Jag minns mitt åttiotal... (Prolog, del 2 1986-1989)
I den inledande och tudelade prologen behandlas hela årtiondet översiktligt utifrån Rams-perspektiv. Här följer den andra delen som behandlar de sista fyra åren av 80-talet.
Under temarubriken ”Jag minns mitt åttiotal” får du veta lite mer om matcher, profiler och företeelser ur ett händelserikt decennium i Derby Countys drygt 120-åriga historia. Häng med i en serie artiklar som belyser ögonblick, personer och företeelser i Derby Countys minst sagt omtumlande åttiotal. Ett decennium som såg Rams rasa från fotbollens finrum, ner till division III, undvika konkurs med en nagelbredd och sedan ta sig tillbaka till den engelska ligafotbollens stora scen på bara några år.
Säsongen i näst högsta serien 1986/87 skulle till min och övriga supportrars överraskande glädje bara bli ettårig. Speciellt eftersom laget inledde seriespelet uselt. Det vände inte för Derby förrän i oktober när man sopade golvet med West Bromwich i ligacupen och vann med hela 4-1. Den brokiga legion av spelare som Cox plockat ihop blev förvånansvärt snabbt samspelta under seriens gång och när Rams helt plötsligt visade sig ha två oförvägna och målproducerande forwards för första gången sedan mitten av sjuttiotalet i Bobby Davison och Phil Gee så befann sig laget plötsligt i toppstriden. Passande nog var det i matchen mot Leeds som Derby säkrade uppflyttningen. Det lag som kanske var Rams största rivaler om mästerskapstitlarna på sjuttiotalet blev alltså språngbrädan tillbaka till fotbollens stora scen igen. Derby vann ligans näst högsta serie för första gången sedan säsongen 1968/69 och gjorde det dessutom i överlägsen stil – hela sex poäng före tvåan Portsmouth. Derbys sju år i exil från högsta serien var äntligen över!
Rams värvade, trots Maxwells alla miljoner, sparsamt under sommaren 1987 vilket gjorde att comebackåret i högsta serien blev tufft. Men i och med förvärven av legenderna Peter Shilton i målet och innerbacken Mark Wright fick dock försvaret den stadga den så väl behövde när det blåste snålt kring eget straffområde. Managern Arthur Cox tydliga och klara ledarstil tyglade dessutom den svårhanterlige Wright vilket gjorde att backesset nådde nya höjder i sitt spel som han inte gjort tidigare. De bägge förvärven hade stor del i att laget bara släppte in 38 mål trots den blygsamma placeringen. Anfallsspelarna sviktade däremot betänkligt till stor nesa för alla som följde laget. Populäre forwarden Bobby Davisons krut var inte torrt till såväl supportrars som Davisons egen besvikelse när 28-åringen nu väl fått chansen att spela i högsta serien med Rams efter att ha vunnit den interna skytteligan fem gånger och tackat nej till bud från bland annat Arsenal under de mörka åren i division III. De uteblivna leveranserna ledde till att Davison under svår separationsångest från supportrar och klubb lämnade Derby till förmån för ärkerivalerna Leeds. När anfallarnas form sviktade klev rutinen på mittfältet fram istället. Den 33-årige mittfältaren och sedermera managern John Gregory, som anslutit till Rams redan under åren i trean, klev nu lite otippat fram som en av de verkligt stora profilerna. Från sin mittfältsposition styrde och ställde han det mesta i anfallsväg för Derby och blev tillsammans med Phil Gee bäste målskytt med sex mål och gjorde att Rams slutade på en femtonde plats åtta poäng från nedflyttning. Placeringen gav klubben andrum och kunde möjliggöra vidare satsning från klubbens ägare.
Under sommaren 1988 värvade Rams vidare. Med Robert Maxwells checkhäfte fortfarande giltigt öppnades många dörrar när magnaten och hans sändebud klappade på porten. Forwarden Dean Saunders blev lagets första miljonförvärv när han köptes från Maxwell-släktens andralag Oxford. Tekniskt sett bytte Saunders bara tröja eftersom pengarna i praktiken gick från Robert Maxwells vänstra hand till den högra. John Gregory hade fallit för åldersstrecket, lämnat klubben och ersatts av hårdföre Paul Goddard med förflutet i QPR, West Ham och Newcastle. Goddards fysiska spel på mittplanen och i anfallet skördade oväntat stora triumfer och hans framspel i djupled på en pilsnabb Saunders dyrkade upp många försvar. Walesaren Saunders gjorde två mål i debuten och slutade som bäste målskytt med hela 14 mål, det bästa resultat en Derby-forward presterat i högsta serien sedan Charlie George gjorde 16 mål säsongen 1975/76. Rams hade länge grepp om tredjeplatsen men spelade bort placeringen i de avslutande matcherna och slutade femma, som ju ändå var en otroligt hedrande plats för en klubb som fyra år tidigare varit på randen till konkurs. Hade inte Heysel-katastrofen inträffat fyra år tidigare hade Derby återigen spelat i Europa i och med sin placering. Men eftersom engelska lag vid denna tid var bannlysta från allt spel i de europeiska cuperna var jakten på en tredje plats inte heller lika betydelsefull vilket kan förklara det ljumma intresset att nå den.
Vid utgången av 1980-talet var alltså Derby tillbaka i rampljuset igen. När laget slog Coventry med 4-1 i en lysande tillställning på Baseball Ground 30 december 1989 placerade laget sig på en nionde plats. Det fanns många anledningar att se ljust på framtiden. Uppbackade av en multimiljardär, många egna unga spelare på gång och med flera av spelarna i truppen landslagsaktuella skulle Derby inte bara etableras på allvar i den högsta serien utan också ta sikte mot topplaceringarna som East Midlands främsta kandidat i diskussionerna kring bildandet av Premier League. Men det skulle visa sig vara en bedräglig bild. Dagen innan Coventry-matchen hade man avslutat försäljningen till Millwall av den till London hemlängtande Paul Goddard. Backbjässen Mark Wright klev av Coventry-matchen skadad och Robert Maxwells imperium, och därmed Derby Countys ekonomiska bas, höll på att sammanfalla inifrån. Men detta var vi Rams-supportrar lyckligt omedvetna om och kunde fira nyårsafton 1989/90 betydligt ljusare i sinnet än vi varit tio år tidigare när vi blickade det nya decenniet an. Åttiotalet som Rams-supporter innebar en exposé i brustna förhoppningar och glädjebud och en sällan skådad berg- och dalbanetur i känslolivet. Men det är sådant som får en riktig supporter att härdas och det finns som bekant få saker som biter på härdat stål. Vi är alla förvissade om att det som en gång varit – det kan mycket väl hända igen. För det har det ju redan gjort!
Prologens inledande del hittar du >>HÄR<<
Artikelseriens första avsnitt hittar du >>HÄR<<.
Undertecknad vill härmed också passa på att önska alla Derby-supportrar och besökare av vårt forum ett riktigt Gott Nytt År!
