderna i Camden (vicket skräp) och Bermondsey (’antikt’ – morsning) genomsökts, lade man sig tillrätta i den minimala dubbelsängen i den svindyra och dragiga garderob som engelsmännen kallade ’hotellrum’ för att sova några timmar och drömma guld-svarta drömmar. Tidigt på morgonen gav vi oss iväg från Euston Station mot The Golden Mecca. Skön förväntansfull tågresa och ett gott pirr i magen då vi klev ur på perrongen på den lilla stationen i Wolvo. Många andra fans reste vidare med tåget, några skulle se Manchesterderbyt och några Newcastlesupportrar skulle upp till Blackburn.
Det regnade förstås lätt då vi gick över Railway Drive upp emot Britannia Hotel och man kände sig hemma direkt. Vi vek av bort emot Hogshead och Varsity, passerade kyrkan och universitetet innan vi påbörjade nedstigningen mot Temple Molineux, som faktiskt glänste som guld i regnet! Klockan var bara elva men redan höll korvgubbarna och gummorna i sina vagnar på att förbereda sina ljuvligt fettdrypande och lökindränkta hamburgare. En ensam halsduksförsäljare stod också redan på plats. Vi rundade Steve Bull Stand och vek in på biljettkontoret och bad om två bra plåtar. Eftersom de inte hittade mitt namn i sina rullor och verkade lite tveksamma till att sälja till mig bad jag dem söka på namnet som öppnar de flesta dörrar i Wolvo: Mr. Mansson – ”that is Manson with two esses”. Sesam & simsalabim och vi var glada innehavare till två säten på sektion J6 – Steve Bull Upper, nästan på mittlinjen. Tjusigt!
Vidare in i klubbshoppen. Slutrea på en massa kläder så tröjor, kepsar, strumpor och annat godis åkte ner i påsen. Vi fotograferade lite vid Billy Wright-statyn på väg upp till stan och medan gumman tittade efter skor (förstås) klev jag in på Wheatsheaf (förstås) och beställde en pint of Banks’ Bitter (förstås). Där satt det vanliga gänget av tandlösa gubbar och deras käringar. Skulle tro att de tillsammans sett Wolves samtliga matcher sedan kriget och de talar varmt om spelare man aldrig förr hört nämnas. När gummans skoprovande var klart åkte vi ned till Great Western för lite äkta uppladdning. Knökefullt av vargar förstås (’Away fans not welcome’) och trångt i baren som i/på en indisk järnvägsvagn, men vi lyckades få några Bitters och en korg med chips (=pommes frites), salt, vinäger och ketchup. Äkta engelsk finsmakardiet, alltså! Ytterkläderna åkte av och den gamla SwedeWolves t-shirten gör fortfarande många Wolverhamptonbor storögda och frågvisa. Stämningen på Great Western var god men ganska lågmäld. Ingen hade några större förhoppningar vare sig på dagens match eller på resten av det som av alla tycks betraktas som en mellansäsong. Man diskuterade lika mycket vardagliga spörsmål som Wolves och fotboll. Genomgående uppskattades MickMacks vilja att släppa fram academy-spelarna och de flesta tycks ha gott hopp om framtiden!
Efter en trevlig stund var det dags att dra sig bort mot stadion. På leriga stigar över skrotupplag och skitiga bakgårdar nådde vi så fram. I det vanliga hörnet utanför stadion såldes gamla program. Jag hittade ett från IFK Norrköping 1984. Lite undrande bläddrade jag i det och upptäckte att Wolves var i Sverige och spelade mot Peking då. Det hade jag missat. Själv är jag ingen samlare men jag slog Truls en signal för att höra om han saknade detta program. I efterhand var det förstås en löjlig tanke - även om den var god. Truls saknar ju inte många matchprogram i sin samling.
Vi gick upp på läktaren. Lite betting i Ladbrokes kiosk (2-1 Wolves) och sedan upp till våra stolar. Kanonplatser med bra utsikt. Just lagom till matchen tittade solen fram och vi satt i gasset och njöt av utsikten. Molineux är verkligen snygg! Tyvärr gapade stora delar av läktarna tomma. 18.600 i publiksiffra talar ett tydligt språk och jag gissar att Moxey gnisslar tänder.
Eftersom jag tidigare instruerat gumman om hur man uppför sig på The Mol skrek vi båda i högan sky till HI HO WOLVERHAMPTON när lagen sprang in på planen. Jag har lärt henne en del andra sånger av allmänintresse och hon sjunger exempelvis med inlevelse och bravur ”If I had the wings of a sparrow”. När hon kommer till ”…shit on, shit on, shit on the bastards below…” bubblar hon av skratt.
Jag hade tidigare förklarat för henne hur ett helt nytt lag skrapats ihop i somras och att jag inte förväntade mig något skönspel men ingenting – INGENTING – i mitt sinne var berett på vad vi fick se. Wolves presterade…hmmm, nej det är missbruk av svenska språket att säga att de presterade. Wolves ”o-presterade”. Den första halvleken var utan jämförelse det sämsta jag någonsin sett av laget.
Jag var chockad. Förvirrad. Sänkt. Lätt illamående. Trots att jag vet vad det handlar om i CCC (sparka, springa, hoppa, tackla, kämpa, lervälling, in-yer-face, We are Wolves etc) var jag knockad av den avgrundsdjupt låga nivån vårt ”spel” höll. Bortaledning i paus och jag gick ned för att tröstäta en Chicken Balti Pie. Givetvis var de slut. Go’natt.
I andra halvlek fortsatte eländet. Dålig - nej obefintlig - vilja. Bristande (milt uttryckt) teknik. Bortslagna passningar på löpande band, snedträffar och misslyckade bollmottagningar, bollen mer i luften än på marken. Kort sagt – uselt spel. Sista tjugo minuterna visade laget lite gnista, men med tanke på alla andra brister man dras med, räckte det förstås inte.
Jag orkade inte ens jubla högt vid kvitteringen. Den var vi inte värda och det kändes aldrig som vi hade nån vinstchans. Då Leicester satte in tvåan mådde jag för första gången i mitt liv illa – jag blev fysiskt illamående – pga en fotbollsmatch. Jag vet inte om det säger mer om mej som supporter eller om lagets kvaliteter…
I stället för att, som planerat, stanna kvar för lite eftersnack, öl och middag i Wolvo skyndade vi till första tåget tillbaka till London. Hamnade mitt i en del av London Wolves men orkade inte förmå mig att prata speciellt mycket med dem. Jag tjurade hela vägen hem. En av dem sände dock en hälsning till Rickard (?) Widell, som han fått en SwedeWolves t-shirt av. Att döma av deras kommentarer var de betydligt mera luttrade än jag, vad gäller poor performances av Wolves. De ser de flesta av lagets matcher, både hemma och borta och tyckte nog bara att detta var en i raden av (förväntat) dåliga insatser. Vissa spelare ansågs ha varit sämre än vanligt; Bothroyd och Clapham fick mest stryk.
När det gäller individuell spelarkritik är jag egentligen ingen större vän av dessa. Ingen spelare skall dömas på en enda match anser jag, men jag gissar att en del av er är nyfikna, så OK, här är mina intryck. Truls – jag tror du får skriva om betygsskalan för den här matchen. Jag skulle kunna ge Karl Henry godkänt och Murray & Gobern med tvekan godkänt. Övriga; underkänt i varierande grad.
De av er som var glada att se Naylor lämna klubben skulle sett Jamie Crapham, f’låt Clapham i lördags. Mannen är inget annat än en vandrande katastrof. En tekniklös pajas. Det är fullständigt obegripligt att den mannen skall ha spelat i PL. Han måste slagit klubbrekord i missade uppspel och snedsparkar. Hans nye kamrat på vänsterkanten – McIndoe - har en hel del teknik i sig, men trampar på bollen så länge att alla anfall på den kanten stannar av. Gobern på högerkanten något bättre. Kvick och villig att utmana. Gobern går framåt där McIndoe går inåt eller bakåt i planen. Olofinjana är ju jättestor men han är bara just det. Jättestor. Tung. Trög. Henry var den ende som visade riktig vilja matchen igenom och slog i andra halvlek en del fina genomskärare (minns Therns passningar på Dahlin) som topparna inte lyckades göra mycket av. Jag tror att Henry kan utvecklas till en riktigt bra spelare i sin position. Bothroyd var slö på gränsen till likgiltig. JJ jagade så länge han orkade men fick hopplösa passningar och inhoppande Davies tappade ett par finfina lägen på att han är matchrostig och utan självförtroende. Försvaret? Tja, förutom nämnde ”Crapham” (skicka iväg honom till nåt lag på Yttre Hebriderna!) hade de inte så mycket att stå i. Craddock gjorde sina vanliga tavlor men även en del goda insatser. Delar av publiken skriker fortfarande ”Breeeeeeen” då denne rör bollen, men nu känns det som om de gör det med ett stänk av ironi. Little höll rent på sin kant till slutminuten då han somnade in och gav bort det avgörande målet. Suck. Murray gjorde sitt men ställdes i svåra lägen vid målen och skall inte lastas för dem.
Leicester då? Tja de hade inte mycket till spel men de hade massor av det som Wolves saknade: Het Vilja. De såg ut som lilleputtar mot Wolves tvåmeterstitaner men de slet som djur på mitten (tex Danny Tiatto) och hade matchens gigant i sin mittback McAuley. Han är lång som en flaggstång och smal som en tandpetare men han var helt suverän även om Wolves menlösa anfallare gjorde jobbet lättare för honom. Han imponerade stort på mig.
Wolves i fortsättningen då? Tja, fortsätter man som i lördags under den kommande intensiva perioden kring jul och nyår går det åt skogen. Käpprätt. I mina ögon har vi tre spelare av hög klass i truppen. En - Murray - spelar, men han kan ju inte hålla ett helt lag under armarna. En - Mark Davies - är skadad och jag tycker det börjar lukta klassisk Wolves-”rehabilitering” om honom nu. Kommer han någonsin igen? Slutligen anser jag JackieMack vara av högre klass än övriga i laget. Med tanke på Claphams erbarmliga insats i helgen har MickMack inte längre några som helst ursäkter att hålla en nu matchfit McNamara utanför laget.
På äkta Robert-manér skall jag presentera min önskeelva med dagens spelare. Ett lagbygge med centrallinjen Murray-McNamara-Henry-Davies skulle fungera bra. Då fattas förstås någon längst fram. Med tanke på truppens storlek skulle jag helst se att man satsar på att få in en bra anfallare i januari i stället för fler komplementspelare. Lägg alla tillgängliga pengar på den enda spelaren – om det nu går att locka någon riktigt bra målskytt till Wolves i dagsläget. Krydda sedan laget med några ungdomar och snabba yttrar, så skulle en förstauppställning kunna se ut så här:
Murray – Little, Edwards, McNamara, Jones – Gobern, Henry, Davies, Johnson (jo, jag tror att han med sin snabbhet skulle passa som ytterspringare!) – NY. Clarke*.
*Spelare som McIndoe, Bothroyd, Clarke, Davies mfl är på sin höjd komplementspelare i ett lag med ambitioner.
Idag är det onsdag och jag börjar sakteligen komma upp ur depressionen efter matchen. Läste nyss att det blir medlemsresa i april. Det är med skräckblandad förtjusning som man ser fram emot att se ett möte med Brum. De tycks ju springa iväg med serien nu och om vi fortsätter som i lördags kan det bli massaker. Men – en medlemsresa är en medlemsresa och något av det roligaste man kan uppleva, så det är väl bara att börja gneta och spara så man kan följa med!
We are Wolves – glöm aldrig det!
/OLA W - WELO
